Way Out West: nu har de unga hittat Pet Shop Boys

Sista dagen på 2025 års Way out west bjuder på både sol och regn, allvar och glädje. Och avslutas med att världens största popstjärna sprider sitt sken över Slottsskogen i Göteborg.

En kvart innan Way out west slår upp portarna under torsdagseftermiddagen underhålls besökarna av en kör, som framför låtar av artister som ska framträda på festivalen.

En av låtarna är Jonathan Johanssons ”Ny/Snö”.

Jag fnissar till vid textraden ”är du på listan är du utvald”; den passar väl in i min bild av Way Out West: en hipsterfestival, ett kommersiellt gytter med naturviner och havremjölk och ett påklistrat samhällsengagemang för de välbärgade creddiga.

”Ja du. Det var väl nåt som den bemedlade medelklassen, särskilt de som jobbade med medier, tyckte var kul för tio år sen? Känns lite retro nu?”, säger en kollega när jag ber honom om hans åsikt om Way out west.

Han har, precis som jag, aldrig varit där.

Ett sätt att hålla fördomen om Way Out West vid liv – utöver att aldrig sätta sin fot där, såklart – är att förtränga hur det är att vara ung. Kanske bär jag inför mitt första besök på festivalen en förväntan om en loj, lagom åldrad och måttligt intresserad publik.

Men mina starkaste upplevelser av årets Way Out West får jag av att stå i publiken (som i år var rekordstor, 78000 personer) och betrakta den mångfald av åldrar, kön och personligheter som förenas i kärleken till musik. Hur okänd en artist än i förväg kan framstå kan man ge sig sjutton på att det finns människor som kan sjunga med i varje textrad.

Visst, det är kändistätt på det generöst tilltagna VIP-området, men det är de som inte har tillträde dit, de unga, ivriga och nyfikna festivalbesökarna, som bär Way Out West på sina tatuerade armar.

Brandtal av Timbuktu

Så hur är den tredje och sista dagen? Tja, om torsdagen dominerades av gitarrbaserad rock och politiska utspel och fredagen mer av livs- och festbejakande pop och r’n’b erbjuder lördagen ett smörgåsbord av bådadera. Palestinaflaggorna är tillbaka, de politiska utspelen likaså. Oerhört starkt blir det när Timbuktu ägnar sitt extranummer åt ett långt tal, där han jämför kärleken till sina barn med känslan till de svältande barnen i Palestina. Sedan sjunger han, helt ensam, utan band, Mikael Wiehes ”Flickan och kråkan”.

Jonathan Johansson och Hurula håller varsin fullproppad allsångsstund i Linnétältet och erövrar ytterligare andelar på marknaden för allvarlig, manlig rock. Frågan är om någon av dem varit i bättre form än nu.

Amerikanska stjärnskottet Montell Fish gör sin Sverigedebut, men har oturen att få sin slamriga r’n’b, som inte sällan för tankarna till hur The XX skulle kunna låta om de kompades av ett rockband, dödad av dagsljuset.

Men att jag längtar efter att får höra hans falsett på en mörk rockklubb betydde inte att alla gjorde det. Trängseln och jublet vittnade om att Montell Fish:s Sverigedebut var efterlängtad.

Ungefär samtidigt spelar Avantgardet på Höjden-scenen och drar, som förväntat, en stor publik, som får delta i sångaren Rasmus Arvidssons mässa till de socialt utsatta och utstötta. Hans egna erfarenheter av missbruk och utanförskap har förpackats till allsångsvänlig landsortsindie, som är omöjlig att värja sig mot live.

Lägg därtill att Arvidsson är en av rikets mest underhållande och energifyllda frontfigurer. Han är även oerhört sympatisk; även när han påtalar för oss i publiken att vi är priviligierade, eftersom vi ju uppenbarligen har pengar att lösa biljett till en dyr rockfestival, så gör han det med en vänlighet som känns insiktsgivande snarare än provocerande.

Alla festivaler borde boka Avantgardet för att liksom kalibrera sig mot verkligheten.

Ingen “Go West” på Way out west

Jag har sett tre spelningar på Pet Shop boys pågående Dreamworld-turné och borde väl egentligen vara trött på den vid det här laget.

Men showen är så snygg, effektiv och medryckande att jag gladeligen skulle se den lika många gånger till.

Den version vi får se på Azalea-scenen är aningen nedbantad för att passa festivalformatet. Att plocka bort “Go West” från spellistan på en festival med namnet Way Out West är antingen korkat eller riktigt stöddigt. Den saknas.

Men fortfarande är det en electrofest utan dess like, från den minimalistiska inledningen i “Suburbia” till danseuforin i “It’s A Sin”.

Urladdningen i “Vocal” förvandlar planen framför scenen till ett enormt, kokande dansgolv.

Det känns som att att publiken har blivit yngre och yngre ju länge den här långa turnén har pågått. Många av de som står i det göteborgska regnet framme vid kravallstaketet var inte födda ens då Pet Shop Boys firade tjugoårsjubileum som band.

Nu, knappt fyrtio år efter debutalbumet Please, har Neil Tennant och Chris Lowe erövrat en generation fans. Det är vackert att se. Den som fortfarande uppfattar Way Out West som en ängslig festival står uppenbarligen inte här.

Sagoslott med Chappell Roan

Dagen och kvällen – och kanske hela festivalen – tillhör dock Chappell Roan, den 27-åriga amerikanskan som på kort tid blivit en global angelägenhet. Och tittar man upp mot popstjärnehimlen ser man att hennes stjärna inte lyser som någon annan, utan med ett helt eget sken. I sin show lånar Chappell Roan friskt från dragkulturen och hennes framträdande är raka motsatsen till den less-is-more-estetik som präglar fredagskvällens huvudattraktion Charlie XCX.

Med sig har Chappell Roan ett stort band, bakom henne har kulissen av ett sagoslott byggts upp och på en skärm visas lekfulla illustrationer på fantasifulla varelser som hela tiden är i rörelse. Vilket även gäller stjärnan själv, som kombinerar oborstad charm med överdriven elegans.

Det är också det oborstade, raka och personliga i hennes låtar och budskap som gör att de träffar rakt i bröstet på en hel generation unga. Här under Way Out Wests allra sista framträdande framstår i stort sett varje nummer – som till exempel ”Red Wine Supernova” eller ”My Kink Is Karma” – som en världshit, utan att nödvändigtvis vara det.

Och när faktiska världshits som ”Good luck, babe!” och ”Hot to go” spelas bildas ett hål i himlen ovanför Slottsskogen.

Själv drabbas jag som mest av nya singeln ”The Subway”, en urstark ballad som Chappell Roan har spelat länge live och som redan är på väg att bli en klassiker.

I den visar hon varför hon just nu är världens största artist.

Och att även den mest kommersiella popmusiken kan förmedla och framkalla starka känslor.

På vägen ut från festivalområdet tackar jag min lyckliga stjärna över att jag inte har glömt bort hur det är att vara ung.

Läs också
Way Out West 2025 Dag 1 – Hopp och politik på Way Out Wests första dag
Way Out West 2025 Dag 2 – Popfesternas dag på Way out west