Blogg

Det låter som en skröna. Ett svenskt band åker till Berlin för att spela in fyra låtar i legendariska Hansa Studios i Berlin. Ett par veckor innan resan får de veta att en betydligt större artist gärna vill köpa loss deras studiotid.

Artisten visar sig vara Harry Styles.

Divers säger nej.

Bandet hade bokat studion, resan var klar och låtarna skulle fångas live på tape. Så Harry Styles fick flytta in i en mindre angränsande studio för sånginspelning. Divers gick in i Studio 1 och spelade in fyra låtar med leadsång i samma tagning.

Fyra låtar utan skyddsnät

I en tid där musik ofta kan rättas till i efterhand valde Divers det motsatta. Live på tape. I Hansa. En studio där historien sitter så hårt i väggarna att man nästan måste förhålla sig till den.

Som bonus fick bandet använda virveltrummor och synthar som hyrts in till Styles-sessionen.

Resultatet heter Shapeshifting och släpps den 22 maj via Little Low Recordings. Första singeln “The Hunt” är redan ute.

Divers har dessutom fått internationell uppmärksamhet efter sin spelning på Viva Sounds 2025, där bland andra Clash Magazine, Visions Magazine och Radio X lyfte fram bandet i sina festivalrapporteringar.

Men den här gången räcker historien nästan ensam.

Ett band som vägrade flytta på sig.

Och spelade in innan någon hann ändra sig.

Den 29 maj släpper Joakim Berg sitt andra soloalbum Framtiden som aldrig blev av. Men redan veckan innan (23-26 maj) får fansen möjlighet att uppleva albumet i ett helt annat format.

På Fotografiska i Stockholm öppnar en immersiv ljud- och bildupplevelse skapad tillsammans med Martin Sköld, tidigare bandkollega i kent. Där spelas hela albumet upp i en specialanpassad miljö medan Skölds storskaliga fotografier projiceras på rummets väggar och bildar en visuell tolkning av musiken.

– Vi ville skapa ett sammanhang där musiken får ta plats på ett annat sätt. Något mer direkt och närvarande, säger Joakim Berg.

Det känns också som ett ganska naturligt steg. Joakim Bergs musik har länge burit på ett starkt bildspråk, där känslan ofta varit lika viktig som själva låtarna. Här får musiken lämna hörlurarna och istället ta plats i ett rum byggt för närvaro och eftertanke.

Besökarna kan vänta sig en upplevelse där lyssnandet står i centrum. Något både personligt och kollektivt på samma gång.

I anslutning till installationen släpps även exklusiv limited edition-merch i samarbete mellan Fotografiska och Joakim Berg. Bland annat en specialframtagen röd vinylutgåva av Framtiden som aldrig blev av, som börjar säljas på releasedagen den 29 maj.

Mer information: Fotografiska

Bakom bandnamnet Dekad gömmer sig idag JB Lacassagne och A Distorted View är sjätte albumet i rad som ges ut under gruppnamnet. Ursprungligen var Dekad en trio, idag ett soloprojekt, och det har gått fyra år sedan förra plattan Nowhere Lines gavs ut.

JB Lacassagne har laddat A Distorted View med tio låtar och du behöver inte kunna ett ord franska för att hänga med i texterna. Samtliga sjungs nämligen på engelska och i cd-häftet kan du följa med i handlingen också. Denna lyrik är, liksom all musik, skriven och framförd av Lacassagne själv, men han har fått hjälp med viss produktion samt omslaget av Member U-0176 som ni kanske känner igen från Celluloide, Signal-Bruit och Thee Hyphen. Albumet börjar med ”Adrenaline”, en svängig låt baserad på stadig EBM-rytm men är melodiskt popig för övrigt, liksom de flesta låtar på den här plattan. Den följs upp med rätt vackra ”You Don´t” som handlar om förlorad kärlek, och ”Disconnected” som följer utspelar sig i en stressad, förvirrad tid eller sinnesstämning där sångaren är distanserad både från sig själv och personen han älskar. Även ”Hidden” är en rätt lugn låt, men i ”Welcome To My Nightmare” skruvas tempot upp något även om inte den vemodiga stämningen förändras så mycket. Det gör den däremot i ”I should have” som återigen baseras på EBM-grund, men utan att frångå det popiga anslaget och med en mörkare text. Med ”A minor fact” hamnar vi åter i det vackert stillsamma ”balladträsket” tills ”No human” rycker upp oss något med sitt skönt återkommande syntriff. Näst sist på plattan är bagatellen ”Crystal” och hela klabbet avslutas med snygga ”Time And Space”. Allt som allt innehåller A Distorted View lite för många lugna spår och sådana som går på halvfart. Det gör plattan lite sömnig emellanåt. Mer energi och ös hade inte skadat, men produktionen är fin, JB Lacassagnes sång fungerar bra och flertalet låtar tål att lyssnas på flera gånger.       

Stockholmsbaserade ARMOURS bildades i slutet av 2025 av designern Håkan Ängquist, kodaren Thomas Isberg och Bengt Rahm. Ett namn som många Zero-läsare säkert känner igen som grundare av skivbolaget Labrador och som författare till kultboken Den svenska synthen.

Nu debuterar trion med singeln “Confront”. Första släppet i en serie låtar som kommer under våren och sommaren 2026.

Mörkt, elektroniskt och återhållet

ARMOURS nämner själva influenser som Nitzer Ebb, Front 242, DAF, Pet Shop Boys, Bronski Beat, Joy Division, Cold Cave, Kite och Boy Harsher. Men “Confront” är ingen rak EBM-käftsmäll och inte heller någon blank synthpopövning.

Debuten ligger snarare närmare mörk elektronisk pop. Det finns en kylig puls i låten, men den arbetar mer med stämning än attack. Någonstans går tankarna till Cold Cave och Kite, men med en mörkare sång som för in mer postpunk i bilden.

Det gör också “Confront” intressant som första steg. Här finns en tydlig riktning, men också gott om utrymme för bandet att växa vidare i. Om kommande låtar drar mer åt EBM eller synthpop återstår att höra.

Just nu räcker det att konstatera att ARMOURS har börjat bygga något som känns relevant för den svenska mörka elektronika scenen.

Efter nästan åtta års tystnad är Kate Boy tillbaka. Den svensk-australiska synthpopduon har släppt nya singeln “Constant”. Ett första nytt livstecken sedan “Giants” från 2018.

Under första halvan av 2010-talet blev Kate Boy snabbt ett namn långt utanför Sveriges gränser med låtar som “Northern Lights”, “The Way We Are” och “Open Fire”. Deras mörka och drivande synthpop stack ut i en period där elektronisk pop ofta blev allt mer polerad och försiktig.

Sedan blev det tyst.

Nu berättar gruppen att arbetet med ny musik vuxit fram under en längre tid, delvis efter en period i Australien. I egna kommentarer beskriver Kate Boy “Constant” som ett varsamt första steg tillbaka efter flera år präglade av global oro, sorg, sjukdom och personliga förluster.

Ett lugnare första steg tillbaka

“Constant” känns också just så. Inte som en dramatisk comebacksingel byggd för att ta över spellistor direkt, utan snarare som ett försiktigt återvändande till det uttryck som en gång gjorde gruppen unik.

Kate Boy har alltid haft förmågan att kombinera något kallt och elektroniskt med ett tydligt mänskligt uttryck. Den känslan finns kvar även här.

Gruppen tackar samtidigt fansen som stannat kvar under åren av tystnad och beskriver låten som en påminnelse om att hålla hjärtat öppet även när livet förändras.

Om “Constant” markerar början på ett större kapitel återstår att se.

Men för många känns det nog mest fint att Kate Boy överhuvudtaget är tillbaka.

Ibland kan man undra varför ett band känns bekant redan innan man hört namnet. I Decos fall är svaret ganska enkelt. Du har troligtvis redan sett dem i ditt TikTok- eller Instagramflöde.

Den brittiska gruppen fick stort genomslag med sina 80-talsfärgade mashups, inte minst tolkningen där Oasis “Wonderwall” mötte Bronski Beats “Smalltown Boy”. Ett klipp som till och med delades vidare av Liam Gallagher på hans officiella TikTok-konto.

Men bakom de virala klippen har det hela tiden funnits något mer än bara smart nostalgi.

Nu är Deco tillbaka med “Dreamhouse”. Första singeln och titelspåret från deras kommande andra album. Och det här känns större.

Bandet har länge rört sig mellan synthpop, indie och 80-talsromantik, men “Dreamhouse” är mer genomarbetad än mycket av det de släppt tidigare. Ett spår byggt kring euforiska synthar, saxofon, falsettrefränger och en känsla av att vilja fly verkligheten för en stund.

Ett soundtrack till eskapism

Bandet beskriver själva “Dreamhouse” som en plats att stänga ute omvärlden i. Ett sätt att hitta något positivt mitt i allt brus. Den känslan går igen genom hela låten.

Här finns spår av både MGMT och Hot Chip, men också något mer klassiskt brittiskt i melodierna. Samtidigt känns produktionen varm och levande. Långt ifrån den överpolerade pop som ofta dominerar flöden och algoritmer.

Det är också här Deco fungerar som bäst. När de lämnar känslan av viral idé bakom sig och istället bygger något större runt musiken.

“Dreamhouse” låter som ett band som förstått exakt vad de vill vara.

Och det räcker långt.

Låten har dessutom tagit plats på veckans uppdaterade Zero Topp 30.

Rolling Stones fortsätter att tänja på sitt eget arv. Den 10 juli släpps nya albumet Foreign Tongues. Och bland gästerna finns ett namn som sticker ut lite extra. Robert Smith från The Cure.

Enligt brittiska medier medverkar Smith på tre låtar på albumet där han bidrar med gitarr, synthar och bakgrundssång. Och samarbetet verkar dessutom ha uppstått ganska spontant.

Under albumlanseringen i New York berättade Mick Jagger om första mötet med The Cure-frontmannen i samband med inspelningarna i London.

– He was standing there with his back to me and this long gown on and when he turned around, he was covered in lipstick, berättade Jagger.

När Smith vände sig om sa Jagger:

– “You’re Robert Smith of The Cure”.

Smith svarade:

– “Yeah, we’ve never met”.

Jagger fortsatte sedan:

– “While you’re here, you better go and do something”.

Resultatet blev alltså tre låtar på Foreign Tongues.

Förutom Robert Smith medverkar även Paul McCartney, Steve Winwood och Red Hot Chili Peppers-trummisen Chad Smith på albumet. Paul McCartney spelade enligt Jagger in sitt bidrag under samma sessions som förra albumet Hackney Diamonds.

Albumet spelades in på mindre än en månad i Metropolis Studios i London tillsammans med producenten Andrew Watt. Mick Jagger beskrev också skivan som ett försök att fortsätta utmana sig själva även efter över 60 år som band.

– I love a challenge. That’s the whole album, the challenge of raising the bar, sa Jagger enligt NME.

Foreign Tongues innehåller totalt 14 spår och blir Rolling Stones 25:e studioalbum. Skivan innehåller även några av de sista inspelningarna med Charlie Watts.

White Birches släpper “Solace”. Den tredje singeln från albumet A New Reign. Och också den låt som avslutar skivan.

Efter ett album som rört sig genom mörkare teman landar “Solace” i något mer avskalat. Det är en pianoburen ballad där uttrycket dras ner. Jenny Gabrielsson Mare står i centrum och låten rör sig i ett lugnare tempo än mycket av det bandet tidigare gjort.

Tematiskt handlar det om att ta sig vidare. Att komma ut i ljuset efter en period i mörker.

Som avslutande spår på A New Reign får “Solace” en tydlig plats i helheten. Den knyter ihop det som byggts upp tidigare på albumet.

Samtidigt släpps låten tillsammans med en cover på Pat Benatars “Invincible”.

White Birches fortsätter att röra sig inom sitt uttryck. Här i en mer nedtonad form.

Dark Side Cowboys nya singel handlar om karaktären Scavenger John, som porträtterats av Johan “Strauss” Fridh .

Strauss arbetade tillsammans med Dark Side Cowboys på nytt material, däribland det som nu släpps på denna singel, fram till sin bortgång i mars. ”Scavenger Song” ges ut till minne av och som en hyllning till honom. I den stämningsfulla videon spelar han dessutom en viktig roll.

På låten medverkar även den finska sångerskan Stephanie Mazor, som är mest känd från bandet Sede Vacante, men även har synts i EBM-sammanhang med Murju-8.

Coachella och Nine Inch Noize visar en ny riktning

Den senaste tiden har Trent Reznor börjat röra sig igen. Inte genom ett traditionellt Nine Inch Nails-album, utan genom samarbetet med den Berlinbaserade producenten Boys Noize på Nine Inch Noize, där äldre låtar fått nya, mer elektroniska versioner.

Nine Inch Noize handlar om gamla låtar i nya versioner. Omtolkade och omproducerade i ett mer elektroniskt sammanhang. Det är inte första gången Nine Inch Nails tänjer på formatet. Men det här känns mer konsekvent.

Samtidigt gjorde de en uppmärksammad spelning på Coachella. Både NME och Louder Sound lyfter fram spelningen som en av festivalens mest omtalade. Rapporterna beskriver hur delar av setet rörde sig bort från raka låtversioner och istället öppnade upp för mer elektroniska tolkningar.

Det säger något om var Reznor befinner sig just nu. Nine Inch Nails har under lång tid rört sig mellan olika uttryck. Från industriell rock till filmkompositioner tillsammans med Atticus Ross. Det som händer nu känns snarare som att de här världarna möts. Inte som separata spår, utan som ett gemensamt arbetssätt.

Nine Inch Noize är kanske inte ett album man sätter på som helhet första gången. Men det är ett bra ställe att börja om ifrån. Eller tillbaka till.

För även om katalogen redan är välkänd, så är det tydligt att den fortfarande är i rörelse.