Chicarica – Invierno en la Playa

Chilenska bandet Chicarica släppte förmodligen förra årets bästa electropop. Det här är musik för att gå ut och dansa, förälska sig, gå hem med någon. Men med ögonen fästa på blicken, inte bara på rumpan och höfterna. Det är så här Latinamerika låter.

Egentligen handlar albumet om juni, juli, augusti, som är den chilenska vintern. Det var då som Chicarica släppte Invierno en la Playa, vinter på stranden, och är gruppens andra album.

Titeln ljuger en aning, Invierno en la Playa utspelas definitivt på dansgolvet. Kanske ligger stranden precis utanför. Men här spelar inget annat någon roll, dansgolvet är huvudpersonen och scenen. “Summer in Berlin” snurrar upp i huvudet. Vi skulle kunna vara på ett dansgolv i Tyskland.

Att lyssna på Chicarica är som att vara totalt kopplad till nuet, men ett nu som likaväl kunde ha varit 1981, 1990 eller 2010. Ett nu som greppats av tidiga Human League, tyska Propaganda, skånska Page, och andra chilenska akter som Los Prisioneros eller Javiera Mena.

Inledningen är så fylld av vackra drivande synthslingor så det nästan inte märks att “Cisne” går över i mästerliga singelspåret ”Antes del día” och närvaron blir total precis när “Odisea” tar ett plötsligt adjö med ett “Disculpa, si me voy sin avisar”.

Kraftwerk skulle vara fullständigt nöjda med att deras arv lever vidare i “Visita guiada”. Avslutningslåten ”Que no se acabe” bär på ett mantra ”es jueves y no me despierto”, det är torsdag och jag tänker inte vakna, som sätter tonen för vad det här albumet handlar om. Även mitt i veckan, en onsdag, är natten på dansgolvet så mycket viktigare än morgondagen.

Att det Chicarica låter som de gör, är helt logiskt. Santiago de Chile har en stark scen med lokal electropop, men älskar soundet från London, Berlin, Detroit och Tijuana.

Chicarica är förband till Pet Shop Boys under deras spelningar i Santiago under våren. Som kuriosa kan också nämnas att Santiago är den stad i världen där det lyssnas mest på Pet Shop Boys,vilket gör sammanhanget nästan övertydligt.

Den klassiska klubblokalen på huvudgatan Alameda heter Blondie, efter bandet som släppte ”Atomic” och ”Rapture”. På dansgolven spelas britpop, synthpop och indiepop. På scenen turas den lokala scenen om att upptäckas och återförenas. Bland husgudarna finns utflyttade idoler som Alex Anwandter med sin fredagshymn ”Siempre es viernes en mi corazon”. Men nya band dyker upp i ett ständigt flöde.

Chicarica har släppt den puraste och mest rytmiska synthpop jag har hört på många år. Åtminstone sedan den chilenska indiepopvågen runt 2010, med höjdpunkter som Gepe Audiovision (läs tidigare artikel https://zeromagazine.nu/2024/07/16/neil-tennant-70-gepe-chile/ ), Javiera Mena Mena och Dënver Música Gramática Gimnasia. Innan dess på Los Prisioneros avskedsfest på Corazones 1990.

¡Que lo disfruten!
Text: Marcus Nilsson, bloggar på instagram under @chileanmusic30min