Zeros kuriosakabinett – märkliga skivor gjorda av ickemusiker 

Det gamla ordspråket ”skomakare, bliv vid din läst” antyder att man bör hålla sig till vad man kan bäst. I stora drag naturligtvis ett gott råd, men världen hade varit mycket tråkigare om alla följde det.

I denna artikel har Zero Magazine tittat närmare på ett dussin märkliga skivor, gjorda av författare, skådespelare, idrottsstjärnor och andra ickemusiker. 

Vad som fick David Hasselhoff eller prinsessan Stéphanie att bege sig in i studion kan vi bara spekulera i. Kanske fanns en genuin kärlek till musiken i botten. Eller kanske var – för att citera Naomi Kleins utmärkta bok ”No Logo” – inte produkten det viktiga, utan varumärket.

Ambitionen med artikeln är hursomhelst inte enbart att driva med de inblandade. Man kan även hitta en portion uppskattning och beundran mellan raderna. 

Att kasta sig in i musikvärlden, helt utan bakgrundskunskaper, kräver mod. Även om slutprodukterna sällan blev ”bra”, i ordets vanliga betydelse, så blev de i alla fall ofta fascinerande och underhållande. Säga vad man vill om Mats Wilanders EP, men man glömmer åtminstone inte bort den i första taget…

Alldeles säkert har vi missat ett par kuriosa kultskivor, signerade ickemusiker, i denna sammanställning. Här kommer ni in i bilden. Posta gärna era personliga favoriter under artikeln på Zeros Facebooksida.  

Låt den knäppa musikkavalkaden starta (och ni hittar spellistan underst i artikeln)!

Carl Lewis

Med nio OS-guld och åtta VM-guld på meritlistan var Carl Lewis en av historiens absolut främsta friidrottare.

Detta räckte dock inte för att stilla hans gigantiska ego. Nej, längdhoppsmästaren ville ha en parallell musikkarriär. Följaktligen drog han igång bandet Carl Lewis & Electric Storm och spelade in ett par slätstrukna singlar. 

Mest känd är ”Break It Up”, som inte bara bjuder på smattrande trummaskiner, utan även en smått surrealistisk musikvideo, där en Grace Jones-stylad Lewis svettas i ett gym och förför en pilsk tant i en bubbelpool.

Att Lewis nådde sina överlägset största framgångar i Sverige, där ”Break It Up” klättrade till tredjeplatsen på försäljningslistan, säger en del om den kulturella härdsmältan i det här landet på åttiotalet…     

Zeros omdöme: Rent musikaliskt är ”Break It Up” inte så pjåkig och hade förmodligen kunnat smygas in som bonusspår på någon mindre nogräknad italo disco-samling. Carl Lewis går dock inte i mål som vinnare. Tvärtom drar hans mekaniska och melankoliska sång ner låten i vattengraven. Här behövs mer doping. Ryck upp dig, Calle, och lär av Lill Lindfors: ”musik ska byggas utav glädje”. 

Cicciolina

Nu blir det barnförbjudet, så att alla som är under arton år får varken läsa den här texten eller beundra skivfodralet ovan.

Är du fortfarande kvar? Okej, då tittar vi närmare på Ilona Staller, mer känd som Cicciolina (lustigt nog ”lilla knubbisen” på italienska).

I sin ungdom var denna ungerskfödda donna en framgångsrik porraktris, som arbetade med flera av branschens största – i alla avseenden – som den levande falukorven John Holmes.

1987 blev hon invald i italienska parlamentet för libertarianska Partito Radicale, bekämpade den katolska kyrkans järngrepp över sexualmoralen och hade för vana att visa brösten för meningsmotståndare.

Strax därefter gifte hon sig med den berömde konceptkonstnären Jeff Koons, vilket ledde till att hennes yppiga lekamen faktiskt står staty i flera av världens främsta museer.

Naturligtvis gjorde denna excentriska och exhibitionistiska kvinna även ett par skivor, som faktiskt inte är så dåliga som man kanske skulle kunna tro.

Zeros omdöme: Cicciolinas symfoniska och sockersöta discopop skulle fungera utmärkt som bakgrundsmusik på valfri hipsterbar. Kanske borde hon använt rösten mer än brösten? 

Mats Wilander

Mats Wilander var extremt bra på tennis. Speciellt svensk tråktennis, som handlade om att gneta ihjäl motståndaren från baslinjen. Under karriären vann han trettiotre singeltitlar. Däribland både French Open, Australian Open och US Open. 

Men tennisen var inte Wilanders största passion. Nej, den krullhårige smålänningen närde en rockstjärnedröm. Ärligt talat är det svårt att klandra honom. Berusade folkparksturnéer låter onekligen roligare än tidiga morgnar med intensiv backhandträning…

Sagt och gjort. Mats Wilander anammade rockmyten. Han festade med Keith Richards, var inblandad i en märklig kokainskandal och spelade in en oförglömlig EP-skiva. 

På “Ghost of Margreth” finner vi fem låtar med tydliga Lundell- och Springsteen-vibbar. Musiken, som är skriven av den kanadensiske gitarristen Chris Seldon, är egentligen inte så dum. Wilanders röst och texter lämnar däremot övrigt att önska.

Speciellt svenskspråkiga ”När man har funnit glädjen” är svårsmält. Vissa autenticitetsproblem infinner sig när tennislegenden, med hes stämma, väser ”ibland är livet så hårt och tomt … när man letar i soporna efter inspiration”. För det första är det svårt att tro att Mats var så plågad. Han var trots allt ung, beundrad, mångmiljonär, bosatt i Monaco och hade en fotomodell till flickvän. För det andra är Växjödialekt inte precis essensen av rock’n’roll… 

Zeros omdöme: Visst är det sympatiskt att Mats Wilander brinner för musik och poesi, men ambitionen överstiger förmågan. Om man tvunget vill lyssna på en pensionerad tennisstjärnas musikaspirationer, finns det en kolerisk New York-bo med mycket mer attityd. Game, set and match… McEnroe! 

Sven Melander

Sven Melander är känd som “Berra” i Sällskapsresan, stjärnkocken Werner, trollet Rulle och Steve med Lloyden. Redan här synnerligen svåröverträffbara meriter! 

Men den glasögonprydde skåningen har faktiskt även en musikalisk ådra. Som ung spelade han i ett hootenanny-band med Björn Afzelius och 1988 släppte han, tillsammans med Åke Cato, den fläskiga jullåten ”Vår julskinka har rymt”.

Nästan lika grisig är ”Pepes bodega”, som var en del av musikalen Sällskapsresan. Eller vad sägs om textrader som ”Vi har inte gett oss ut på denna resa för att nöja oss med en och annan cerveza…” 

Zeros omdöme: Creedence Clearwater Revival på Gran Canaria? ¡Ay, caramba! Ikväll får 107 svenskar, som lyssnar på ”Pepes bodega”, ont i öronen. Men vi älskar den geniale Sven ändå! 

Prinsessan Stéphanie av Monaco 

Vad sägs om en tvättäkta monegask? Stéphanie av Monaco, dotter till Furst Rainier III och Grace Kelly, ger lite kunglig glans till denna makabra lista och tar oss ett steg närmare kvalitetstidskriften Svensk Damtidning.

1986 satsade prinsessan Stéphanie, som tidigare jobbat som designer för modehuset Christian Dior, på en ny karriär inom musikvärlden.

Av någon anledning – som enbart kan förklaras med en masspsykos, baserad på överkonsumtion av hårspray – fick hon betydande listframgångar och sålde drygt fem miljoner skivor. 

Zeros omdöme: Stephanies melodiösa discopop är så välpolerad att Modern Talking framstår som Morbid Angel i jämförelse. De mediokra sånginsatserna påfrestar tålamodet ytterligare. Inte ens den mest notoriska rojalist kan väl tycka om det här på riktigt? 

Leonard Nimoy

De flesta känner honom som en av de mest ikoniska karaktärerna i Star Treks universum. En pottklippt rymdofficer med spetsiga öron, vars blandade härkomst (hälften vulcan och hälften människa) leder till en svår balansgång mellan logik och känslor.

Leonard Nimoy var dock mycket mer än bara Mr. Spock. Faktum är att han, bredvid skådespeleriet, även kunde titulera sig regissör, poet, fotograf, låtskrivare och sångare.

Hur bra var han då bakom mikrofonen? Jo, Nimoy hade en mäktig barytonröst, som i sina bästa stunder ledde tankarna till en intergalaktisk Johnny Cash. Att han inte hade några stilistiska begränsningar, utan kastade sig vilt mellan sextiotalspop, country, smäktande kärleksballader, spoken word-experiment och halvknäppa covers, höjer kultstatusen ytterligare.   

Mest minnesvärd i hans eklektiska katalog är, utan diskussion, ”The Ballad of Bilbo Baggins”, som i bästa vaudevillestil hyllar allas vår favorithobbit.   

Zeros omdöme: Snubben från Star Trek sjunger om Sagan om Ringen? Inte bara alla nördars våta dröm, utan även fantastisk kitschpop för hela familjen! 

David Hasselhoff

Bara namnet David Hasselhoff får vänner av åttiotalstelevision att le nostalgiskt. Eller kanske snarare i mjugg. 

Men Hasselhoff var inte bara stencool kriminalagent i Knight Rider och inoljad livvakt i Baywatch, utan även – i alla fall om han själv får säga det – sångare och underhållare. 

Hur ska man egentligen förhålla sig till den här mannen? Å ena sidan är det lätt att skratta åt hans taffliga covers och uttalandet att åttiotalsplågan ”Looking for Freedom” hjälpte till att riva Berlinmuren. Å andra sidan måste man faktiskt respektera hans ambitioner med senaste skivan, Open Your Eyes, som innehöll samarbeten med The Stooges, Ministry och A Flock of Seagulls.

På den solbrände jänkarens CV hittar vi dessutom dokusåpor, programledarroller, nätcasinon, dansuppvisningar, podcaster, gästföreläsningar, dejtingsajter och den artificiella intelligensen The HoffBot.  

Hur kan en och samma person ställa till med så mycket jävelskap? Vem eller vad är egentligen David Hasselhoff? Själv är han åtminstone säker på sin sak: ”I feel like Elvis. Only alive.”

Zeros omdöme: Don’t hassel the Hoff

Christiane F

Nu över till något helt annat och åtskilligt mer seriöst.

1978 chockerade den tonåriga Berlintjejen Christiane Felscherinow världen med boken ”Wir Kinder vom Bahnhof Zoo”, som beskrev hennes tidigare liv som ung prostituerad narkoman. 

Efter några tillbakadragna år med återhämtning tog Christiane, under åttiotalet, steget in på Europas kulturscen. 

Hon träffade David Bowie, umgicks med Nick Cave, diskuterade litteratur med Friedrich Dürrenmatt, bidrog till att Nena slog igenom i USA, festade med Nina Hagen och agerade skådespelerska i avantgardefilmer som ”Neonstadt” och ”Decoder”.

Under ett par år var hon tillsammans med Alexander Hacke från Einstürzende Neubauten. Paret bodde i en sliten lägenhet i djupaste Kreuzberg och tillbringade sin tid med dagdrömmerier och musikskapande.

Resultatet blev EP:n ”Wunderbar”, som faktiskt är värd att kolla upp för vänner av obskyr Neue Deutsche Welle.

Zeros omdöme: Christiane F är en komplex och oberäknelig person, som inte gärna låter sig fångas. Ungefär samma kvaliteter besitter ”Wunderbar”. Låten är new wave-cool, trippig, självironisk och – om man är på rätt humör – faktiskt hyfsat underbar. 

Matti Nykänen

Låt oss behålla den intoxikerade stämningen. Att Matti Nykänen gav sig in i musikbranschen måste betraktas som logiskt. Mannen var ju, i princip, idrottsvärldens svar på Nikki Sixx! 

På åttiotalet var Nykänen bäst i världen på backhoppning. Fyra OS-guld och sju VM-guld talar sitt eget språk.

Men han var också bäst på att vara värst. Han tävlade full, var inblandad i ett flertal barslagsmål, extraknäckte som manlig strippa, spelade in erotisk film, gifte sig fem gånger, sålde sina OS-medaljer, knivskar en gammal vän och hamnade slutligen i fängelse. 

Hjälte eller antihjälte? Nykänen ryckte på axlarna och bemötte eventuell kritik med surrealistiska visdomsord som: ”Jesus stenades också en gång, men nu är han världsberömd…”

Helt självklart blev Nykänen sångare när backhoppningskarriären var över. Inte nödvändigtvis för att han älskade musik, men han behövde onekligen både kicken och pengarna…

Zeros omdöme: Saatanan helvetti! Helt plötsligt framstår Mats Wilander som ett musikaliskt geni…

Eddie Murphy

På åttiotalet var den amerikanske komikern, skådespelaren, regissören och manusförfattaren Eddie Murphy glödhet. Han var hyllad både som ståuppkomiker och för sina kaxiga roller i storfilmer som Ombytta roller, Snuten i Hollywood och En prins i New York.

Men kunde han egentligen sjunga? Eddie själv hävdade att så var fallet. Hans skådespelarkollega Richard Pryor var inte lika säker. Under en blöt kväll slog de vad om 100 000 dollar. Om Eddie kunde göra en framgångsrik popskiva skulle han vinna vadet. Annars fick Pryor sista skrattet.  

Eddie Murphy tog utmaningen på allvar och drog nytta av sitt makalösa kontaktnät. Stevie Wonder togs in som låtskrivare, supergitarristen Gordon Banks skapade ett skönt funksväng, Larry Fast från Synergy bidrog med syntljud och Annie Leibovitz fotograferade.

Föga förvånande blev albumet How Could It Be en stor succé, som både fick hyfsade recensioner och sålde i mer än en halv miljon exemplar.       

Efter att ha vunnit vadet koncentrerade sig Murphy åter på sin skådespelarkarriär. Intresset för musikvärlden försvann dock inte helt. På hans meritförteckning hittar vi nämligen även samarbeten med MC Hammer, Snoop Doggy Dogg och självaste Michael Jackson. Dessutom lyckades han göra en Spice Girl med barn…

Zeros omdöme: Bortsett från ett par tidstypiska stolpskott, som visar åttiotalets sämre sidor, är How Could It Be faktiskt ganska småtrevlig. Sensmoralen? Involvera Stevie Wonder i ditt hobbyprojekt och du kan vinna vilket vad som helst! 

Pernilla Wiberg

Pernilla Wiberg är tvivelsutan en multibegåvad kvinna med många strängar på sin lyra. Alpin skiddrottning i både OS- och VM-sammanhang, före detta medlem av den Internationella Olympiska Kommittén, expertkommentator för Sveriges Television och hotellägare i Dalarna.

Som lök på laxen spelade hon, 1991, dessutom in en singel tillsammans med schlagermogulen Lasse Holm.

Resultatet blev oförarglig pop, klyschiga textrader som “giving the best I’ve got” och en hurtig musikvideo, där Pernilla ömsom dansar som en östgötsk Madonna och ömsom susar ner för snöklädda backar.  

Zeros omdöme: Om Pernilla hade tagit alpkonceptet längre och joddlat, hade ”Privilege” kunnat bli intressant. I sin nuvarande form är den tyvärr lika mesig som en grön pist i Trillevallen. 

Sergius Golowin

Många ställer sig förmodligen frågan: ”vem är egentligen Sergius Golowin?” Jo, han var en schweizisk författare, etnolog, samhällsdebattör, konstnär, esoteriker och allmän renässansmänniska. 

En så spektakulär man utforskade naturligtvis även sina musikaliska sidor. Närmare bestämt på sjuttiotalsskivan Lord Krishna von Goloka, som spelades in tillsammans med den tyske synthesizerpionjären Klaus Schulze och den psykedeliske folkmusikern Walter Westrupp.

Albumet handlar om indiska myter, drogkonsumtion och kosmos. Precis som sig bör bjuder Golowin på märkliga, andliga recitationer till tonerna av Schulzes svepande syntar och Westrupps meditativa flumkomp. Sällan har Siddharta Gautamas bevingade ord ”oavsett vad du väntar dig, så blir det annorlunda” känts så passande!   

Zeros omdöme: Det var förvisso Spacemen 3 som myntade uttrycket ”taking drugs to make music to take drugs to”, men Sergius Golowins kraut-psykedelika fulländar konceptet. Lord Krishna von Goloka är en smått optimal skiva för alla som vill ta steget in i en annan dimension!

Sugen på mer nostalgiskt skivnörderi? Ta då även en titt på Zero botaniserar bland b-sidor, Zero lyfter fram 25 elektroniska album vi borde prata mer om och Zero tittar på underskattade låtar som borde varit singlar.

Sugen på fler exotiska och originella kulturpersonligheter? Inhandla omedelbart valfri bok av den geniale Kalle Lind eller lyssna på hans briljanta podd, Snedtänkt!

Nu över till spellistan. Alla lyssna på alla låtarna i en sittning orsakar sannolikt bestående men. Zero Magazine tar inget ansvar för någonting!