Efter år som låtskrivare och gitarrist i Bye Bye Bicycle, turnémusiker med Hästpojken och som ena halvan av duon Skagerak, kliver han nu fram i eget namn. Eller åtminstone i en ny form. För första gången är det hans egen röst som bär låtarna.
“Kalla vindar” är första singeln från ett kommande debutalbum med Skammen.
Det finns något välbekant i uttrycket. Det hörs var det kommer ifrån. Göteborgs indiepop. Service, Luxury, The Embassy, Sambassadeur. Men mer återhållet. Mer lågmält.
Från Vancouver kommer Sirenglas. En konstellation som beskriver sig som en AI-människa-hybrid. Mindre ett traditionellt band, mer ett projekt där det digitala och det mänskliga möts.
Soundet rör sig mellan darksynth och cyberpunk, med drag av både Ultra Sunn och Boy Harsher. Kalla sekvenser, drivande rytmer och synthar som ligger nära ytan genom hela låten.
Det finns en precision i uttrycket som sticker ut. Röster och produktion ligger tätt, utan mycket som sticker iväg.
Hur mycket som är människa och hur mycket som är maskin framgår inte. Och kanske är det heller inte poängen.
Sirenglas placerar sig i ett läge där gränsen mellan det organiska och det programmerade blir mindre tydlig.
“Nothing More” rör sig någonstans där.
Olle Ljungström är borta, men arkiven fortsätter att öppnas.
I samband med en nyutgåva av albumet Tack har en tidigare outgiven låt plockats fram. Titelspåret “Tack” spelades in kort efter att skivan släpptes 1995, men gavs aldrig ut. Tanken var att den skulle komma som sommarsingel inför turnén året därpå. I stället försvann den och blev liggande.
Tills nu.
Inspelningen har återfunnits i ett arkiv hos musikern Magnus Frykberg, där den legat sedan mitten av 90-talet, och får nu inleda jubileumsutgåvan av albumet. Skivan avslutas dessutom av den tänkta B-sidan “Je suis une biciclette”.
Tack var Ljungströms tredje soloalbum och producerades av Dan Sundquist, som han tidigare spelat med i Reeperbahn. När den kom möttes den av starka recensioner och innehöll låtar som “Överallt”, “Norrländska präriens gudinna” och “Som du”. Skivan tog sig också upp på topplistorna.
Det finns något passande i att en låt som aldrig riktigt fick sin plats då nu får öppna en nyutgåva.
Som att Olle Ljungström fortfarande letar sig fram, lite vid sidan av.
Beställ här:
Bengans.se
Ginza.se
Way Out West dyker upp i Göteborg tidigare än väntat. Men den här gången är det inte för alla.
Den 30 maj tar festivalen plats på Bananpiren i ett nedskalat format, exklusivt för studenter. Tillsammans med Handelshögskolans studentkår skapas ett “Way Out West i miniatyr”. En egen scen med bokningar, DJ:s och foodtrucks, tydligt inspirerad av sommarens festival.
På scen står Markus Krunegård, Cleo, Oskar med K och Styva Linan.
Att det just är studenter som står i fokus är ingen slump. Enligt arrangörerna är det en av festivalens mest lojala publikgrupper. När studentbiljetterna till Way Out West i augusti släpptes nyligen sålde de slut på bara några minuter.
Det här blir i stället en slags försmak. En chans att kliva in i festivalmiljön redan i maj. Men bara om du pluggar, eller har gjort det på Handelshögskolan.
Festivalen är öppen för aktiva studenter från alla lärosäten samt alumner från Handelshögskolan.
Biljetterna är släppta via HHGS100.se/festival.
Denniz Pop Awards fortsätter att samla tungviktare från den svenska popindustrin. Nu står det klart att Johan “Shellback” Schuster ansluter till juryn inför årets gala den 16 juni.
För en publik utanför branschen är det ännu ett stort namn. För den som själv gör musik är det mer konkret än så. Det är ett av få tillfällen där vägen in faktiskt är öppen.
Ansökan till Denniz Pop Awards 2026 är öppen fram till 26 april (Ansök här dennizpopawards.com) och görs via tävlingens egen plattform. Tre kategorier riktar sig till nya namn:
Vinnarna presenteras under galan den 16 juni. A
Utöver själva tävlingen finns även Denniz Pop Backstage den 27 april, under Stockholm Music Week. Ett begränsat antal sökande bjuds in till en dag med möten, feedback och kontakter inom förlag, skivbolag, management och, från och med i år, även livesidan.
Att Shellback nu kliver in i juryn speglar också en återkommande rörelse i svensk musikexport. Vägen till de största hitsen börjar inte alltid i popen.
Shellback hade en bakgrund i metalbandet Blinded Colony innan han tog steget in i studiomiljön. Max Martin kom från glam metal. Och i en senare generation har låtskrivaren och producenten Oscar Holter rört sig från EBM-projektet Necro Facility till att bli en del av samma låtskrivarkretsar.
Det är en påminnelse om att många av namnen som i dag formar den globala popen har rötter i mer alternativa uttryck.
Denniz Pop Awards beskrivs som en plattform för att lyfta nästa generations musikskapare, med rötter i Cheiron-eran. Juryn består i dag av etablerade låtskrivare, producenter och artister som haft stor betydelse för svensk musikexport.
Samtidigt är det också en av få etablerade vägar där nya kreatörer kan få direkt kontakt med branschen bakom kulisserna.
För många av er läsare som är låtskrivare och producenter och som redan skickar in musik till oss på Zero via Submithub eller andra kanaler är steget inte särskilt långt. Det här är ett konkret tillfälle att ta samma material vidare. In i ett sammanhang där det faktiskt kan öppna dörrar.
Karin Park är tillbaka med ny musik och sätter tonen direkt.“Sing Your Sorrow” rör sig närmare något mer personligt, utan att tappa det mörka elektroniska uttryck hon byggt sitt namn på.
Låten har en tydlig utgångspunkt. Den är skriven om hennes dotter Lydia. Ett försök att sätta ord på något som egentligen inte går att skydda sig från.
Här finns inget filter, bara en känsla som bär låten framåt.
“Sing Your Sorrow” är första smakprovet från Parks kommande projekt och pekar mot ett mer avskalat, personligt uttryck. Mindre yta, mer innehåll.
Nya singeln “Sing Your Sorrow” är producerad av Anthony Belguise, med artwork av Leif Podhajsky, och ges ut via SIZE Records. Samtidigt släpps en video regisserad av Simon Bo Silverdahl.
Se videon nedan.
Einstürzende Neubauten fyller 46 år och gör det på sitt eget sätt. 46 år är kanske inte en klassisk jubileumssiffra, men det är tillräckligt för att fira.
Den 1 april går bandet live från sin replokal och presenterar en ny konstellation, samtidigt som de ger en förhandsvisning av kommande festivalspelningar. Sändningen är gratis och planeras att rulla ut via YouTube, Instagram, Facebook och den egna hemsidan. Om allt fungerar.
Det är ett grepp som ligger i linje med bandets historia. Redan från start har Einstürzende Neubauten handlat om process snarare än produkt. När Blixa Bargeld tackade ja till en spelning på Moon Club i Berlin den 1 april 1980 och snabbt satte ihop ett band av tillgängliga vänner, var det ingen långsiktig plan. Det var ett experiment. Ett tillfälle.
Sedan dess har de fortsatt på samma spår. Med debuten Kollaps 1981 utmanade de inte bara publiken utan själva idén om vad musik kan vara, byggd på hemmagjorda instrument och ljud från material som egentligen inte var tänkta att låta. Ett arbetssätt som kom att påverka långt utanför den egna scenen.
Sändningen startar 14.00 och pågår i en timme. Ett tillfälligt tillstånd, snarare än en färdig produkt. Precis som det alltid varit. Håll utskick via gruppens kanaler: https://neubauten.org/
Under 2024 gav Agitator ut två utmärkta lp-skivor (Jag trivs bäst där du är och Vänner för evigt) och redan nu har deras tredje album – Året av sex – släppts. Säga vad man vill om den, men den är rejält annorlunda än de tidigare.
Man brukar tala om ”den svåra tredje plattan”, men i Agitators fall får man nog säga ”den udda och introverta tredje plattan” istället, för det här är ingen självklar uppföljare till föregångarna. Tvärtom. Det är en mörk, ofta stillsam, dramatisk och delvis väldigt experimentell varelse som mestadels mullrar fram i sakta mak. Till och med Felix Lindströms egensinniga sångröst är förändrad. Tidigare sjöng han alltid rätt ljust, nu är rösten lika mörk som låtarna i de flesta fall och många gånger pratsjunger eller närmast reciterar han sina ofta långa och bisarra texter istället för att sjunga och skrika ut stroferna som förr. Inte hela tiden dock. I poppiga ”Aftonrodnad” känner man mycket väl igen honom och detta är nog den enklaste – kanske den enda? – låten på plattan som publiken kan sjunga med i framöver utan problem. Även de två rockiga spåren ”Vänlighet” och ”Under vatten” ligger hyggligt nära vad Agitator åstadkommit på tidigare skivor, men resten är långt ifrån lika traditionella. Allra mest avantgardistiska är a-sidans sista spår ”Mitt förvridna drag” och b-sidans första hårda, medryckande låt ”Under vatten”. Det murrigt dova skivomslaget beskriver musikens stämningar alldeles utmärkt och det ska bli mycket spännande att se hur de märkligaste låtarna från den här plattan kommer att mottas av bandets ofta väldigt livliga och entusiastiska livepublik. Texterna finns med i innerkonvolutet och många av dem är rena skräckel-litteraturen. Dessutom är vissa väldigt långa, inte minst ”Rosa hästar” som sträcker ut sig likt en novell och är den låt som avslutar Året Av Sex. En mycket modig platta av Agitator det här, men är den början på en resa mot Einstürzende Neubauten, Swans och dylika bands domäner, eller kommer nästa Agitator-släpp att bli en återgång till hur de låtit tidigare? Det får framtiden utvisa.
Modig platta av Agitator som förnyat sig utan att tappa bort sin själ.
Sveriges fantasypopdrottning, Josefin Berger från Göteborg, är tillbaka med singeln “May It Be”, som är en cover på en låt med Enya från soundtracket till The Lord of the Rings.
– Min relation med Enyas musik sträcker sig långt tillbaka och jag ville tolka ”May It Be”, eftersom jag tycker att det är en stämningsfull låt, som gav ett fint avslut till filmen när den kom på i eftertexterna. Den har dessutom ett inspirerande budskap om att det finns hopp även när allt känns mörkt. Från början gjorde jag den som en låt att somna till. Den versionen var mycket annorlunda. För därefter började jag experimentera med andra instrument, arpeggiatorer och sångstämmor. Det är fortfarande en lugn låt att drömma sig bort i, men den är inte längre en ”sovlåt”, berättar Josefin.
Ni hör den här:
Bakom projektet står Jonas Moberg, tidigare trummis i Jumper och med ett förflutet inom Londons musikscen. Han är uppvuxen i Kristinehamn men bor nu på Gotland. Som Traces of Men rör han sig i gränslandet mellan synthwave, indie electronic och deep house. Den är EP:n är det första nya material han släpper sedan debutalbumet 2024.
Du bor på den gotländska landsbygden men skapar musik som låter som en snabb bilfärd genom en sovande storstad. Vad har du sett framför dig när du skapat den här EP:n?
– Det stämmer ju rätt väl tycker jag, din beskrivning av låtarna. Även om jag bor på Gotland så spenderar jag mycket tid i Stockholm. Och även om det inte direkt är en storstad, så har den nog inspirerat mig rätt mycket. Taxiresor genom ett öde Sthlm på väg hem från krogen, I guess. Jag ville få till ett sound som är lite annorlunda mot vad jag brukar göra. Man ska bli sugen att köra bil, eller ännu bättre, låta någon annan köra bilen så man kan sitta och flukta ut genom fönstret och drömma sig bort.
På låten Staring straight at the sun gästas du av Luka Nemorin, som somliga känner igen från Idol i TV4. Hur kommer det sig att ni samarbetar?
– Lukas pappa är en gammal klasskamrat till mig och väldigt god vän, så jag har ju känt Luka större delen av hans liv. Jag försökte få honom att sjunga duett med Fia på en låt på förra skivan, men det blev aldrig av.
– Låten är egentligen en cover av hans pappas gamla band och har en både sorglig och vacker historia. Lukas bästa kompis gick bort i cancer 2024, så Luka arrangerade en välgörenhetskonsert i kyrkan i Kristinehamn till hans minne. Och då tänkte han överraska honom med att sjunga den i kyrkan. Innan hade han skickat låten till mig, inspelad med på en iphone, bara med akustisk gitarr och sång, för att kolla om den var OK. Det var då jag föreslog jag att vi skulle jobba med den.
Staring straight at the sun måste ju vara det poppigaste som Traces of men hittills har givit ut. Är det din popbakgrund som gör sig påmind här?
– Ja och nej. Det är nog mer att den från början var skriven som en poplåt. Dock har jag försökt att på den här EP:n inte få en sådan gubblängd på låtarna. Eller för den delen, 1990-talslängd, som Underworld och Leftfield. Att hålla kvar intresset i 10 minuter är inte lätt. Och så kom jag på den här låten och den passade väldigt bra in bland de andra tre. Men ja, att jag har jobbat en del med Niklas Hillbom från Jumper på sistone, kanske spelade in också. Eller förresten, nej det har det absolut inte gjort, haha!
Traces of men har jobbat med flera olika sångare, på albumet Red resistance var det ju som du nämnde, Fia Nordström från I’m On TV, som stod för sången. Vem är din drömsångare?
– Ja, Fia och jag kämpade verkligen fram det albumet, det var superkul. Drömsångare? Paul Stanley, Thomas Di Leva, Mia Skäringer, Miley Cyrus och Cyndi Lauper och många många fler. Robert Smith är ju tröttsamt förutsägbart, men fortfarande en våt dröm
Vad händer framöver för Traces of Men?
– Jag har redan påbörjat arbetet med nästa EP, det blir återigen fyra låtar, varav en med sång. Får se om någon av dem jag nämnde nappar när de läser det här… Jag tänker också att när de nya låtarna är ute ska jag ha ett liveset klart, så det finns möjlighet att komma ut och spela. Det vore väldigt kul.
Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos