Det mesta som planerats för Micke Herrström Skelett fick ställas in i februari 2020. Så också Vädret, skivan som getts ut bara några dagar innan pandemin slog till. Nu, tre år senare, har albumet kommit ut i snygg lila vinyl istället. När jag lägger på första sidan och sänker ner …
Läs mer »

Crosby Tyler har gjort sin mesta countryplatta hittills hävdar han, och så kan det mycket väl vara. Men det är ingen helt traditionell honky tonk han ägnar sig åt, utan snarare en rockig outlawcountry där gränserna ibland smälter samman. Den stora fördelen med Don´t Call The Law On Me är …
Läs mer »

Underjordens okrönta prästinna Memoria är tillbaka, nu med uppföljaren till 2019 års utmärkta Cravings och tro det eller inte, men From The Bones är precis lika mystisk och spännande som sin föregångare. Tess de la Cour och Rikard Lindh (Yvonne) har skapat det mesta på denna nya resa genom mörkret. …
Läs mer »

På sin förra platta Får Jag Vara Din Kille kompades Johan Airijoki av Malmfältens Rockklubb. På Gitarrer & Blåjeans står han återigen på egna ben som soloartist, men har viss instrumental hjälp av Gunnar Frick och Johan Håkansson, även om han spelar de flesta instrumenten själv. Johan Airijoki är ingen …
Läs mer »

Doug Collins & The Receptionists lirar traditionell country och blandar ibland upp den med lite popmusik. Det låter ungefär som det gjorde på 60- och 70-talen, vilket i min bok var countrymusikens bästa era. På den tiden var plattorna omkring 30 minuter långa. Det är Too Late At Night också. …
Läs mer »

Galentos musik tycks inte ha några ramar eller gränser, går inte att fängsla inom en eller ett par genres, och mannen bakom instrumentalmusiken tycks ha hur mycket tid, fantasi och inspiration att skapa som helst. Katten har nio liv, med tanke på Galentos produktion tycks han ha många fler. Va …
Läs mer »

Kanadensiska Selina Martin är tillbaka med ett nytt album efter den utmärkta I’ve Been Picking Caruso’s Brain: I Think I Have The Information We Need To Make A New World från 2016. Det tar lång tid mellan Martins skivor, men så har hon också många järn i elden och ger …
Läs mer »

Qui Ne Sert Á Rien är en synthplatta, skapad av Pierre Pi (Komplex, Position Parallèlle och Communication Zèro) och Éric U0 (Celluloide, Thee Hyphen och Signal-Bruit) som tillsammans kallar sig La Machine. Ep:n innehåller 5 spår och är riktigt trevlig. La Machine låter sig inspireras av fantasyfilmer, b-filmer från 50-talet, …
Läs mer »

Spännande, experimentella och psykedeliska Phogg är tillbaka med ny musik, den här gången utgivet på ett gammalt hederligt kassettband. Omslaget till Centre Pièce är inte direkt vackert, men det säger en hel del om musiken som skapats den här gången.  Det är egentligen sjukt hur Gustav Frisk (bas, sång), Saman …
Läs mer »