Blogg

Efter nästan åtta års tystnad är Kate Boy tillbaka. Den svensk-australiska synthpopduon har släppt nya singeln “Constant”. Ett första nytt livstecken sedan “Giants” från 2018.

Under första halvan av 2010-talet blev Kate Boy snabbt ett namn långt utanför Sveriges gränser med låtar som “Northern Lights”, “The Way We Are” och “Open Fire”. Deras mörka och drivande synthpop stack ut i en period där elektronisk pop ofta blev allt mer polerad och försiktig.

Sedan blev det tyst.

Nu berättar gruppen att arbetet med ny musik vuxit fram under en längre tid, delvis efter en period i Australien. I egna kommentarer beskriver Kate Boy “Constant” som ett varsamt första steg tillbaka efter flera år präglade av global oro, sorg, sjukdom och personliga förluster.

Ett lugnare första steg tillbaka

“Constant” känns också just så. Inte som en dramatisk comebacksingel byggd för att ta över spellistor direkt, utan snarare som ett försiktigt återvändande till det uttryck som en gång gjorde gruppen unik.

Kate Boy har alltid haft förmågan att kombinera något kallt och elektroniskt med ett tydligt mänskligt uttryck. Den känslan finns kvar även här.

Gruppen tackar samtidigt fansen som stannat kvar under åren av tystnad och beskriver låten som en påminnelse om att hålla hjärtat öppet även när livet förändras.

Om “Constant” markerar början på ett större kapitel återstår att se.

Men för många känns det nog mest fint att Kate Boy överhuvudtaget är tillbaka.

Ibland kan man undra varför ett band känns bekant redan innan man hört namnet. I Decos fall är svaret ganska enkelt. Du har troligtvis redan sett dem i ditt TikTok- eller Instagramflöde.

Den brittiska gruppen fick stort genomslag med sina 80-talsfärgade mashups, inte minst tolkningen där Oasis “Wonderwall” mötte Bronski Beats “Smalltown Boy”. Ett klipp som till och med delades vidare av Liam Gallagher på hans officiella TikTok-konto.

Men bakom de virala klippen har det hela tiden funnits något mer än bara smart nostalgi.

Nu är Deco tillbaka med “Dreamhouse”. Första singeln och titelspåret från deras kommande andra album. Och det här känns större.

Bandet har länge rört sig mellan synthpop, indie och 80-talsromantik, men “Dreamhouse” är mer genomarbetad än mycket av det de släppt tidigare. Ett spår byggt kring euforiska synthar, saxofon, falsettrefränger och en känsla av att vilja fly verkligheten för en stund.

Ett soundtrack till eskapism

Bandet beskriver själva “Dreamhouse” som en plats att stänga ute omvärlden i. Ett sätt att hitta något positivt mitt i allt brus. Den känslan går igen genom hela låten.

Här finns spår av både MGMT och Hot Chip, men också något mer klassiskt brittiskt i melodierna. Samtidigt känns produktionen varm och levande. Långt ifrån den överpolerade pop som ofta dominerar flöden och algoritmer.

Det är också här Deco fungerar som bäst. När de lämnar känslan av viral idé bakom sig och istället bygger något större runt musiken.

“Dreamhouse” låter som ett band som förstått exakt vad de vill vara.

Och det räcker långt.

Låten har dessutom tagit plats på veckans uppdaterade Zero Topp 30.

Rolling Stones fortsätter att tänja på sitt eget arv. Den 10 juli släpps nya albumet Foreign Tongues. Och bland gästerna finns ett namn som sticker ut lite extra. Robert Smith från The Cure.

Enligt brittiska medier medverkar Smith på tre låtar på albumet där han bidrar med gitarr, synthar och bakgrundssång. Och samarbetet verkar dessutom ha uppstått ganska spontant.

Under albumlanseringen i New York berättade Mick Jagger om första mötet med The Cure-frontmannen i samband med inspelningarna i London.

– He was standing there with his back to me and this long gown on and when he turned around, he was covered in lipstick, berättade Jagger.

När Smith vände sig om sa Jagger:

– “You’re Robert Smith of The Cure”.

Smith svarade:

– “Yeah, we’ve never met”.

Jagger fortsatte sedan:

– “While you’re here, you better go and do something”.

Resultatet blev alltså tre låtar på Foreign Tongues.

Förutom Robert Smith medverkar även Paul McCartney, Steve Winwood och Red Hot Chili Peppers-trummisen Chad Smith på albumet. Paul McCartney spelade enligt Jagger in sitt bidrag under samma sessions som förra albumet Hackney Diamonds.

Albumet spelades in på mindre än en månad i Metropolis Studios i London tillsammans med producenten Andrew Watt. Mick Jagger beskrev också skivan som ett försök att fortsätta utmana sig själva även efter över 60 år som band.

– I love a challenge. That’s the whole album, the challenge of raising the bar, sa Jagger enligt NME.

Foreign Tongues innehåller totalt 14 spår och blir Rolling Stones 25:e studioalbum. Skivan innehåller även några av de sista inspelningarna med Charlie Watts.

White Birches släpper “Solace”. Den tredje singeln från albumet A New Reign. Och också den låt som avslutar skivan.

Efter ett album som rört sig genom mörkare teman landar “Solace” i något mer avskalat. Det är en pianoburen ballad där uttrycket dras ner. Jenny Gabrielsson Mare står i centrum och låten rör sig i ett lugnare tempo än mycket av det bandet tidigare gjort.

Tematiskt handlar det om att ta sig vidare. Att komma ut i ljuset efter en period i mörker.

Som avslutande spår på A New Reign får “Solace” en tydlig plats i helheten. Den knyter ihop det som byggts upp tidigare på albumet.

Samtidigt släpps låten tillsammans med en cover på Pat Benatars “Invincible”.

White Birches fortsätter att röra sig inom sitt uttryck. Här i en mer nedtonad form.

Dark Side Cowboys nya singel handlar om karaktären Scavenger John, som porträtterats av Johan “Strauss” Fridh .

Strauss arbetade tillsammans med Dark Side Cowboys på nytt material, däribland det som nu släpps på denna singel, fram till sin bortgång i mars. ”Scavenger Song” ges ut till minne av och som en hyllning till honom. I den stämningsfulla videon spelar han dessutom en viktig roll.

På låten medverkar även den finska sångerskan Stephanie Mazor, som är mest känd från bandet Sede Vacante, men även har synts i EBM-sammanhang med Murju-8.

Coachella och Nine Inch Noize visar en ny riktning

Den senaste tiden har Trent Reznor börjat röra sig igen. Inte genom ett traditionellt Nine Inch Nails-album, utan genom samarbetet med den Berlinbaserade producenten Boys Noize på Nine Inch Noize, där äldre låtar fått nya, mer elektroniska versioner.

Nine Inch Noize handlar om gamla låtar i nya versioner. Omtolkade och omproducerade i ett mer elektroniskt sammanhang. Det är inte första gången Nine Inch Nails tänjer på formatet. Men det här känns mer konsekvent.

Samtidigt gjorde de en uppmärksammad spelning på Coachella. Både NME och Louder Sound lyfter fram spelningen som en av festivalens mest omtalade. Rapporterna beskriver hur delar av setet rörde sig bort från raka låtversioner och istället öppnade upp för mer elektroniska tolkningar.

Det säger något om var Reznor befinner sig just nu. Nine Inch Nails har under lång tid rört sig mellan olika uttryck. Från industriell rock till filmkompositioner tillsammans med Atticus Ross. Det som händer nu känns snarare som att de här världarna möts. Inte som separata spår, utan som ett gemensamt arbetssätt.

Nine Inch Noize är kanske inte ett album man sätter på som helhet första gången. Men det är ett bra ställe att börja om ifrån. Eller tillbaka till.

För även om katalogen redan är välkänd, så är det tydligt att den fortfarande är i rörelse.

Efter över tre decennier av tystnad är det nu på riktigt. French Revolution släpper sitt nya album Stardust. Ett album som inte bara bygger vidare på arvet från Fantasia, utan också tar det vidare in i något större.

När comebacken först annonserades möttes den av reaktioner som “en mycket otippad comeback från ett av Sveriges bästa band” . Nu finns svaret. Och det håller.

Vill du gå djupare in i arbetet bakom Stardust kan du läsa vår intervju med Paris Edvinson och Markus Hejmar här: French Rvolution – Intervju

En comeback som tar ny riktning

Paris Edvinson har tillsammans med Markus Hejmar och textförfattaren Per Albinsson skapat ett album som rör sig bort från det rena synthsound många förknippar bandet med. Här finns istället något mer levande. Mer organiskt. Ett uttryck som vågar ta plats och andas.

I centrum står Markus Hejmar. Hans röst bär materialet framåt med en självklar närvaro och ger tyngd åt helheten. Det här är inte bara en ny sångare. Det är en ny riktning, utan att tappa kontakten med det som varit.

Samtidigt finns historien kvar. Delar av materialet har utvecklats ur låtfragment efterlämnade av Jonas Warnerbring, vars närvaro fortfarande känns i albumets kärna . Det handlar inte om nostalgi, utan om att knyta ihop då och nu.

Stardust rör sig genom teman som kärlek, sökande och hopp , men det är i ljudbilden det verkligen händer. Produktionen känns genomarbetad och på riktigt. Långt ifrån det kliniska uttryck som präglar mycket av dagens AI-drivna musik.

För den som saknat band som Vacuum finns det också något att hämta här. Den där storslagna, melodiska popen som vågar ta plats och låter känslorna ta utrymme.

Det här är inte en comeback för alla.
Men för finsmakare.

Nu lyssnar vi. French Revolution är tillbaka.

Club 8 är tillbaka med ny musik. “Don’t Cry Baby, it’s only a film” följer upp årets tidigare singlar och landar direkt i det som gjort duon till en av grundpelarna i svensk indiepop.

Karolina Komstedt och Johan Angergård har rört sig mellan olika uttryck genom åren, men det finns alltid något igenkännbart kvar. Den här gången ligger fokus på gitarrpop och melodier som sätter sig direkt.

Det finns en tydlig känsla av nostalgi i låten. Inte som en tillbakablick, utan mer som något som alltid funnits där. Ett sound som för tankarna tillbaka utan att kännas gammalt.

“Don’t Cry Baby, it’s only a film” är lätt att ta till sig. Små detaljer i texten, enkla men träffsäkra hooks och en produktion som låter precis så självklar som den ska.

Det här är Club 8 när de gör det de gör bäst.

Och det är svårt att inte tänka att det här är en ganska perfekt start på sommaren.

I fjol meddelade Front 242 att de slutar spela live. Nu kommer dokumentet från den sista rundan.

“Black Out” spelades in i Bryssel i början av 2025 och fångar bandets avskedsturné. En serie spelningar som sträckte sig över Europa och USA under sex månader. Bland annat inför utsålda hus i både Stockholm och Göteborg.

Det här är Front 242 i sitt rätta element. På scen.

Kärntrion Patrick Codenys, Jean-Luc De Meyer och Richard23 får sällskap av Tim Kroker, medan David Baboulis från Soldout står bakom mix och produktion.

“Black Out” släpps i flera format. Från digitalt till dubbla vinylutgåvor och mer omfattande samlarutgåvor. 2CD-versionen innehåller även extra spår, däribland “MasterHit” och “No Shuffle”.

Det finns också en limiterad vinylutgåva med tillhörande material, begränsad till 1 000 exemplar.

Det här blir det sista dokumentet från ett band som varit med och definierat EBM.

Ett avslut. Inspelat live.

Förbeställ albumet och provlyssna på låten “Moldavia” här:
Bandcamp.com (Alfa Matrix)

En perfekt dag att släppa en låt som “Sommaren är ful”. När vädret är som bäst.

Lovi Did This är tillbaka med en låt som tar avstamp i en annan bild av sommaren än den som oftast syns.

Bakom projektet står Karin Beckérus.

– Jag skrev Sommaren är ful i juni förra året då jag äntligen blivit ledig efter en tuff vår och skulle njuta av det, men jag blev sittande på sovrumsgolvet med fördragna gardiner. Låten tyckte jag inte alls om. Så är det ju när man är deprimerad och det känslotillståndet färgar allt man ser och gör, säger hon.

Det som börjar där rör sig vidare. In i semesterstress, utanförskap och känslan av att inte riktigt passa in.

“Sommaren är ful” är en ballad som växer. Körer som drar åt 10cc, Omnichord och en röst som ligger nära.

Låten fick ett nytt liv senare under året och har redan spelats live, både på Europaturné och på spelningar i Sverige.

Alla upplever inte sommaren på samma sätt.