Hopp och politik på Way Out Wests första dag

I Göteborg pågår Way Out West, som går av stapeln för sjuttonde gången. Zeros magazine är där och låter sig inspireras av första dagens artister.

Det är Alan Sparhawks fel att jag är på Way Out West. När hans namn lades till på listan över uppträdande artister återstod inga ursäkter för att inte åka dit.

Det är besvärligt för någon som bor långt österut att åka till Göteborg, festivalspelningar är inga ”riktiga spelningar”, bara korta spelningar för en oinitierad publik, det är bara hipsters som åker till Way Out West.

Så lät mina ursäkter.

Men är man det minsta intresserad av musik är det såklart svårt att nonchalera årets lineup. Här ryms de största, de hetaste och de bästa.

Och på pappret är torsdagen den allra bästa: här ryms Kite, Kneecap, Iggy Pop, Beth Gibbons, Queens of the Stone Age. Med flera.

Kneecap

Innan jag går till festivalen varnar min hyresvärd mig för att väntas bli protester mot den nordirländska raptrion Kneecap och uppmanar mig att vara försiktig. Bandet har tagit stark ställning i konflikten mellan Israel och Palestina, vilket har framkallat mängder av protester mot bandet. Sångaren Mo Chara står åtalad för terrorbrott i Storbritannien.

Men det är en obefogad oro. Det finns knappast någon plats där det råder lika stor politisk konsensus som på en rockfestival.

De som protesterar hade nog egentligen aldrig för avsikt att själva gå på festivalen.

Mycket riktigt vajar det många Palestinaflaggor i Linnétältets publikhav. ”Free free Palestine” skanderar publiken med hämna mellanrum.

Jag kommer sent till konserten och hamnar precis utanför tältet. Där inne råder ett helt sanslöst röj, likt en gryta som just är på väg att koka över.

”Tro mig, jag skulle gärna slippa stå här och prata om Palestina mellan låtarna varje gång vi står en scen”, säger Mo Chara, som jämför kriget i Gaza med hemlandet Nordirlands situation som en stat ockuperad av en kolonialmakt.

Det är röj från första sekunden till den sista, halvvägs in i konserten börjar det passera svettiga och lyckliga ungdomar ut ur tältet.

Beth Gibbons

Artisten som följer Kneecap på Linnéscenen är Beth Gibbons, en gång i tiden sångerska i Portishead och drottningen av triphop, numera artist i eget namn.

”Det här är för pretto”, säger min kompis fem minuter in i konserten och går därifrån.

Och ja, på scenen ryms varenda instrument du kan hitta i den kommunala högskolans minst besökta förråd, här trakterade av sju musiker.

Beth Gibbons själv står med händerna kupade runt mikrofonen, likt salig Mark Lanegan, som bara hade ett enda läge på scenen.

Gibbons har två; under instrumentalpartierna släpper hon ena handen om mikrofonen och vänder bort huvudet från publiken, som om hon vore blyg för den.

Bara blotta åsynen skrämmer förmodligen bort varenda Kneecap-fan.

Det är såklart bedövande vackert.

Hon möter störst jubel när hon spelar sitt gamla bands ”Glory box”.

Själv jublar jag nästan lika mycket när hon spelar ”Tom the model” från skivan hon gjorde med Rustin’ man för tjugo år sedan.

Iggy Pop

Iggy Pop börjar i uppförsbacke. Under de första låtarna hörs vare sig sång eller bas. Det är lite som att titta på tv utan ljud.

När ljudet har ordnat upp sig i Gimme danger kommer istället regnet och man tycker nästan synd om hr Osterberg.

Han själv kunde inte bry sig mindre. Han har stått på tårna ända sedan han klev in på Flamingo-scenen. Västen han gjorde entré i låg på golvet redan innan han sjungit sin första ton.

Och som han sliter. Tillsammans med ett ungt och entusiastiskt band, förstärkt med blåssektion, gjuter han nytt liv i hans största stunder från 1970-talet.

Och de är, som bekant, många.

Hans kropp är märkt av ålderdom, sned i kroppen stapplar han fram med en rejäl klack under höger sko för att hålla balansen.

Men i Iggy Pops huvud är 78 sannolikt bara en siffra.

Iggy trillar omkull i Nightclubbing, men det är svårt att veta om det är benen som sviker honom eller om det är en del av showen. Då och då sätter han sig ner, men sedan sprätter det återigen till i den ådriga kroppen och han studsar omkring med en uppsyn som är lika stöddig som vänlig.

När han spelar I wanna be your dog tar han sig till och med ner i publiken

”You know, I’ve been around”, säger Iggy Pop innan han drar igång den gamla Stooges-dängan ”1970” och det känns som årtusendets största understatement.

Den förvånansvärt unga publiken har fått en grundkurs i rock’n’roll.

Jasmine.4.T

När Iggy Pop spelar ”Search and destroy” är det andra gången för dagen som jag är på vippen att ta till lipen.

Den första gången var några timmar tidigare då brittiska Jasmine.4.T spelade på den mindre scenen Höjden.

Hennes skiva ”You are the morning” hör till årets absolut bästa och är en vacker och hudlös skiva som pendlar mellan närgången americana och skramlig indie och där sångerskan Jasmine Cruickshanks kamp som transkvinna genomsyrar varje andetag.

”Att vara i ett band med bara transkvinnor kan vara både jobbigt och farligt”, säger Jasmine, till skara människor som samlats i backen framför scenen.

”Men här känns det som att vi står på samma sida”, fortsätter hon.

Och ja, det är värme, kärlek och gemenskap i luften. När hon sedan spelar ”Skin on skin” känner jag att jag bara gapar och blir fuktig i ögonen.

Refused

Jag må svära i electrokyrkan här, men jag väljer att stå över Kites spelning för att istället låta mig köras över av Refused, som gör sin sista festivalspelning på svensk mark. Vi är såklart rätt många medelålders i publiken, men precis som under Iggys spelning finns här förvånansvärt många unga personer, som kan texterna, som vet hur man röjer och som knyter näven i luften under Dennis Lyxzéns brandtal. Återigen skanderas ”free free Palestine” i den göteborgska sommarkvällen. Den eviga punkaren Lyxzén passar även på att engagerat agitera mot en av festivalens sponsorer, en stor streamingtjänst, något som även det möttes av publikens bifall.

När ilskan och svänget möts uppstår hopp.

Frågan är om vi någonsin kommer att få se ett band som Refused i vårt land. Jag saknar dem redan.

Alan Sparhawk

Till slut står han där på Folkteaterns scen. Alan Sparhawk, han som fått mig att åka hit.

Fast han står inte, han dansar yvigt, inslingrad i mikrofonsladden. Tröjan åker av efter bara några låtar, sedan klämmer han fast den under armen, som att han skulle bli för naken om han släppte den.

Och naket är det.

Med starkt förvrängd röst sjunger han sig igenom större delen av albumet White Roses, My God från 2024. Alan Sparhawk hade tidigare bandet Low tillsammans med sin fru Mimi Parker, som gick bort i cancer i slutet av 2022. Skivan handlar om sorgen efter henne.

Här, som allra sista programpunkt under festivalens första dag, gör kombinationen av den pitchade rösten, den minimalistiska ljudbilden och den yviga dansen att Sparhawk gläntar på dörren till sin bottenlösa saknad.

Så känns det i varje fall.

Till och med när han i ”I made this beat” – vars text nästan uteslutande består av dess titel, som gång på gång upprepas – träffar melankolin  bröstkorgen på åhöraren.

Mot slutet av spelningen hänger Alan Sparhawk på sig sin gitarr och avslutar med att låta sin röst ljuda över lokalen utan effekter och det blir, om möjligt, ännu starkare.

Allra sist sjunger han den nya låten ”No more darkness”. Han uppmanar oss att välja ljuset istället för mörkret, även om mörkret kan tyckas lockande och coolt.

Och så tycker han att vi ska höra av oss till en vän i morgon när vi har vaknat.

Den röda tråden från Way out wests första dag kunde inte bli tydligare.

Det finns ett hopp.

Läs också:
Way Out West 2025 – Dag 2 – Popfesternas dag på Way out west