Blogg

De isländska elektropopprojektet SCAM består av Herdís Stefánsdóttir, som är en internationellt erkänd filmkompositör och Salka Valsdóttir, som tidigare gjort elektronisk musik i CYBER.

SCAM gjorde sin allra första liveshow på festivalen Iceland Airwaves i Reykjavík och denna konsert väckte så stort eko att de blev bokade till prestigefyllda Roskilde Festival innan de ens hade hunnit ge ut någon musik officiellt.

Nu är de aktuella med singeln ”See Feel Touch Die”, som skapades i sviterna av en serie jordskalv på Island, vilket inspirerade ett rituellt, dramatiskt sound som speglar moder naturs oförutsägbarhet. 

Högteknologisk och arty elektropop från den magiska ön: 

Svartvatten är tillbaka med “Essingeleden”, första singeln från det kommande albumet Digerdöden II.

Stockholmsbandet Svartvatten har de senaste åren gjort sig ett namn på scener som Spice 99 och Snövit i Stockholm. Oljud, svett och hypnotisk närvaro verkar ha varit en del av paketet, och bandet har mutat in ett eget hörn av huvudstadens postrock-scen.

Nu är “Essingeleden” ute. Låten ger en första bild av tematiken på kommande albumet Digerdöden II, där Svartvatten rör sig kring undergång och olycklig kärlek.

Bandet beskriver själva “Essingeleden” som en berättelse om den lilla undergången som kan öppna sig i varje människa: att bli lämnad, överges och förlora hoppet. Men också om viljan att tillbringa de sista skälvande dagarna före katastrofen med dem man älskar. När det inte längre går finns minnena kvar. Det röda håret. Morgonljuset över Essingen. Stillbilderna man bär med sig in i apokalypsen.

Det är stora ord, men Svartvatten verkar trivas där. “Digerdöden II” beskrivs som skitigt, oheligt, djuriskt, industriellt och stundtals idiotiskt, i linje med debuten Nya friska tag från 2024. Albumet kretsar kring undergång i både det stora och det lilla: kärlek som tar slut, världar som försvinner, övergivna hjärtan och obeboeliga universum.

Digerdöden II släpps i november 2026. I sommar spelar Svartvatten bland annat på Klister Festival i Nyköping den 26 juni.

Olivia Rodrigo överraskade publiken på Primavera Sound i Barcelona genom att bjuda upp Robert Smith på scen. Tillsammans framförde de den nya duetten “What’s Wrong With Me”, Rodrigos första egna originallåt med en gästartist.

Det var under Rodrigos överraskningsset på Primavera Sound i Barcelona som Robert Smith klev upp på scenen. Innan låten framfördes berättade Rodrigo för publiken att den betyder mycket för henne av flera skäl, inte minst eftersom det är första gången hon gör en egen låt med en feature-artist.

Hon beskrev också glädjen över att just Robert Smith är med på låten. För den som följt Rodrigos relation till The Cure kommer samarbetet inte helt ur tomma luften.

Har tidigare hyllat Robert Smith

Samarbetet kommer inte helt oväntat. Rodrigo har tidigare visat sin koppling till The Cure och hyllat Robert Smith offentligt. På Glastonbury förra året tog hon upp Smith på scen för att framföra “Just Like Heaven” och “Friday I’m In Love” tillsammans med honom. Hon har också kallat Smith för en personlig hjälte.

Kopplingen finns även på Rodrigos kommande album “You Seem Pretty Sad For A Girl So In Love”, där singeln “Drop Dead” refererar till The Cures klassiker “Just Like Heaven”.

Att Rodrigo nu gör sin första officiella originalduett med Robert Smith blir därför mer än ett tillfälligt festivalögonblick. Det placerar hennes pop i ett tydligt samtal med alternativrock, goth och den typ av känslomässig direkthet som The Cure har byggt mycket av sin historia kring.

The Cure spelade också själva på Primavera Sound under helgen. Det var bandets första offentliga framträdande sedan 2024, och även deras första konsert sedan gitarristen och keyboardisten Perry Bamonte gick bort i december förra året.

Olivia Rodrigos nya album “You Seem Pretty Sad For A Girl So In Love” släpps den 12 juni. Efter albumsläppet väntar en världsturné som sträcker sig från september och in i våren 2027.

Soft Cell släpper sitt sista studioalbum den 25 september. Danceteria blir både en kärleksförklaring till New York i början av 80-talet och ett avsked till Dave Ball, som gick bort förra året.

Soft Cells kommande album Danceteria var redan färdigt när Dave Ball gick bort. Därför landar skivan inte bara som ett nytt kapitel, utan som en slutpunkt med ovanligt mycket laddning.

Albumet släpps den 25 september via Republic of Music. Redan i dag finns titelspåret ute, tillsammans med en video av collageartisten Vicki Bennett.

En kärleksförklaring till New York

Titeln är hämtad från den klassiska Manhattan-klubben Danceteria, men enligt Marc Almond handlar albumet om mer än bara en plats.

I ett pressmeddelande beskriver han “Danceteria” som “ett kärleksbrev till New York i början av 80-talet”. Det var där Soft Cell spelade in sina tre första album, och Almond menar att tiden i staden formade både honom och Dave Ball, som artister och människor.

Det är lätt att förstå varför just den perioden får bära det sista kapitlet. Soft Cell har alltid varit ett band där nattklubben, ensamheten, smutsen och synthpopens blanka yta legat farligt nära varandra. New York i början av 80-talet var ingen dålig fond för den sortens musik. Tvärtom. Det hörs var det kommer ifrån.

Almond är också tydlig med att detta verkligen är slutpunkten. Enligt honom kan det inte bli några fler Soft Cell-inspelningar utan Dave Ball.

“Den sorgliga verkligheten är att Dave Ball var halva Soft Cell, och bortsett från livearbete kan jag inte skriva Soft Cell-låtar utan honom”, säger Almond i pressmaterialet.

När Ball gick bort skrev Almond att 2026 var tänkt att bli ett upplyftande år för honom, men att han ändå fann tröst i att Ball hann höra den färdiga skivan och själv tyckte att den var ett starkt arbete. Han beskrev också Balls musik som bättre än någonsin, fortfarande omisskännligt Soft Cell men med en vilja att hela tiden ta det vidare.

Det är kanske precis där Soft Cells storhet alltid har funnits. Inte bara i den där odödliga skuggan av “Tainted Love”, utan i hur de fick elektronisk pop att låta både dekadent, sårad och kommersiellt livsfarlig på samma gång.

Danceteria innehåller fjorton spår, däribland “Elusive”, “Times Square”, “The Rainbow Room”, “Decadence Is Hard Work” och “Out Come the Freaks”. Bara titlarna skvallrar om att Soft Cell inte lämnar scenen med en anonym punkt. Snarare med neonskyltarna fortfarande tända.

Soft Cell är just nu ute på den nordamerikanska Generations Tour tillsammans med The Human League och Alison Moyet. Även där ligger fokus på en epok då elektronisk pop fortfarande kunde låta både farlig och fullständigt självklar.

Låtlista, “Danceteria”:
01. Elusive
02. Danceteria
03. The Space Inside
04. Times Square
05. Two of a Kind
06. The Rainbow Room
07. In Heaven (When I Dance With You)
08. Decadence Is Hard Work
09. Crackland
10. What Is Your Morality
11. Losing Yourself
12. After Hours
13. Wave to America
14. Out Come the Freaks

Poplars, tidigare trummis i Broder Daniel, dyker upp i ett nytt sammanhang. Under namnet Käften släpps nu debutsingeln ”Psykbryt”.

Poplars är för många fortfarande starkt förknippad med Broder Daniel, ett av de där banden som fortsätter att kasta långa skuggor över svensk alternativ pop. Nu är han aktuell i ett nytt projekt. Det heter Käften och debutsingeln ”Psykbryt” finns ute på alla plattformar.

Historien bakom Käften börjar redan sommaren 2011, på färjan mellan Padangbai och Lombok. Där mötte Poplars konstnären Alexander Felsing och efter långa samtal på strandbaren Marleys föddes projektet Naturens Gong. Det blev dock aldrig särskilt mycket musik av saken. Förutom ett utkast med titeln ”Långaryd Rotary Disco” stannade det vid stora planer, slitningar och dålig stämning.

Men 2025 sprang de på varandra igen, på en festival i Dalsjöfors. Poplars ska då ha övertygat Felsing om att han satt på en samling geniala låtar och att de borde göra ett nytt försök. Resultatet blev Käften.

Med ”Psykbryt” gör Käften nu debut. Broder Daniel-kopplingen lär få många att höja på ögonbrynen, men här handlar det inte om nostalgi. Snarare om ett projekt som verkar trivas med sin egen skeva bakgrundshistoria. För den som gillar svensk alternativ pop med skav, humor och en viss ovilja att uppföra sig korrekt finns det anledning att lyssna.

Det har gjorts tusentals Depeche Mode-covers.

Vid sidan av allt för många elektroniska B- och C-versioner av de makalösa originalen, har det även gjorts ett flertal kreativa och annorlunda nytolkningar.

Som Johnny Cashs avskalade “Personal Jesus”, The Smashing Pumpkins suggestiva “Never Let Me Down Again”, The Cures psykedeliska “World in my Eyes” och inte minst Tori Amos vackra “Enjoy the Silence”.

Det franska musikkollektivet Nouvelle Vague är kända för att göra bossa nova- och loungecovers på klassiska åttiotalslåtar och har tidigare nytolkat såväl Joy Division, The Cure, The Clash, Billy Idol, Blondie, Bauhaus, Soft Cell och Yazoo som tre Depeche Mode-låtar.

Närmare bestämt “Just Can’t Get Enough”, “People Are People” och en hyllad version av “Master and Servant”, där Martin Gore själv medverkar på bakgrundssång och bas.

Nouvelle Vague tar sig nu an “Enjoy the Silence” och har bjudit in såväl Larry Love från Alabama 3 som Skye från underskattade Morcheeba på sång. Resultatet blir vackert, somrigt och helt perfekt för en helg som denna, när studenterna springer ut i den kommande sommarledigheten.

Death Cab for Cutie är tillbaka med sitt elfte studioalbum. I Built You A Tower markerar både en ny skivbolagsfas och ett steg vidare efter några år av jubileum, återblickar och stora förändringar.

Efter 20-årsjubileerna av Transatlanticism och Plans, och den uppmärksammade återföreningsturnén med The Postal Service, hade Ben Gibbard och hans band lätt kunnat fortsätta blicka bakåt ett tag till.

I stället släpper de nu I Built You A Tower, gruppens elfte studioalbum och deras första sedan Asphalt Meadows från 2022. Det är också bandets första album på indieetiketten ANTI- efter 20 år hos Atlantic Records.

Albumet har producerats och spelats in av John Congleton, som även arbetade med Death Cab for Cutie på Asphalt Meadows. Skivan sattes samman under tre veckors inspelningar i Animal Rites i Los Angeles och i bandmedlemmarnas hem i Seattle, Bellingham, Los Angeles och Portland.

Ett band som vänder sig framåt igen

I Built You A Tower skrevs under en period då Death Cab for Cutie både firade sin egen historia och stod mitt i en ny rörelse framåt. För Ben Gibbard präglades tiden också av stora förändringar i privatlivet, något han vid flera tillfällen har beskrivit som en viktig bakgrund till albumets texter.

I samband med albumsläppet ger sig bandet också ut på en omfattande världsturné med datum i Nordamerika, Europa och Australien.

På den nordamerikanska delen av turnén får Death Cab for Cutie sällskap av flera uppmärksammade namn. Japanese Breakfast öppnar ett antal datum på östkusten, Jay Som följer med under delar av den första turnéetappen och synthpopfavoriterna Nation of Language ansluter till flera spelningar under sensommaren.

När turnén når Europa i oktober är det Florida-bandet Pool Kids som står för supporten.

Efter flera år av jubileumsturnéer, återföreningar och bakåtblickar är Death Cab for Cutie alltså tillbaka i albumformatet igen. I Built You A Tower blir inte bara ännu en punkt i diskografin, utan också starten på en ny fas för ett band som fortfarande verkar ha något att säga.

Skellefteåbandet HÖK är tillbaka med ”Böcker”, en lågmäld singel om längtan, rastlöshet och försöken att hålla ihop när svaren dröjer.

HÖK har sedan starten 2019 byggt sitt uttryck i lugn takt. Musiken rör sig mellan svensk indie, postpunk och gitarrdrivna stämningar, med texter på svenska om relationer, vardag och det som skaver under ytan. Bandet själva har beskrivit sin musik som ljusmörk, och det ordet passar fortfarande bra.

Nya singeln ”Böcker” är en lugn låt, men inte stillastående. Under ytan finns en rastlöshet, en vilja att komma vidare innan man riktigt vet från vad. Titeln pekar mot hur man försöker förstå sig själv genom andra, genom minnen, relationer och gamla versioner av samma historia. HÖK gör inte dramat större än det behöver vara. De låter det ligga kvar i gitarrerna, rösterna och det dova vemodet.

Den senaste tiden har bandet tillbringat mycket tid i replokalen, där de arbetat fram material till ett kommande album. Målet tycks inte vara snabb uppmärksamhet, utan att forma något större, mörkare och mer sammanhållet än tidigare.

Det hörs i ”Böcker”. Låten rör sig mellan närhet och avstånd, mellan skör indie och ett mer spänt postpunkdriv. Gitarrerna är täta utan att bli överlastade, rytmen håller låten i rörelse och helheten har en dämpad tyngd.

Norrländsk indie med egen tyngd

Bandets kärna består av Elias Eriksson på gitarr och sång, Felicia Selin på gitarr och sång samt Jonathan Norén Brännström på trummor, alla födda och uppvuxna i Skellefteå. Nyligen har HÖK även förstärkts av basisten Rasmus Winblad från Luleå, vilket ger det nya materialet mer botten och rörelse.

HÖK har tidigare varit support åt såväl Fireside som The Wannadies, och tidigare i år värmde de även upp för Albin Lee Meldau på Sara kulturhus i Skellefteå. Det placerar bandet i ett intressant mellanrum: nära den svenska indiehistorien, men med blicken riktad mot något eget.

”Böcker” gör inte HÖK till ett band för alla. Det är heller inte poängen. För den som gillar svensk indie med mörka kanter, gitarrer som får andas och texter som hellre antyder än förklarar, finns här något att hämta. Zero placerar självklart låten högt på Topp 30 denna vecka. HÖK låter fortfarande som ett band som bygger långsamt. Det kan visa sig vara deras styrka.

Train To Spain, alias Helena Wigeborn och Jonas Rasmusson, är tillbaka med en ny singel.

Den nya låten, ”Likeable”, beskrivs som ”en liten känga till influencervärlden och den ytlighet som influencers sprider omkring sig i form av perfekta bilder av sig själva och det livet de lever”.

Train To Spain spelar på lördag på Neon Vision i Göteborg, där de kommer att presentera några nya låtar. Därefter uppträder de på en klubbkväll i Köln den 24 juli. Framåt hösten utlovas nytt material i den elektroniska popens tecken.

Will Berman är inte originalmedlem i MGMT, men har varit en viktig del av bandet under lång tid, både i studio och live. Sedan 2008 har han varit trummis i bandet. Nu kliver Brooklynmusikern fram på egen hand med soloprojektet Mesh Kimono.

Debut-EP:n “Line Cliché” släpps digitalt den 26 juni 2026 via Living Waters Records. Berman har gjort den på egna villkor, från låtskrivande till mix, och resultatet rör sig åt melodisk artpop med tydliga spår av 70- och 80-talens mer välskruvade poptradition.

Musikaliskt finns här drag av Jeff Lynnes melodiska hantverk, Andy Partridges sneda popkänsla och Eric Carmens bittersöta dramatik, men också ekon av XTC, Todd Rundgren, Yellow Magic Orchestra och The Beach Boys. Det säger en del om var Mesh Kimono befinner sig. Här finns glam, synttexturer, oväntade ackord och en vilja att låta pophantverket ta plats.

Första smakprovet från EP:n är singeln “Permanent Death”, som är ute nu. Den låter mörk på pappret, men handlar snarare om att hitta lugn när livet inte går att styra. EP-titeln “Line Cliché” kommer från jazzvärlden, men Berman använder den också som ett musiknördigt skämt. Det säger en del om projektet. Här får detaljerna ta plats, utan att låtarna tappar riktning.

För den som gillar pop där arrangemangen faktiskt betyder något, men där det också finns syntar, glam och mörkare undertoner i kanterna, kan Mesh Kimono vara värd att hålla koll på.

“Line Cliché” släpps digitalt den 26 juni 2026. En limiterad sjutumsversion av “Permanent Death”, med “Supermoon” på b-sidan, finns via Bandcamp.