Recensioner

Snart 40-åriga (som band) reggaegiganterna UB40 från Birmingham släpper en dubbelsamling med Unplugged på CD1 och Greatest Hits på CD2.
Läs mer »

Man skulle utan större svårigheter kunna skriva en universitetsuppsats om Bowie-samlingar. Om de nu erbjöd kurser i ”Bowielogi” i Lund eller Uppsala, vill säga. Hur många samlingsskivor med David Bowie finns det egentligen? Tja, minst 50 officiella och förmodligen nästan lika många bootlegs. Bland de mest kända kan nämnas Changesbowie, …
Läs mer »

Är du i behov av en svensk kopia av Sisters Of Mercy och The Mission? I så fall är Dr. Arthur Krause och albumet The Only Time She Moves allt du någonsin behöver. Själv känner jag mig väldigt tveksam till plagiatörer som inte tillför någonting eget, förutom nya låtar, baserade …
Läs mer »

Redan inledande ”The tribe” fick mig att haja till. Sharon Goldman kan det där med att skriva fina melodier, spännande texter, och hon sjunger bra. Kol Isha (A Woman´s Voice) är en 13 låtar lång cd, välljudande och välkomnande till sina akustiska rum. Sharon Goldman är en singersongwriter, hemmastadd i …
Läs mer »

  På omslaget till Davey´s Cornet står Tom Shed (eller någon annan) iförd sin vita Stetson, med en akustisk gitarr hängande över axeln, på en kyrkogård för krigsoffer någonstans i USA. Men det här är ingen deppig platta. Däremot berättar den ett flertal verklighetsbaserade historier med såväl humor som allvar. …
Läs mer »

Jazzpopkollektivet Animal Nightlifes debutalbum från 1985 återutges med b-sidor och bonusspår.
Läs mer »

Cherry Red samlar svensk pop från åren 1964 till 1968 med band som Hep Stars och Tages.
Läs mer »

Popåret 1967 anses vara det bästa någonsin enligt författarna Rolf Hammarlund och Peter Torsén och i denna gedigna boken gör de sitt yttersta för att förklara varför. Beatles kom med ”Sgt Peppers”-albumet och Jimi Hendrix debutalbum släpptes. ”The summer of love” spreds över världen och den första popfestivalen utomhus hölls i Monterey. Lägg därtill …
Läs mer »

Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt varit en album-person. Efter några genomlyssningar så blev det alltid att jag spelade in mina tre favoritlåtar på en kassett. Sedan en minidisc. Sedan mp3:or. Och nu lägger man dem direkt i en spellista på sin strömningstjänst utan att passera gå. Jag måste …
Läs mer »

Interpersonal (2014) var en lovande men ojämn och alltför snäll platta för att vara riktigt fantastiskt. Således var inte mina förväntningar till bristningsgränsen höga inför en uppföljare. Nu när jag inte bara har hört Pure, utan dessutom låtit den lira så fort möjlighet getts, är situationen en helt annan: Presence …
Läs mer »