Hem / Robert Ryttman (sida 9)

Skribentarkiv: Robert Ryttman

En simpel skribent som gillar allt från det enklaste enkla till det svåraste svåra, från det mjukaste mjuka till det hårdaste hårda!

Mudhoney – Digital Garbage

I och med Digital Garbage har Mudhoney gett ut sin 10:e studioplatta och den är politisk, den är rätt ilsken, och det låter väldigt mycket Iggy Pop om väldigt många låtar. Det är vad som slår mig allra först när jag manglar plattan i cd-spelaren.  Seattles Mudhoney firar 30-årsjubileum i …
Läs mer »

Roosevelt – Young Romance

Tyska syntpoparen och producenten Marius Lauber a.k.a. Roosevelt ger ut sin andra fullängdare i och med Young Romance. Vad som serveras är en tunn och alkoholfattig drink, vacker att se på kanske, men väldigt slick och ofarlig att dricka. Ja nästan lika oskyldig som saften på ett barnkalas.
Läs mer »

Molly Burch – First Flower

Säga vad man vill om Molly Burch, men den här Texas-tjejen har en röst som knockade mig direkt. Att First Flower sedan visar sig innehålla nästan enbart kanonlåtar gör inte saken sämre. First Flower är andra blomman i skivkatalogen, albumdebut gjorde Molly Burch förra året med Please Be Mine.  Jag …
Läs mer »

Foxtrott – Meditations 1-2-3

Marie-Hélène L. Delorme kommer från Montreal, men har låtit Meditations 1-2-3 inspirerats av en vistelse i Oaxaca i Mexico. Polissirener, djurläten och fågelsång på skivan kommer därifrån. Foxtrott, som Delorme kallar sig, skapar här en musikresa i det inre och yttre.  Foxtrott skivdebuterade med A Taller Us 2015, efter att …
Läs mer »

Wargirl – Wargirl

Tre män och tre kvinnor gör dansant popmusik tillsammans, delvis baserad på s.k. world music och det svänger, katten, det svänger som om det vore 1985. Matt Wignalls (som producerat Mando Diao och Cold War Kids) började jobba redan 2016 på att få ihop Wargirl och detta är resultatet.   …
Läs mer »

The Sign – C The Sign

En kompis till mig menar att alla band från Australien är mer eller mindre bra. Jag håller inte med honom, men jag är tämligen övertygad om att han skulle hålla med mig om att The Sign tillhör dessa mer bra band, om han får nöjet att höra dem. C The …
Läs mer »

Tirzah – Devotion

Tirzah har ingen brådska. Hon gör tillbakalutad indie-soul och experimentell R&B, men inriktar inte musiken på dansgolvet, såvida det inte är zombiedans på gång. Devotion är en modig platta på sitt sätt, men blir i längden lika seg som ett haschrus när det rökts för mycket och för länge.  I …
Läs mer »

Paperwing – Alone We Walk The Land

I Grow Paper Wings kortade namnet till Paperwing och spelade in debutalbumet Alone We Walk The Land. Två kloka beslut. Att Jenny Soovik, som är Paperwing, influerats av Björk och Robyn känns inte direkt som något scoop när man lyssnar till henne. Att ha influenser är naturligt för alla musiker. …
Läs mer »

Djävulen Möblerar Om – Hela Vägen Ner

En del hävdar att punken lever, andra att den är stendöd sedan länge. Jag nöjer mig med att konstatera att den existerar och låter som förr. Åtminstone när Djävulen Möblerar Om bjuder på vinylsingeln Hela Vägen Ner. Djävulen har inte möblerat om musikaliskt sedan jag hörde dem senast, men två …
Läs mer »

Gold Star – Uppers & Downers

Marlon Rabenreither har i och med Uppers & Downers gett ut sitt tredje album under Gold Star-namnet. Plattan innehåller tolv låtar med den gemensamma nämnaren att de handlar om sökare på jakt efter kärlek, hopp och mening med livet.   Det är något med Marlon Rabenreithers röst, eller snarare attityden …
Läs mer »