Recensioner

Punkigt, elektroniskt, elektriskt, skrikigt, rockigt och röjigt blir det när The Guilt debuterar med sin självbetitlade fullängdare. Ingenting för radiokanalen Lugna Favoriter alltså. Ingenting för den med sköra trumhinnor eller känsligt hjärta heller. The Guilt är en duo från Malmö, bestående av Emma Wahlgren på sång och Tobias Kastberg på …
Läs mer »

Mac DeMarco sjunger, lirar alla instrument och har skrivit samtliga sånger till sitt tredje album This Old Dog. Vi snackar indiepop med akustiska gitarrer och lättsamt småsvängiga rytmer här. Trevligt, men inget märkvärdigt, i min värld.  Efter att Another One kommit ut flyttade DeMarco från sitt hem i Queens till …
Läs mer »

Har ni missat Seven Trees så är ni inte ensamma om den saken. Under 90-talet gav de ut ett par hemkörda kassetter och 1997 kom Embracing The Unknown på Zoth Ommog Records. Idag är duon tillbaka med mini-cd´n Trauma Toxicity och därmed serveras en andra chans att upptäcka bandet. Det …
Läs mer »

2014 slog Clan Of Xymox till med sitt senaste album, den mycket lyckade Matters Of Mind, Body And Soul. Bandets nya Days Of Black är precis lika bra, lika mörk och sorgsen, full av gotisk romantik och syntar som samsas med The Cure-gitarrer. Tolv nya spår har Ronny Moorings skapat …
Läs mer »

Deadbeat (Magnus Norr) har bjudit in flera sångerskor på skivans nya låtar och fyllt på materialet med några remixade spår från albumet En Länk Till Det Förflutna. Det är dock inte det som sätter myror i huvudet på mig och gör att Reflektioner får mig redigt konfunderad. Compute, Frl. Plastique …
Läs mer »

Eberhard Kranemann (ex-Kraftwerk, Neu!, Pissoff, Fritz Müller) och Harald Grosskopf (ex-Klaus Schulze, Ashra, Synthesist, Oceanheart) har slagit sig samman och gör på Krautwerk en underbart fascinerande mix av elektronisk musik och krautrock. Sällan har väl en albumtitel varit så passande som här. Och sällan har resultatet blivit så lyckat när …
Läs mer »

Mira Aasmas självbetitlade debutalbum är en kort historia, bara bestående av sju låtar och en speltid på 22 minuter. Egentligen inte mycket mer än en utvidgad ep, skulle man kunna säga, men en rätt trevlig sådan. Soundet är främst elektroniskt och Aasma har gjort det mesta själv här, både när …
Läs mer »

Nämn Howard Jones och mångas tankar leds till en åttiotalsikon med blonderad hockeyfrisyr, som hade några lättviktiga pophits för trettio år sedan. Det är dock inte en rättvis bild. Howard, precis som vännen och kollegan Nik Kershaw, var mycket mer än en dagslända. I själva verket rör det sig om …
Läs mer »

1988 var en brytningstid inom den brittiska popscenen. Den mycket inhemska C86-vågen höll på att ebba ut samtidigt som den hade gett upphov till en ny generation band. Några förvaltade arvet och andra var på väg någon helt annan stans. C88 är ett försök att visa var den brittiska gitarrpopen …
Läs mer »

Som gammalt Lydia Lunch-fan är det lätt att ta till sig musiken Black Dough gör på Freaky Family. Mörkret finns där, smutsen, experimentlustan och förmågan att göra intressanta låtar av alltihop. Konvolutet med bandet i färggranna kläder är rena motsatsen till hur skivan låter. Sju låtar, flera av dem över …
Läs mer »