Recensioner

Jérôme Reuter är en pålitlig leverantör av ny musik, nya låtar och nya skivor. Hall Of Thatch är Romes 11:e album på nästan lika många år, men aldrig tidigare har han väl låtit så här genommörk, tung, gotisk, personlig och rakt på sak? Romes skivor är vanligtvis baserade på något …
Läs mer »

The House innehåller 14 låtar som framförs på 37 minuter. Det ger dem en genomsnittlig speltid på 2.64 minuter vardera. Porches, eller Aaron Maine som dem blonderade New York-bon med den förvrängda sångrösten heter, har skapat en ojämn och ärligt talat – väldigt trist – platta. The House ger mig …
Läs mer »

Lite besviken blir man när Los Wrangos ger ut sin första fullängdare och hälften av materialet på den är återvunnet från singeln El Dorado och ep:n Southwest Bound And Down som kom 2015. Samtidigt skriver och framför bandet skitbra låtar, och lite nytt blir det ju även för de inbitna …
Läs mer »

När Gregg Stewarts två nya plattor landade här hade jag ingen aning om vem den skäggige amerikanen var. Jag satte på hans självbetitlade album och föll redan inledningsvis då låten ”R is for Rockstar” dånade ur högtalarna. Därefter fortsatte intresset att svälla. Gregg Stewart rör sig inom ett tämligen traditionellt …
Läs mer »

Det grämde mig när Spark! och Wulfband lirade på Debaser, dagen efter julafton, och jag missade dem. Det grämer mig ännu mer nu, så här i efterhand, då jag lyssnar på Revolter: gruppens andra, explosiva och humoristiska bodypunkplatta. Det maskerade Wulfband albumdebuterade 2014 och det hade varit kul att se …
Läs mer »

Det är en lång, vacker, elektronisk resa Carbon Based Lifeforms bjuder på denna gång. Biljetten till denna drömvärld heter Derelicts. Med den färdas du i 78 minuters totalitär skönhet och allt du behöver göra är att blunda och flyta med. Göteborgsduon Carbon Based Lifeforms är tillbaka efter ett mångårigt uppehåll …
Läs mer »

Momus album på Creation Records återutges på Cherry Red i remastrat format med bonusspår och intervjuhäfte. Först ut är The Poison Boyfriend (1987), Tender Pervert (1988) och Don’t Stop the Night (1989).
Läs mer »

Pontus Snibb är kanske mest känd som den vildsinta hårdrocksgitarristen och sångaren från södra Sverige som piskar upp ett jävla ös live, vart han än kommer. Pontus Snibb´s Wreck Of Blues är däremot vad bandnamnet säger: ett bluesband, och Too Late To Die Young är således en rejäl bluesplatta. Snibbs …
Läs mer »

Svensk kvalitetscountry behöver ett nationellt erkännande. Svenska countryartister behöver skivbolag som har fattat grejen. Proffsiga band som Meadow Creek ska inte behöva producera och sälja sina egna plattor till en mindre, insatt krets. `Til Death Do Us Part förtjänar en stor, omfattande publik. Meadow Creek består av äkta paret Linda …
Läs mer »

För snart ett år sedan recenserade jag Magnus P. Eckhélls debut-EP Antigravity. Då var han en positiv överraskning även om jag hade små invändningar som hindrade ett högre betyg än 7. Det märks tydligt att Magnus legat i hårdträning sedan dess. Hans första släpp för 2018, Equlibrium EP, är det …
Läs mer »