Philip Enestubbe hittar popnerven i “Misfitströja”

Efter år i olika band har Växjösonen Philip Enestubbe vänt blicken bakåt. På nya singeln “Misfitströja” gör han pop på svenska med synthinslag, med hjärtat någonstans mellan emo, schlager och deppiga hemmafester.

Det finns något sympatiskt med artister som inte låtsas att de uppfunnit sig själva i ett vakuum. Philip Enestubbe gör snarare tvärtom. Efter år av musikaliska utsvävningar i diverse band bestämde han sig 2022 för att söka sig tillbaka till pubertetens musikförälskelser. Den svenska indiepopen, den som en gång fick honom att skaffa lugg.

På “Misfitströja” landar det i pop på svenska med tydliga synthinslag, där känslorna rör sig mellan emo och schlager. Det är inte en låt som behöver pressas in i en smal genreruta. Snarare rör den sig i den där svenska poptraditionen där stora känslor, skeva formuleringar och melodier som vill fram får samsas.

Deppiga hemmafester och större gester

“Misfitströja” är ett stycke blödande semidisco om livet, och om hur det kan bestå av både deppiga hemmafester och rent transcendentala upplevelser. Titeln för tankarna till bandtröjor, tonårig identitet och den där laddade popkänslan av att vilja någon annan, men låten stannar inte i nostalgin. Här finns också en större gest, en vilja att lyfta blicken från rummet och dra vidare mot något annat.

Enestubbes texter rör sig genom livsbetraktelser om olycklig kärlek, lycklig kärlek, Hegel, Marx, Proust, Kafka och snabba bilar. Det är mycket att stoppa in i en poplåt, men svensk pop har alltid haft plats för stora tankar i små rum.