Saturday , August 8 2020

25 elektroniska album vi borde prata mer om

Violator, Autobahn, Dare, Low, Non-Stop Erotic Cabaret, Front By Front, Music for the Jilted Generation, Upstairs at Eric’s, Showtime, Richard D. James Album, Architecture & Morality, Forever Young, Behaviour, The Hurting, Équinoxe och En plats i solen. 

Allihop exempel på klassiska elektroniska album. Skivor vi älskar, som diskuterats och hyllats i många olika sammanhang. 

Men det finns även utmärkta plattor som aldrig riktigt fått den uppmärksamhet de förtjänar, som råkat falla bort i marginalerna eller som börjat glömmas bort. 

Ambitionen med denna artikel är att lyfta fram några av guldkornen.

Vad som är en ”bortglömd” eller ”underskattad” skiva är naturligtvis en smaksak. Här har vi valt att lyfta fram 25 plattor som gjort ett visst avtryck bland musikälskarna, men som kanske hade förtjänat ett ännu bättre öde. 

Eftersom vi ville att musiken skulle vara lättillgänglig, men Spotifys utbud lämnar en del övrigt att önska, saknar listan kultskivor med bland andra Wendy Carlos, Liaisons Dangereuses, The KLF och A Split Second. 

Naturligtvis har vi även missat hundratals grymma, men lite förbisedda, skivor i denna sammanställning. Här kommer ni in i bilden. 

Posta gärna era personliga favoriter, som ni vill uppmärksamma, under artikeln på Zeros Facebooksida. Det enda kriteriet är att det ska vara en elektronikbaserad skiva som inte riktigt fått den kärlek den förtjänar.  

Låt den alternativa musikkavalkaden starta (och ni hittar spellistan underst i artikeln)! 

Sven Väth – Contact (Virgin Records, 2000)

Låt oss börja denna elektroniska resa med en sorgligt förbisedd skiva från Sven Väth. Den berömde techno-dj:n från Frankfurt, känd för sina 24 timmar långa maratonset, bestämde sig runt sekelskiftet för att släppa en skiva som hyllade ett brett spektrum av gamla idoler. Från Kraftwerk och Front 242 till Juan Atkins och Aphex Twin.

Med assistans från den elektroniske gurun Anthony Rother spelade Väth in ett mycket mångfacetterat och underhållande album, som kastade sig mellan dansant techno, avantgardistisk electro och melodiös elektropop. Contact är ett elektroniskt smörgåsbord som du absolut borde avsmaka. 

The Beloved – Conscience (East West, 1993)

Vad händer om man blandar lika delar New Order, Pet Shop Boys och dansant house i en mixer och serverar drycken i ett snyggt cocktailglas? Jo, i stora drag blir det The Beloveds förträffliga tredjealbum Conscience. 

”Sweet Harmony”, ”Outerspace Girl” och ”Lose Yourself in Me”. Eufori, eskapism, hypnotiska beats och snygga melodier. Kom tillbaka, ljuva nittiotal! 

Bel Canto – White-Out Conditions (Crammed Discs, 1987)

All heder till A-ha och Röyksopp, men inget norskt band spelar riktigt i samma liga som Bel Canto. Åtminstone inte vad gäller egensinnighet och banbrytande idéer. 

På sin debutskiva, White-Out Conditions, gick trion från Tromsø en spännande balansgång mellan sval elektronisk pop och skandinavisk folkmusik. Lite som om tidiga Eurythmics hade spelat in en skiva på en snöig fjälltopp. Veldig bra!   

VIVA! – I splitter av ljud (Stranded Rekords, 1982)

Stranded Rekords var inte bara Ratata, Lustans Lakejer och Reeperbahn. Om man gräver lite djupare i arkiven hittar man även VIVA!

Med suggestiva syntklanger och psykedelisk färgad sologitarr hade Göteborgstrion ett sound någonstans i gränslandet mellan Simple Minds, Ultravox och Roxy Music. I splitter av ljud är en sorgligt bortglömd kultskiva från den svenska new wave-popens barndom. 

Cabaret Voltaire – The Crackdown (Some Bizzare Records, 1983) 

I början av sin karriär ägnade sig Cabaret Voltaire främst åt industriell postpunk och dadaistiska performanceföreställningar. Men ju längre åttiotalet gick, desto mer omfamnade de den elektroniska funken. 

The Crackdown låter lite som om James Brown och Front 242 fått ett kärleksbarn som uppfostrats av Fad Gadget. Högteknologiskt, dansant, en smula kusligt och definitivt underskattat. 

Plaid – Not For Threes (Warp Records, 1997)

Bara omnämnandet av skivbolaget WARP brukar göra vänner av experimentell elektronisk musik på gott humör. Artister som Aphex Twin, Autechre, LFO och Sabres Of Paradise talar onekligen för sig själva. 

Ett något mindre känt namn i stallet är Plaid. Finsmakare inom genren brukar dock vara bekanta med deras mästerverk, Not For Threes. Lekfull electronica, aviga rytmer, mystiska syntljud och gästsång från Björk borgar för en högintressant timme. Ett album som aldrig slutar att utmana dig. 

Dubstar – Disgraceful (Food Records, 1995)

Innan Sarah Blackwood startade Client sjöng hon i den charmiga elektropoptrion Dubstar, vars debutalbum, Disgraceful, kändes lite som den felande länken mellan Erasure och The Smiths. 

Sockersöta syntmelodier, intelligenta texter och en touch av brittisk humor. Disgraceful är en gnistrande liten popjuvel som borde få skina mycket oftare! 

Bal Paré – Metamorphose (Krautrock Records, 1985)

”Elektronisk pop för finsmakare med finurliga texter på tyska och franska”. Ungefär så skulle man kunna beskriva Bal Paré.

Med analoga basgångar, lättnynnade schlagerrefränger och coola ljudeffekter är Metamorphose en både konstnärlig och underhållande skiva. Det här är alldeles för kul och bra för att missa!   

Data – Elegant Machinery (Sire, 1985) 

Norske Georg Kajanus är ett popgeni som borde nämnas i samma andetag som Benny Andersson och Vince Clarke. Den som tvivlar på superlativerna rekommenderas att lyssna på Datas skivtriologi Opera Electronica, 2-Time och Elegant Machinery.

I synnerhet den sistnämnda är en guldgruva av smarta syntmelodier och refränger som fastnar som tuggummin. Arrangemangen verkar nästan nonchalant ihoprafsade, men det är just däri charmen ligger. Minst lika bra som Human Leagues Dare. På allvar!     

Goldfrapp – Black Cherry (Mute Records, 2003) 

”Varje album tenderar att bli en motreaktion mot det förra”, berättade Alison Goldfrapp i en intervju från det tidiga nollnolltalet. Efter den svävande och film-noir-doftande debuten Felt Mountain följde mycket riktigt en minimalistisk och electroclashig urladdning. 

Black Cherry dryper av erotisk spänning och stroboskopblinkande puls. Om det inte hade varit för ett par smäktande vackra mellanspel, hade discoextravaganzan förmodligen framkallat en hjärtattack. Kanske Mutes coolaste skivsläpp på den här sidan sekelskiftet? 

Hubert Kah – Goldene Zeiten (Blow Up, 1984)

Det pratas alldeles för lite om Neue Deutsche Welle i Sverige. Förmodligen beror det på språkförbistring och sannolikt anses denna tyska variant av new wave vara för exotisk i vårt anglofila land.      

Oavsett vilket finns det all anledning att lyfta fram Hubert Kah, som gjort mängder med elektroniska poplåtar av högsta kaliber. Ett lämpligt ställe att starta är Goldene Zeiten, som går från klarhet till klarhet med starka refränger. En eloge till Niclas Blyh, som med sin fina Michael Cretu-hyllning indirekt gett Hubert välförtjänt återupprättelse.   

Young Gods – T.V. Sky (PIAS, 1992) 

Hård elektronisk industriblues från Genève? Skitiga trummaskiner, morrande syntar och en sampler som löper amok? Åtta kantiga och truliga låtar som undviker inställsamhet och marscherar fram i en helt egen, mekanisk takt? Ett album som tillhörde både David Bowies och Joakim Thåströms största favoriter under nittiotalet? 

T.V. Sky är en skiva du absolut borde kolla upp, om du inte redan gjort det. Låt de mörkt cybernetiska ljudlandskapen omsluta dig!

The Future Sound Of London – Lifeforms (Virgin Records, 1994)

Nuförtiden talas det ofta om ”mindfulness” och ”stresshantering”. På nittiotalet fanns det ett enklare sätt att gå ner i varv och återhämta sig. Man laddade in The Future Sound of Londons makalösa dubbelskiva Lifeforms i cd-spelaren! 

Den brittiska duons elektroniska kollage är minst sagt suggestiva. Gör dig beredd på en spektakulär resa i ditt inre. Utan tvekan ett av de vackraste och mest originella albumen som någonsin släppts i den elektroniska genren!

Iggy Pop – The Idiot (Virgin Records, 1977)

1976 lämnade Iggy Pop och hans gode vän David Bowie excesserna i USA för att börja om på nytt i dåvarande Västberlin. De bosatte sig i den bohemiska stadsdelen Schöneberg och tillbringade dagarna med att besöka expressionistiska museer, lyssna på Kraftwerkskivor, frekventera dekadenta klubbar och hänga med Edgar Froese från Tangerine Dream. 

Resultatet av denna idylliska tillvaro blev ett antal banbrytande skivor. Som svalt mekaniska The Idiot, där funkiga rytmer, kalla syntslingor och sparsmakade gitarrer delar på utrymmet. Låtmaterialet är vansinnigt starkt. ”Sister Midnight”, ”Nightclubbing” och ”Funtime”. ”China Girl”, som Bowie senare omtolkade, och ”Tiny Girls”, som Martin Gore gjort en elegant cover på. Definitivt en milstolpe i den alternativa musikhistorien!

Junior Boys – Begone Dull Care (Domino, 2009)

Få band lyckas lika bra som Junior Boys med konststycket att vara både lekfullt kitschiga och minimalistiskt stilrena. Kanadensarna, som skulle kunna beskrivas som ”en laptopvariant av Pet Shop Boys”, går perfekt balansgång mellan sval elektropop och renodlad dansmusik utan att det någonsin känns krystat eller svårmanövrerat.

Begone Dull Care är en skiva som tar avstamp i Depeche Modes och OMD:s åttiotalsproduktion, men omfamnar electrosoul och modern techno med samma entusiasm. Nostalgi och nytänkande i samma paket. Varför har Junior Boys inte nått välförtjänt superstjärnestatus?  

Chinese Detectives – Are Kisses Out Of Fashion? (Tatra Records, 1999) 

Eldsjälen Per Aksel Lundgreen har många spännande band på sitt samvete. Det möjligen mest underskattade är Chinese Detectives, som strävade efter att bli ”ett Silicon Teens för nittiotalet”. Konceptet var lika enkelt som genialt. Per Aksel, Preben Bjønnes och Desirée Grandahl gjorde snygga och uppdaterade covers på åttiotalslåtar. 

Are Kisses Out Of Fashion varvar välkända hits från Yazoo och Bronski Beat med mer oväntade djupdykningar i den elektroniska myllan. Det var en perfekt partyplatta 1999 och den håller än idag. När reser de en välförtjänt staty av Per Aksel utanför kulturhuset i Sarpsborg?

Anne Clark – Changing Places (Red Flame, 1983)

Anemiskt blek, iklädd grå herrduffel och med kort blont hår skilde sig Anne Clark radikalt från åttiotalets käcka utseendeideal. Hennes musik, som bestod av melankoliska dikter mot sparsmakad elektronisk bakgrund, var ungefär lika egensinnig.

När Anne på Changing Places inledde ett samarbete med syntgurun David Harrow och avantgardepopfantomen Vini Reilly föll alla pusselbitar på plats. Kombinationen av dansanta pophits, hjärtskärande ballader och sarkastisk humor gör detta till en skiva det är omöjligt att inte bli berörd av! 

Logic System – Logic (Express, 1981)

Hideki Matsutake har varit medlem i Yellow Magic Orchestra och sitter i styrelsen för Japan Synthesizer Programmers Association (JSPA). Redan nu är gentlemannen från Yokohama coolare än de flesta, men imponerande nog har han ytterligare en stor fjäder i hatten. 

1981 bildade Matsutake Logic System, som skulle kunna liknas vid ett asiatiskt Kraftwerk, fast med stark personlig identitet. Gillar du melodiösa syntslingor, dynamiska arrangemang och lätt orientalisk atmosfär? Då är det här en platta för dig!  

The Orb – The Orb’s Adventures Beyond The Ultraworld (Big Life, 1991) 

Har du någonsin haft lust att lämna planeten jorden och bege dig ut på en kosmisk resa, omgiven av vätgasmoln och blinkande stjärnor? Kolla då upp The Orbs intergalaktiska mix av ambient techno, dub och house. 

The Orb’s Adventures Beyond The Ultraworld är en fantasieggande ljudresa. Lite som om Brian Eno, Jean-Michel Jarre och Pink Floyd hade jammat tillsammans på Jamaica. Kan man förresten något annat än förälska sig i en skiva som innehåller en låt med titeln ”A Huge Ever Growing Pulsating Brain That Rules from the Centre of the Ultraworld”?

Giorgio Moroder – From Here To Eternity (Casablanca Records, 1977)

Moroder, den italienske monsterproducenten med den maffiga mustaschen, har ett CV som sopar mattan med det mesta. Han var en förgrundsfigur inom den elektroniska discopopen, har komponerat musik till filmer som Top Gun, Scarface, Flashdance, The NeverEnding Story och American Gigolo och har samarbetat med storheter som David Bowie, Freddie Mercury, Donna Summer och Phil Oakey. På åttiotalet skapade han till och med supersportbilen Cizeta.

Däremot talas det alldeles för sällan om Moroders soloskivor. Låt oss göra bättring genom att lyfta fram From Here To Eternity, som är ett elektroniskt bubblande discomästerverk. Smarta beats, snygga syntslingor och coola robotröster – vad kan man mer begära? Vi vogliamo bene, Giorgio! 

The Hacker – Rêves Mécaniques (Different, 2004)

Franske Michel Amato, mer känd som The Hacker, har aldrig brytt sig om onödiga avgränsningar. Istället har han hämtat influenser från allt som fascinerat honom.

Rêves Mécaniques samlar han minimalistisk EBM, punkig electronica, melodiös techno och Kraftwerkinfluenser under ett och samma tak. Som pricken över ”i” dyker väninnan och electroclashdrottningen Miss Kittin upp som gästsångerska. En förträfflig brygga mellan åttiotalets undergroundscen och tvåtusentalets dansgolv!

Sorten Muld – Mark II (Silence Records, 1997)

Kanske skulle man kunna kalla Sorten Muld ”urnordisk technopop”? Eller möjligen ”trollskogstriphop”? Men det går minst lika bra att strunta i fåniga genrebeteckningar och bara konstatera att de här danskarna gör väldigt snygga elektroniska folkvisor.  

Komplexa rytmer, varma synthesizerljud, sälgflöjter och vacker dansk kvinnosång om riddare och sagodjur. En omöjlig kombination? Tvärtom! Mark II är precis lika bra som sorgligt bortglömd. 

Bo Hansson – Sagan om ringen (1970, Silence Records)

Alla listor behöver ett oväntat inslag. Bo Hansson? Vissa skakar kanske skeptiskt på huvudet. Men faktum är att han ägde den första Moogsynten i Sverige och Sagan on ringen är en rakt igenom magisk lyssningsupplevelse. 

Bo Hanssons flickvän tipsade honom att läsa J.R.R Tolkiens storslagna boktrilogi. Bosse blev så gripen att han bestämde sig för att spela in ett ”soundtrack” med dramatiska instrumentallåtar. Ett pionjäralbum som är progressivt i flera betydelser. 

Suicide – Suicide (Red Star Records, 1977)

Få grupper förtjänar epitetet ”kultband” lika mycket som Suicide. Med primitiva syntar och billiga trummaskiner gjorde New York-duon, som bestod av sångaren Alan Vega och keyboardisten Martin Rev, mörk och paranoid ”industrimusik” långt innan begreppet ens var myntat.  

Suicides självbetitlade debutalbum är lika punkigt och kompromisslöst som DAF:s Die kleinen und die Bösen. Repetitiva rytmer, kantiga ljud och postapokalyptiska texter gör Suicide till en utmaning. Men den som tar sig tid att gräva under den svårgenomträngliga ytan blir rikligt belönad. 

Popol Voh – Aguirre (Ohr Musik, 1975)

Alla med ett grundläggande intresse för tyska synthesizerpionjärer brukar känna till Tangerine Dream och Klaus Schulze. Snäppet mindre kända, men i stort sett lika inflytelserika var Popol Vuh.

Under sjuttiotalet gjorde bandet sig ett namn genom att tonsätta ett par av mästerregissören Werner Herzogs filmer. I tidstypisk anda tänkte de stort och eklektiskt. Tibetansk buddhism, persisk poesi och harmonier från Sydamerika kombinerades med futuristiska Moogljud. En mer värdig avslutning på denna alternativa musikkavalkad än Aguirre är det svårt att finna!

Hur låter skivorna? Jo, spellistan till artikeln hittar ni här!

Om Johan Arenbo

Har varit med på "Zero-resan" sedan 2003. Är, efter ett halvdussin år i den tyska huvudstaden, tillbaka i Sydsverige och har förhoppningen att Zero kan hjälpa till att bygga broar mellan olika kulturformer. Vad har Kraftwerk, Prince, Depeche Mode, Hildegard Knef, David Bowie, Wolfgang Amadeus Mozart, Klaus Schulze, The Orb, Smashing Pumpkins, Lee "Scratch" Perry, De La Soul, Joy Division, James Brown, Aphex Twin, Erik Satie, Nina Hagen, Max Raabe, Syd Barrett, Kate Bush och The Stone Roses gemensamt? Jo, det handlar om genomtänkt och intressant musik. Det är det - och inget annat - som räknas!