Blogg

Rolling Stones fortsätter att tänja på sitt eget arv. Den 10 juli släpps nya albumet Foreign Tongues. Och bland gästerna finns ett namn som sticker ut lite extra. Robert Smith från The Cure.

Enligt brittiska medier medverkar Smith på tre låtar på albumet där han bidrar med gitarr, synthar och bakgrundssång. Och samarbetet verkar dessutom ha uppstått ganska spontant.

Under albumlanseringen i New York berättade Mick Jagger om första mötet med The Cure-frontmannen i samband med inspelningarna i London.

– He was standing there with his back to me and this long gown on and when he turned around, he was covered in lipstick, berättade Jagger.

När Smith vände sig om sa Jagger:

– “You’re Robert Smith of The Cure”.

Smith svarade:

– “Yeah, we’ve never met”.

Jagger fortsatte sedan:

– “While you’re here, you better go and do something”.

Resultatet blev alltså tre låtar på Foreign Tongues.

Förutom Robert Smith medverkar även Paul McCartney, Steve Winwood och Red Hot Chili Peppers-trummisen Chad Smith på albumet. Paul McCartney spelade enligt Jagger in sitt bidrag under samma sessions som förra albumet Hackney Diamonds.

Albumet spelades in på mindre än en månad i Metropolis Studios i London tillsammans med producenten Andrew Watt. Mick Jagger beskrev också skivan som ett försök att fortsätta utmana sig själva även efter över 60 år som band.

– I love a challenge. That’s the whole album, the challenge of raising the bar, sa Jagger enligt NME.

Foreign Tongues innehåller totalt 14 spår och blir Rolling Stones 25:e studioalbum. Skivan innehåller även några av de sista inspelningarna med Charlie Watts.

White Birches släpper “Solace”. Den tredje singeln från albumet A New Reign. Och också den låt som avslutar skivan.

Efter ett album som rört sig genom mörkare teman landar “Solace” i något mer avskalat. Det är en pianoburen ballad där uttrycket dras ner. Jenny Gabrielsson Mare står i centrum och låten rör sig i ett lugnare tempo än mycket av det bandet tidigare gjort.

Tematiskt handlar det om att ta sig vidare. Att komma ut i ljuset efter en period i mörker.

Som avslutande spår på A New Reign får “Solace” en tydlig plats i helheten. Den knyter ihop det som byggts upp tidigare på albumet.

Samtidigt släpps låten tillsammans med en cover på Pat Benatars “Invincible”.

White Birches fortsätter att röra sig inom sitt uttryck. Här i en mer nedtonad form.

Dark Side Cowboys nya singel handlar om karaktären Scavenger John, som porträtterats av Johan “Strauss” Fridh .

Strauss arbetade tillsammans med Dark Side Cowboys på nytt material, däribland det som nu släpps på denna singel, fram till sin bortgång i mars. ”Scavenger Song” ges ut till minne av och som en hyllning till honom. I den stämningsfulla videon spelar han dessutom en viktig roll.

På låten medverkar även den finska sångerskan Stephanie Mazor, som är mest känd från bandet Sede Vacante, men även har synts i EBM-sammanhang med Murju-8.

Coachella och Nine Inch Noize visar en ny riktning

Den senaste tiden har Trent Reznor börjat röra sig igen. Inte genom ett traditionellt Nine Inch Nails-album, utan genom samarbetet med den Berlinbaserade producenten Boys Noize på Nine Inch Noize, där äldre låtar fått nya, mer elektroniska versioner.

Nine Inch Noize handlar om gamla låtar i nya versioner. Omtolkade och omproducerade i ett mer elektroniskt sammanhang. Det är inte första gången Nine Inch Nails tänjer på formatet. Men det här känns mer konsekvent.

Samtidigt gjorde de en uppmärksammad spelning på Coachella. Både NME och Louder Sound lyfter fram spelningen som en av festivalens mest omtalade. Rapporterna beskriver hur delar av setet rörde sig bort från raka låtversioner och istället öppnade upp för mer elektroniska tolkningar.

Det säger något om var Reznor befinner sig just nu. Nine Inch Nails har under lång tid rört sig mellan olika uttryck. Från industriell rock till filmkompositioner tillsammans med Atticus Ross. Det som händer nu känns snarare som att de här världarna möts. Inte som separata spår, utan som ett gemensamt arbetssätt.

Nine Inch Noize är kanske inte ett album man sätter på som helhet första gången. Men det är ett bra ställe att börja om ifrån. Eller tillbaka till.

För även om katalogen redan är välkänd, så är det tydligt att den fortfarande är i rörelse.

Efter över tre decennier av tystnad är det nu på riktigt. French Revolution släpper sitt nya album Stardust. Ett album som inte bara bygger vidare på arvet från Fantasia, utan också tar det vidare in i något större.

När comebacken först annonserades möttes den av reaktioner som “en mycket otippad comeback från ett av Sveriges bästa band” . Nu finns svaret. Och det håller.

Vill du gå djupare in i arbetet bakom Stardust kan du läsa vår intervju med Paris Edvinson och Markus Hejmar här: French Rvolution – Intervju

En comeback som tar ny riktning

Paris Edvinson har tillsammans med Markus Hejmar och textförfattaren Per Albinsson skapat ett album som rör sig bort från det rena synthsound många förknippar bandet med. Här finns istället något mer levande. Mer organiskt. Ett uttryck som vågar ta plats och andas.

I centrum står Markus Hejmar. Hans röst bär materialet framåt med en självklar närvaro och ger tyngd åt helheten. Det här är inte bara en ny sångare. Det är en ny riktning, utan att tappa kontakten med det som varit.

Samtidigt finns historien kvar. Delar av materialet har utvecklats ur låtfragment efterlämnade av Jonas Warnerbring, vars närvaro fortfarande känns i albumets kärna . Det handlar inte om nostalgi, utan om att knyta ihop då och nu.

Stardust rör sig genom teman som kärlek, sökande och hopp , men det är i ljudbilden det verkligen händer. Produktionen känns genomarbetad och på riktigt. Långt ifrån det kliniska uttryck som präglar mycket av dagens AI-drivna musik.

För den som saknat band som Vacuum finns det också något att hämta här. Den där storslagna, melodiska popen som vågar ta plats och låter känslorna ta utrymme.

Det här är inte en comeback för alla.
Men för finsmakare.

Nu lyssnar vi. French Revolution är tillbaka.

Club 8 är tillbaka med ny musik. “Don’t Cry Baby, it’s only a film” följer upp årets tidigare singlar och landar direkt i det som gjort duon till en av grundpelarna i svensk indiepop.

Karolina Komstedt och Johan Angergård har rört sig mellan olika uttryck genom åren, men det finns alltid något igenkännbart kvar. Den här gången ligger fokus på gitarrpop och melodier som sätter sig direkt.

Det finns en tydlig känsla av nostalgi i låten. Inte som en tillbakablick, utan mer som något som alltid funnits där. Ett sound som för tankarna tillbaka utan att kännas gammalt.

“Don’t Cry Baby, it’s only a film” är lätt att ta till sig. Små detaljer i texten, enkla men träffsäkra hooks och en produktion som låter precis så självklar som den ska.

Det här är Club 8 när de gör det de gör bäst.

Och det är svårt att inte tänka att det här är en ganska perfekt start på sommaren.

I fjol meddelade Front 242 att de slutar spela live. Nu kommer dokumentet från den sista rundan.

“Black Out” spelades in i Bryssel i början av 2025 och fångar bandets avskedsturné. En serie spelningar som sträckte sig över Europa och USA under sex månader. Bland annat inför utsålda hus i både Stockholm och Göteborg.

Det här är Front 242 i sitt rätta element. På scen.

Kärntrion Patrick Codenys, Jean-Luc De Meyer och Richard23 får sällskap av Tim Kroker, medan David Baboulis från Soldout står bakom mix och produktion.

“Black Out” släpps i flera format. Från digitalt till dubbla vinylutgåvor och mer omfattande samlarutgåvor. 2CD-versionen innehåller även extra spår, däribland “MasterHit” och “No Shuffle”.

Det finns också en limiterad vinylutgåva med tillhörande material, begränsad till 1 000 exemplar.

Det här blir det sista dokumentet från ett band som varit med och definierat EBM.

Ett avslut. Inspelat live.

Förbeställ albumet och provlyssna på låten “Moldavia” här:
Bandcamp.com (Alfa Matrix)

En perfekt dag att släppa en låt som “Sommaren är ful”. När vädret är som bäst.

Lovi Did This är tillbaka med en låt som tar avstamp i en annan bild av sommaren än den som oftast syns.

Bakom projektet står Karin Beckérus.

– Jag skrev Sommaren är ful i juni förra året då jag äntligen blivit ledig efter en tuff vår och skulle njuta av det, men jag blev sittande på sovrumsgolvet med fördragna gardiner. Låten tyckte jag inte alls om. Så är det ju när man är deprimerad och det känslotillståndet färgar allt man ser och gör, säger hon.

Det som börjar där rör sig vidare. In i semesterstress, utanförskap och känslan av att inte riktigt passa in.

“Sommaren är ful” är en ballad som växer. Körer som drar åt 10cc, Omnichord och en röst som ligger nära.

Låten fick ett nytt liv senare under året och har redan spelats live, både på Europaturné och på spelningar i Sverige.

Alla upplever inte sommaren på samma sätt.

I och med Långbro Feelin´ har Division 7 gett ut sitt tredje studioalbum. Det är rätt rakt på sak rent musikaliskt. Popigt i regel men rockigt ibland, och det känns som att de flesta indiepopband drar åt det här hållet i nuläget, även om de mest spännande experimenterar mer än så här.

Hyllade och hajpade gitarrindiebandet Division 7 har sedan debuten 2017 bara vuxit och vuxit, fått med sig en allt större publik och på bara några få år har de gett ut tre studioalbum inklusive Långbro Feelin´, ett livealbum, och några ep. Sångaren Dara Hoel är en stor tillgång, levererar snygg och säker sång och skriver ofta utmärkta texter som ibland räddar mediokra låtar. Division 7 har naturligtvis sju personer i bandet och gruppen är som sagt framgångsrik, men jag tycker samtidigt att låtarna allt för ofta är lite ospännande. Det händer inget direkt överraskande rent musikaliskt och vissa refränger upprepas ibland väl mycket (”Huvudet högt” t.ex.) och väl länge. Men garanterat radiovänligt är det också med många snygga melodier, och det lär ju grabbarna vara väl medvetna om. Hantverket är dessutom snyggt och plattan utmärkt producerad av Axel Jonsson-Stridbeck och Gustav Erlandsson Holmqvist. Tre singlar från skivan har redan givits ut: ”Himlen i handen” som Thomas Stenström gästar på och som säkert har blivit en radioplåga vid det här laget(?), den rätt lugna ”Det stör mig” med sin kommersiellt gångbara refräng, och nyss nämnda ”Huvudet högt” vars tjatiga refräng jag hinner tröttna på innan låten närmar sig slutet. För oss som föredrar rockigare tongångar vill jag rekommendera ”Hellre att jag dör (än lever som du gör)” som med sitt tuffa och tyngre sound, samt stabila gitarriff, ger undertecknad en kick. Och ännu bättre, den nästan punkigt snabba ”Poppel & Ginkgo” med ”Ballroom blitz”-driv på trummorna – ni minns väl glamrockande The Sweets hit från 1973? Den låten bör ju ställa till kaos framför scenen under Division 7-konserterna, kan jag tänka mig.

Duran Duran är tillbaka och samarbetar återigen med Nile Rodgers, som tidigare producerat hits som “Notorious”, “Skin Trade” och “Pressure Off” åt dem.

Den nya singeln heter “Free To Love”, videon är regisserad av ingen mindre än Jonas Åkerlund och Birminghamlegenderna beskriver låten enligt följande:
– “Free To Love” är vår uppmaning till alla människor som vill att fred, hopp och förståelse ska råda. Det är en hymn för frihet, som är den mest värdefulla valutan vi har och något som borde vara fritt tillgängligt för alla, överallt. “Free To Love” har ett enkelt budskap: Det finns inget viktigare än frihet och kärlek. Vi behöver verkligen mycket mer av båda i världen just nu.

Läs förresten gärna Zero Magazines senaste stora intervju med Duran Duran här.