Blogg

Freddie Wadlings röst tystnade 2016. Men nu släpps nytt material med Blue for Two, färdigställt av Henryk Lipp och utgivet av Progress Productions. Resultatet hörs nu i singeln “Living in the Land of the Dead”. “Living in the Land of the Dead”.

Det finns röster som inte riktigt går att arkivera. Freddie Wadlings var en sådan. Den kunde röra sig genom blues, elektronik, psalmer och mörka poplandskap utan att förlora sin kärna. Nu hörs den igen i Blue for Two, duon han bildade tillsammans med Henryk Lipp redan 1984.

Nu släpps singeln “Living in the Land of the Dead”, en låt som bygger på inspelningar som påbörjades innan Wadlings bortgång 2016. Tanken var att Blue for Two skulle återvända till känslan och dynamiken från de två första albumen, Blue for Two och Songs From A Pale & Bitter Moon. Arbetet hann aldrig slutföras då. Nu har Henryk Lipp färdigställt materialet.

För den som har följt svensk alternativ musik är Blue for Two inte vilken fotnot som helst. På det mytomspunna Göteborgsbolaget Radium gav duon oss låtar som “Ships”, “Stay Casey” och “Like an Egyptian”. Där möttes Lipps produktioner och Wadlings röst i något som inte riktigt lät som något annat i Sverige då. Det var mörkt, elegant, elektroniskt och skavande på rätt sätt.

En cirkel som sluts i Göteborg

“Living in the Land of the Dead” släpps i samband med en Freddie Wadling-utställning på Göteborgs Konstförening, Kastellgatan 9, som pågår 30 maj till 18 juni 2026. Låten ges även ut på en extremt limiterad sjutums-vinyl med Freddie Wadlings egen konst som omslag och labeltryck.

Texten är en blandning av Wadlings känsla för förgänglighet och det alltmer omslutande mörkret, samtidigt som den fungerar som en hyllning till zombiefilmregissören George A. Romero. Wadlings fascination för skräckfilm är väldokumenterad, och titeln låter nästan som en plats han själv hade kunnat befolka med både humor, allvar och nattsvart närvaro.

Progress Productions Torny Gottberg skriver att det är “en otrolig ära” att få släppa materialet med ett band som präglat honom genom åren. Omslaget har satts samman med hjälp av Daggan Stamenkovic och bygger på Wadlings konst.

Det här är förstås laddat material. Inte bara för att det rör sig om Freddie Wadlings sista inspelningar, utan för att Blue for Two var en av de där konstellationerna där rösten och produktionen faktiskt behövde varandra. Lipp byggde rum där Wadling kunde bli både hotfull, sårbar och märkligt tröstande.

Living in the Land of the Dead” sluter cirkeln utan att göra Blue for Two till ett nostalgiprojekt. Som tidigare ohörd inspelning, färdigställd med respekt för det som en gång påbörjades, är den ett av årets mest laddade svenska alternativsläpp.

EMMON är tillbaka med ny singel efter det kritikerrosade albumet ICON. Den här gången möter hon tyska Zweite Jugend i en mörkare och mer klubbdriven version av deras låt “Salz”.

“Salz” har redan från början fötterna djupt nere i den europeiska EBM-mylla där svett, maskinrytm och mörker fortfarande betyder något. När Zweite Jugend nu låter EMMON kliva in i låten förändras inte grundtemperaturen. Den höjs.

Nu möts de på “Salz”, en omarbetad och nytolkad version av Zweite Jugend-låten med samma namn. Singeln släpps den 29 maj via Icons Creating Evil Art.

Zweite Jugend, bestående av Marcel Lüke och Eli van Vegas, har gjort sig kända för en minimalistisk och analogt driven EBM, med rötter i klassisk kroppsmusik men med en tydlig närvaro på den moderna europeiska scenen. Bandet har tidigare spelat på bland annat Wave Gotik Treffen, NCN Festival och BIMFEST, och deras musik rör sig ofta kring psyke, begär och självdestruktiva impulser.

EMMON, alltså Emma Nylén, behöver knappast någon längre presentation för Zero-läsaren. Efter senaste albumet ICON har hon ytterligare befäst sin position som en av Skandinaviens starkaste röster inom mörk elektronisk musik. Hennes uttryck har alltid haft en intressant dubbelhet: hårt men melodiskt, kontrollerat men fysiskt, med lika mycket klubb som nerv.

Från remixidé till full kollaboration

De två akterna möttes på den europeiska electro- och EBM-scenen, från klubbar till festivaler som Synth i Molkom i de värmländska skogarna. Enligt pressmaterialet började kontakten som ömsesidig beundran och växte först fram som ett remixutbyte. Men “Salz” blev något mer än så.

I den nya versionen dras låten längre in i ett skuggigt, hypnotiskt klubbrum. Zweite Jugend bidrar med den analoga, avskalade grunden, medan EMMON tillför sin mer direkta klubbenergi och vokala närvaro.

Emma Nylén säger själv:

– Vi drogs direkt till originallåtens råa energi och direkta groove, med texten som loopar genom låten. Jag kände direkt att jag ville lägga till min sång, och sedan gav vi den en mer ‘raveig’ touch för dansgolvets mörkare sida.

Eli van Vegas beskriver samarbetet som mer än en punkt på en önskelista:

– Det här samarbetet kring ‘Salz’ känns inte bara som en bucket list-grej, även om det är det, utan ger oss också perspektiv på hur vi kan gå vidare. Inspiration behöver inte vara en enkelriktad gata. Jag älskar EMMONs musik, men ännu mer hennes liveshower. Det kan man inte lära sig. Man måste vara det.

Det hörs varför just den här kombinationen fungerar. Zweite Jugend står för den hårda, strama EBM-arkitekturen. EMMON kommer in med tryck, röst och ett mer ravebetonat mörker. “Salz” blir mer dansgolv, mer puls och mer natt än originalet, utan att tappa den råa kärnan.

För den som följt EMMON efter ICON är “Salz” en naturlig fortsättning. Inte som en upprepning, utan som ett steg rakt in i den europeiska klubbscen där hennes musik redan hör hemma.

Borlängebandet Occrasy hyllades långt innan Good To Go skeppats ut till butikerna. Fullt förståeligt. De här fina ungdomarna vet hur man kickar skiten ur ett party med gammal god – men sprillans ny – rock n roll. Det är bara att åka med.

Good To Go är Occrasys debutalbum och om ni inte vet hur elektrisk energi låter är det bara att slänga på titelspåret som inleder plattan. Någon som sade ”retro”? Det kan ni ge er fan på. Bandet har t.o.m. lirat in låtarna på analogt 8-kanaligt rullband och Niklas Berglöf (Hurula, Linn Koch-Emmery m.fl.) har producerat tjurrusningen med den äran. Här finns ingenting nyskapande, ingenting onödigt, ingenting tillrättalagt och inget fusk. Noll trams helt enkelt. Det är rakt på sak, intensivt utav helvete, och jag blir nästan svettig trots att jag sitter ner när jag lyssnar på skivan. Och det kan jag garantera er, det är inte lätt att sitta stilla till det här öset. Men vilka ska då våga sig på att sätta nålen i Occrasys vinyl? Jo, exempelvis ni som gillar tidiga Status Quo, tidiga Nazareth, Ramones, The Dead Boys, Iggy & The Stooges, AC/DC, The Hive´s, New York Dolls, Bullett, Little Richard, MC5 och alla andra energiska rockband som stänkt bärs, svett och andra kroppsvätskor på scengolven genom rockhistorien. En ballad finns på plattan också. Den heter ”This Is It” och avslutar urladdningen. Här visar Alfonz Lindström att han har röstresurser för annat än enbart snabba låtar, men jag hoppas att inte ballader kommer ersätta några rocklåtar på kommande plattor för det. På den här LP-skivan är det nämligen perfekt upplagt: tio stänkare och en lugn låt. Occrasy består förutom sångaren Lindström av Aurell Poetri och Dexter Swärd (gitarrer), Elvira Lööf (bas) och Filip Samuelsson (trummor). Dessutom gästar organisten Adrian Norén på ”Can´t set me free”. Dra ihop polarna nu, maxa volymen, knäck upp bärsen och ge er hän åt extasen så som fint folk har gjort i många decennier.

Efter ett decennium utan nya släpp återvänder HM Hammarin med “One Man Show”. En låt om frustration, ensamhet och den märkliga vägen tillbaka till lusten att göra musik.

Det har gått tio år sedan HM Hammarin senast släppte musik. För en artist kan det låta som en evighet, men i det här fallet verkar tystnaden inte ha handlat om brist på låtar. Snarare tvärtom.

Bakom nya singeln “One Man Show” finns en ganska mänsklig historia om att köra fast. Hammarin beskriver själv hur han aldrig var särskilt nöjd med sina gamla alster och hur musikskapandet till slut blev mer frustration än glädje. I stället för att spela, skriva och fånga idéer fastnade han i Logic, med frekvenser, produktion och detaljer som tog över själva kärnan.

Det är en situation många som gör musik på egen hand lär känna igen. Friheten att kunna göra allt själv är fantastisk, tills man plötsligt faktiskt måste göra allt själv.

En låt om att bära allt själv

“One Man Show” handlar till stor del om just den perioden. Om känslan av att behöva stå för allt ensam, men också om att samtidigt skylla sig själv för att det blivit så. Det finns något befriande i den typen av ärlighet. Inte som en stor dramatisk comebackberättelse, utan mer som ett konstaterande: det här var inte roligt längre, så jag slutade.

Men låtarna försvann inte. Hammarin fortsatte att skriva, även när musiken inte längre släpptes. Med åren kom också något annat tillbaka. Kunskapen om produktion, som tidigare mest hade varit ett hinder, började plötsligt bli användbar. Det som en gång kändes som ett tekniskt träsk blev till slut ett verktyg.

Att det dessutom fanns en trogen Youtube-publik som fortsatte önska en återkomst verkar ha gett den sista knuffen.

“One Man Show” är därför inte bara ett första släpp på tio år. Det är också startskottet för något som legat och väntat. Enligt Hammarin finns det fler låtar som aldrig blev klara, och nu är planen att beta av dem.

Billy Corgan, James Iha och Jimmy Chamberlin har spelat in en ny singel med Butch Vig. Det är första gången på 32 år som The Smashing Pumpkins arbetar med producenten bakom Gish och Siamese Dream.

Det finns återföreningar som mest ser bra ut i ett pressmeddelande. Och så finns det sådana som faktiskt får en att haja till. När Billy Corgan skriver att The Smashing Pumpkins är tillbaka i studion med Butch Vig för första gången på 32 år tillhör det definitivt den senare kategorin.

På Instagram skriver Corgan att han, James Iha och Jimmy Chamberlin haft “an awesome time” med att spela in den nya singeln tillsammans med Vig. För den som har Pumpkins-historien i ryggraden är producentens namn inget litet sådant. Butch Vig producerade bandets två första album, Gish från 1991 och Siamese Dream från 1993. Två skivor som fortfarande förklarar mycket av varför bandet blev något mer än ännu ett gitarrband från det alternativa 90-talet.

I sin Substack-sändning berättade Corgan den 19 maj att det än så länge handlar om en enda låt. Den är gjord för ett specifikt syfte som han ännu inte kan avslöja, saknar fortfarande titel och planen är att släppa den under året.

Corgan beskrev inspelningen som i stort sett färdig, “98 procent”, med bara några mindre saker kvar. Han kallade nyheten för en “10 out of 10 announcement”, möjligen till och med “11 out of 10”.

Det är klassisk Corgan-retorik, förstås. Lite större än nödvändigt, lite mer laddad än vad situationen kanske kräver. Men just här finns det faktiskt fog för upphetsningen. Smashing Pumpkins och Butch Vig är inte bara nostalgi. Det är ett samarbete som en gång lyckades få gitarrer att låta både massiva, trasiga och märkligt drömska på samma gång.

Samtidigt verkar fans som hoppas få höra låten live under bandets kommande jubileumsturnéer kring Mellon Collie and the Infinite Sadness få vänta. Corgan har enligt uppgift sagt att det kan bli svårt på grund av tajmingen.

Det hela kommer dessutom efter att Corgan i en intervju sagt att han är starkt fokuserad på gitarrmusik igen. Han beskrev sig som mer motiverad att göra en gitarrskiva än på 20–25 år och pekade på att shoegaze återigen fått större kulturellt utrymme.

Uppenbarligen kan hur tunga, personliga upplevelser som helst förvandlas till stor musikkonst. Det visar Red Mecca med modigt smärtsamma I Will Be That Dying Star In Your Sky, duons 7:e studioalbum.

I Will Be That Dying Star In Your Sky är både en utmärkt synt/darkwave-platta och ett sorgterapeutiskt konstverk. Red Meccas Susanne Jonssons (sång) syster blev mördad och själv genomgick hon en skilsmässa, medan Jan Strandqvist (instrument) återföll i missbruk. Mycket mörkare kan det inte gärna bli, men som tur är lyckades bägge två ta sig tillbaka från allt de tvingats genomlida så småningom. Gruppens nya skiva känns som en hjärtskärande inblick i vad som varit. Men även om låtarna är väldigt mörka, sorgsna och såriga strilar lite ljus in här och var och resultatet är alldeles lysande. Duon inleder vinylens första sida med ett ensamt piano och försiktiga syntar samt en väldigt smärtsam text i ”Into The Zone”. Därefter följer den tunga, mörka ”Pile driver” med pulserande rytmer, spöklik musik och en nästan manisk intensitet som hela tiden ökar. Denna låt gavs ut som albumets andra singel. ”I´m On The Outside” släpptes före och den är min favoritlåt på plattan om man måste välja en enskild. Denna pärla svänger ett gäng, är riktigt cool och nästan fysiskt köttig. Orden till den är också väldigt starka. Tredje singel blev ”Spirit” som även den är en dansant sak med extrovert musik som emellanåt stegrar dramatiskt och Jonssons röst skär ljuvligt genom Strandqvists stolta, mäktiga och melodiösa synthmattor. Det senaste singelsläppet blev ”I Will Be That Dying Star In Your Sky” som består av en kort, avskalad men innehållsrik lyrik och vars tyngd i syntmörkret får motljus av de lätt ekande tonerna i förgrunden. Förutom singellåtarna finns här ”Come to me”, en fin lugn låt med udda bildspråk och jag bara älskar dess tänkvärda första strof. I ”Always Everything” kommer Jonssons röst till sin fulla rätt och musiken sprider ödslig värme. ”Copper Snake” är plattans enda instrumentala låt, läcker med sin hypnotiska känsla, och så har vi ”Born under a different star” som känns lite ljusare än a-sidans övriga spår och ”The Damage Is Done” som avslutar b-sidan. Titeln säger väl allt om vad sången handlar om och musiken är vemodig som på så många andra ställen på denna fina platta. Som alla Red Meccas album är även denna lp en växare, så låt den gro och blomma i medvetandet. Det är både plattan, bandet och du värda. Angående Jonssons personliga sorgeskildringar som både är poetiska och sparsmakade går det utmärkt att tolka dem fritt också, vilket alltid är en fördel med god lyrik.            

Chaos Tamed är tillbaka med “Destroyer”, en ny trespårssingel som ger första smakprovet från projektets kommande tredje album. Bakom projektet finns Magnus Kalnins från Colony 5, men här handlar det om hårdslående industrial electro med rötter i EBM, IDM och dark electro.

Chaos Tamed började som ett sidoprojekt för Magnus Kalnins från Colony 5 och har vuxit fram under tiden Colony 5 legat på paus. Projektet har fungerat som ett kreativt arbetsrum för att testa nya ljud, ny utrustning och låtskrivande inom den elektroniska sfären, utan fasta gränser för vart musiken kan ta vägen. Debutalbumet “Shock Waves” spelades in i The Machine Room på den svenska landsbygden, men med “Destroyer” pekar Kalnins framåt mot nästa kapitel.

Titelspåret är en pulserande industrial electro-låt, där de eteriska, nästan spöklika vokalerna ligger över drivande syntar, filmiska samplingar och tunga basgångar. Det är inte den blankaste sidan av svensk elektronisk pop som står i centrum här. Snarare låter Chaos Tamed som ett projekt där Kalnins får arbeta friare, hårdare och mer kantigt än många kanske förknippar honom med från Colony 5.

Tidigare har Kalnins också sagt att han försökt undvika att Chaos Tamed låter för mycket som Colony 5. På “Destroyer” blir det en användbar påminnelse. Det här är inte ett försök att återvända till futurepop-formeln, utan ett spår som söker sig mot ett hårdare och mer industriellt uttryck.

The Klinik visar var rötterna finns

Singeln innehåller även en cover på “Go Back” av The Klinik, vilket säger en del om var Chaos Tamed kommer ifrån. I en tidigare intervju med Side Line berättade Kalnins att just The Klinik var en av utgångspunkterna när han började forma Chaos Tamed. Han ville göra enkel, basdriven old school-EBM i moderniserad form, gärna med filmiska samplingar.

Det gör “Go Back” till mer än en vanlig cover. Den visar vilka ljud Kalnins har burit med sig in i projektet, samtidigt som “Destroyer” visar hur han fortsätter att använda influenserna som byggmaterial snarare än som ren retrogest.

Det tredje albumet är planerat att släppas på I/O Music under 2026. För den som följer svensk elektronisk musik, och särskilt för den som är nyfiken på vad en Colony 5-medlem gör när han lämnar de mest självklara melodiska vägarna, finns det anledning att lyssna in “Destroyer”.

Efter år i olika band har Växjösonen Philip Enestubbe vänt blicken bakåt. På nya singeln “Misfitströja” gör han pop på svenska med synthinslag, med hjärtat någonstans mellan emo, schlager och deppiga hemmafester.

Det finns något sympatiskt med artister som inte låtsas att de uppfunnit sig själva i ett vakuum. Philip Enestubbe gör snarare tvärtom. Efter år av musikaliska utsvävningar i diverse band bestämde han sig 2022 för att söka sig tillbaka till pubertetens musikförälskelser. Den svenska indiepopen, den som en gång fick honom att skaffa lugg.

På “Misfitströja” landar det i pop på svenska med tydliga synthinslag, där känslorna rör sig mellan emo och schlager. Det är inte en låt som behöver pressas in i en smal genreruta. Snarare rör den sig i den där svenska poptraditionen där stora känslor, skeva formuleringar och melodier som vill fram får samsas.

Deppiga hemmafester och större gester

“Misfitströja” är ett stycke blödande semidisco om livet, och om hur det kan bestå av både deppiga hemmafester och rent transcendentala upplevelser. Titeln för tankarna till bandtröjor, tonårig identitet och den där laddade popkänslan av att vilja någon annan, men låten stannar inte i nostalgin. Här finns också en större gest, en vilja att lyfta blicken från rummet och dra vidare mot något annat.

Enestubbes texter rör sig genom livsbetraktelser om olycklig kärlek, lycklig kärlek, Hegel, Marx, Proust, Kafka och snabba bilar. Det är mycket att stoppa in i en poplåt, men svensk pop har alltid haft plats för stora tankar i små rum.

Sveriges fantasypopdrottning, Göteborgsbaserade Josefin Berger, är tillbaka med den nya singeln “Walk Through The Hidden Door”, som handlar om att våga ta steget när en ny dörr öppnar sig. Det är en mäktig ballad med böljande piano, körer och filmiska ljudlandskap.
– Den här låten växte fram organiskt och jag improviserade fram ackord, melodi och text vid pianot och behöll det som klingade i mig, berättar Josefin.

“Walk Through The Hidden Door” kommer att ingå på Josefins andra album, där flera singlar redan har släppts och projektet sakta växer fram bit för bit.

Efter ett intensivt debutår är Kallsup redan på väg vidare. Idag släpper Örebrobandet nya singeln “Kino”, första smakprovet från kommande albumet Alldeles för nära, som väntas i höst 2026.

Det finns band som behöver landa efter en debutskiva. Kallsup verkar snarare ha använt farten som bränsle. 2025 blev ett sådant där år som lätt kan knäcka ett nytt band, eller svetsa ihop det. Debutalbumet En sista räddning, releasespelning hemma i Örebro, vårturné, höstturné och till sist ett utsålt Slaktkyrkan i Stockholm som support till Svart Ridå strax före jul.

Att Kallsup inte bromsar nu säger en del om gruppen. I Hannes Gerhard intervju (Kallsup – för första gången på andra sidan sundet) med bandet bandet våren 2025 beskrev de hur musiken växer fram gemensamt, ofta ur repen, ur olika viljor och bakgrunder som till slut hittar samma riktning. Det är också där “Kino” verkar ha sin nerv.

Kallsup tar med sig liveenergin in i studion

“Kino” beskrivs som låten fansen väntat på sedan “Svartån”. Snabb, direkt och driven av en gitarrslinga som sätter tonen för det nya albumets ljudbild. Kallsup har alltid rört sig i gränslandet mellan drömsk indie, shoegaze och postpunk, men här verkar de vilja framåt med mer kraft än tidigare.

Det fina med Kallsup är att de inte låter som ett projekt som försöker tvätta bort sina skavanker. Tvärtom. Friktionen mellan de sex medlemmarna verkar vara själva motorn. Eline Gustafssons sång är starkare än tidigare, och outrot, med sin flirt med tv-studioestetik, gör att “Kino” känns som en tydlig markering från bandet.

Kallsup består av Eline Gustafsson på sång, Edwin Karolczak på sång och gitarr, Carl Libert på sång och gitarr, William Ulff på bas, Elin Lindström Svernby på synth och Joakim Jakobsson på trummor. Nya singeln och det kommande albumet är mixade och mastrade av David Engquist.

För ett band som började i pandemitrötthet, studentkorridorer och kontaktannonser har Kallsup på kort tid blivit ett av de mer intressanta namnen i svensk gitarrbaserad alternativmusik. Nu väntar vi ivrigt på det så viktiga andra albumet.