Hem / Robert Ryttman (sida 21)

Skribentarkiv: Robert Ryttman

En simpel skribent som gillar allt från det enklaste enkla till det svåraste svåra, från det mjukaste mjuka till det hårdaste hårda!

Gregg Stewart – Gregg Stewart

När Gregg Stewarts två nya plattor landade här hade jag ingen aning om vem den skäggige amerikanen var. Jag satte på hans självbetitlade album och föll redan inledningsvis då låten ”R is for Rockstar” dånade ur högtalarna. Därefter fortsatte intresset att svälla. Gregg Stewart rör sig inom ett tämligen traditionellt …
Läs mer »

Wulfband – Revolter

Det grämde mig när Spark! och Wulfband lirade på Debaser, dagen efter julafton, och jag missade dem. Det grämer mig ännu mer nu, så här i efterhand, då jag lyssnar på Revolter: gruppens andra, explosiva och humoristiska bodypunkplatta. Det maskerade Wulfband albumdebuterade 2014 och det hade varit kul att se …
Läs mer »

Carbon Based Lifeforms – Derelicts

Det är en lång, vacker, elektronisk resa Carbon Based Lifeforms bjuder på denna gång. Biljetten till denna drömvärld heter Derelicts. Med den färdas du i 78 minuters totalitär skönhet och allt du behöver göra är att blunda och flyta med. Göteborgsduon Carbon Based Lifeforms är tillbaka efter ett mångårigt uppehåll …
Läs mer »

Pontus Snibb´s Wreck Of Blues – Too Late To Die Young

Pontus Snibb är kanske mest känd som den vildsinta hårdrocksgitarristen och sångaren från södra Sverige som piskar upp ett jävla ös live, vart han än kommer. Pontus Snibb´s Wreck Of Blues är däremot vad bandnamnet säger: ett bluesband, och Too Late To Die Young är således en rejäl bluesplatta. Snibbs …
Läs mer »

Meadow Creek – Til Death Do Us Part

Svensk kvalitetscountry behöver ett nationellt erkännande. Svenska countryartister behöver skivbolag som har fattat grejen. Proffsiga band som Meadow Creek ska inte behöva producera och sälja sina egna plattor till en mindre, insatt krets. `Til Death Do Us Part förtjänar en stor, omfattande publik. Meadow Creek består av äkta paret Linda …
Läs mer »

Kelsea Ballerini – Unapologetically

Någonting jag avskyr innerligt är när artister påstår sig lira country och så låter hela skiten som strömlinjeformad pop, så plastig och mekanisk att man misstänker att studiomusikerna som kompat vore robotar. Kelsea Ballerinis andra album Unapologetically är ett fulländat exempel på hur illa det kan vara nu för tiden. …
Läs mer »

Mass Murder Agenda – Vulturis

Den industriella metalmaskinen Mass MurderAgenda är tillbaka med ny platta, coolt konvolut, tuffa titlar, grymma masker och 10 nya låtar, samt en nyinspelning av ”Gagball” som ursprungligen gavs ut på Bring The Violence från 2012. Gillade ni den plattan gillar ni Vulturis – garanterat. I dagsläget består Mass Murder Agenda …
Läs mer »

Spinning Coin – Permo

Edwyn Collins-producerade Permo är en charmig indiepopplatta av ännu ett band från Skottland. Det låter mycket 60-tals gitarrbaserad lättviktspop om Spinning Coin och de 14 låtarna skulle kunna kännas överväldigande, om de inte var så föredömligt korta som de är. Spinning Coin är en kvintett med två sångare: Sean Armstrong …
Läs mer »

The Monochrome Set – Maisieworld

The Monochrome Set var ett av det sena 70-talets första postpunkband. Namnet nämndes emellanåt i pressen, men gruppens musik nådde aldrig mina öron under storhetstiden, av okänd anledning. Förmodligen synd, med tanke på hur bra deras nya album Maisieworld är. Morrissey, Edwyn Collins, Franz Ferdinand, The Divine Comedy och Graham …
Läs mer »

Erik Fastén – 10 Songs

Erik Fastén framstår som en extremt lågmäld singersongwriter då han viskar sig igenom sina 10 Songs. Det hela är väldigt, väldigt stillsamt. Jag har lyssnat på skivan ett flertal gånger. Ibland kan nämligen musik av det här slaget växa sig starkare med tiden och alla plattor är värda en chans. …
Läs mer »