Popfesternas dag på Way out west

Sveriges största rockfestival pågår i Göteborg. På Way Out West andra dag tonas politiken ned för att istället lämna plats åt party. Även det känns som en motståndshandling, tycker Zeros utsände.

Efter torsdagens obegripligt imponerande lineup hade jag på förhand bestämt mig för att Way Out Wests andra dag MÅSTE bli en mellandag.

Vid en anblick i programmet såg det ut så.

Men publiken förstår såklart bättre. Det är utsålt och knökfullt. På kvällen är toakön mycket längre än ölkön.

Den första artisten jag ser är Yukimi. Eller ”Little Dragon light” som en presskollega kallar henne, med hänvisning till bandet som hon vanligtvis frontar.

Det är en perfekt eftermiddagsbokning för andra dagen på en festival som reser sig på vingliga ben. Det är omsorgsfullt snidad, men också ganska oförarglig soulpop.

På Höjden-scenen ägnar hon varje tillfälle åt att berätta hur glad hon är över att vara här. Hennes stora leende lockar till och med fram solen.

Alla låtar handlar om att bryta sig loss, att behandla sig själv med respekt. Det ska visa sig sätta tonen för hela dagens utbud.

Jag springer på min kompis som frågar om jag ska se Kelly Lee Owens och svarar att det kan jag väl tänka mig – och så sugs jag in i en sådan där upplevelse som uppstår när festivaler är som bäst. Man får ett tips, går till en scen, hamnar längst fram och blir musikaliskt förälskad.

Man har ingen aning om känslan kommer att vara densamma i morgon bitti, men just här, just nu är det världens bästa musik. Tideräkningen funkar lite annorlunda här.

Men helt klart kommer jag att bära med mig stunden som den walesiska artisten och producenten bjuder på i Linnétältet, med sina pumpande beats, sina melodier och sin otroligt coola scenshow.

Det är så bra att jag missar i stort sett hela CMAT, som jag planerat att se. Jag hinner se fantastiska ”Stay For Something” – och hur irländskan får publiken att vrålsjunga ”I just can’t do it” – och upplever slutet på vad som tycks ha varit ett stort indiekalas.

Därefter fastnar jag på det party som Little Simz bjudit in till i eftermiddagssolen framför Azalea-scenen. Den brittiska rapparen är coolare än de flesta och hennes band svänger hårdare än något annat som uppenbarat sig på denna festival.

Återigen är det för bra för att jag ska hinna vara i strategiskt god tid till Mk.gee, som fyller Linnétältet till bristningsgränsen och vars tältduk spänner ut sig av allsången i låtar som Dream police och ROCKMAN.

Några timmar senare visar Wet Leg att den stora scenen passar dem utmärkt. Den brittiska indieduon är på väg att bli en arenaangelägenhet. Vi skrålar med i låtar som Chaisse longue och Catch these fists och har det bara… bra.

Ja, du fattar. Det är den bekymmersfria festens dag på Way Out West. Handlade dag 1 om politik och knutna nävar i luften så är det här snarare händerna mot himlen. Det är inte de långa brandtalen, inte den stora samhällskritiken, men det är popmusik och värme. Och det är kärlek

Dagens höjdpunkt blir Charli XCX, som hälsar publiken välkommen med ett ”läget Göteborg?”, tjugo minuter efter utsatt tid. Hon är helt ensam på den enorma scenen och jag tänker till en början ”är det här allt?”.

Men mina betänkligheter kommer snart på skam. Nej, det händer inte så mycket mer scenografimässigt, men världsstjärnan Charli XCX fyller ut varenda millimeter av den stora scenen. Hon, som är världsmästare på hooks och beats, även en entertainer av yttersta klass.

Lägg därtill att hon är uppbackad av en av de snyggaste ljusshower jag någonsin sett

Inför konserten har det, som sig bör inför festivalspelningar, spekulerats. Kommer Robyn? Kommer Yung Lean? Kommer Icona Pop? Charli XCX har en förkärlek till att samarbeta med svenska artister.

Det visar sig att det blir Yung Lean, som tidigare under kvällen spelat på Azalea-scenen, som kommer in och gör ett gästspel i 360, medan en vacker måne lyser över Slottsskogen.

Även om Charli XCX visar upp sin proffsighet i den nakna dekoren är det här publikens konsert. Runt omkring mig ser jag människor, unga och gamla, som sjunger och dansar och som jublar varje gång Charli XCX skakar sin rumpa mot kameran som följer henne över scenen.

Musiken blir som spegel som hålls upp mot oss som lyssnar och innesluter oss i en gemenskap. Även jag, som inte kan knappt några texter alls, sveps med. Och där står vi i en gemensam rörelse, en urkraft.

Och även om gårdagens alla Palestinaflaggor idag lyser med sin fullständiga frånvaro känns musiken här ikväll som en motståndshandling.

Jag knyter näven i luften och blir en brat, jag också.

Läs också
Way Out West Dag 1 – 2025 – Hopp och politik på Way Out Wests första dag