Datapop – Ett

Jag minns första gången jag fick höra en demo från en av Datapops medlemmar. Det var löjligt bra och när det avslöjades att rubbet hade gjorts med ett gäng appar i herr Larssons telefon blev jag närmast knäckt. Där och då insåg jag att det där med musiktillverkning är något som vissa har en otrolig talang för, och vi andra ska passa på att bocka, buga och avnjuta det som serveras.

Herr Larsson mötte sedan herr Wilhelm, och nästan som med en knapptryckning så uppstod ännu ljuvare musik. Till slut i sådan omfattning att man, efter att inte-heller-helt-tappad-bakom-en-sequencer herr doktor mastringskonsult Montelius kallats in för slutfinish, släppte ep:n Ett.

Jag tänker inte sticka under stol med att detta är otroligt lätt att härleda till Düsseldorf. Liksom de övriga Plonk-banden spelar man en högkvalitativ maskinpop. Lika delar röstsyntes, vocoder, klang och kling, allt serverat i en deadpan förpackning som inte står originalet långt efter. Det som eventuellt fattas i originalitet uppvägs med lätthet av skyhög kvalitetsnivå. Och där mången känt sig kallad till mer eller mindre menlösa attacker åt Depeche Mode-håll, är det få som vågat följa Komputer i fotspåren av mer eller mindre skamlöst inklampande i farbröderna Ralf, Henning, Fritz och Falks territorium. Det finns helt klart en marknad att fylla, så jag hejar på Datapop och deras vänner.

Fyra anrättningar döljer sig i denna inledande dataström. ”Rhythmus” sätter tonen med tysk/svensk kiselpoesi för generationen som växt upp med, och rättmätigt hyllar Computer World som tidernas största mästerverk.

“Komputer Musik” följer sedan listigt upp med stämbandsbaserad sång på tyska med en lätt och charmig Sigtuna-anstrykning. Det är mästerligt sammanfogat och vid test på dansgolv härförleden så ökade antalet svartklädda rytmikspastiker fyrfalt framför dj-båset. Sju minuter kalassväng helt enkelt.

“Human Music” är såklart då ett steg tillbaka in i maskinvärlden. Tempot går ner, och fingertoppskänslan i en perfekt varierad debutskiva lyser igenom med all önskvärd kraft. Avslutande ”Datapop” blir en perfekt dessert med sina tre och en halv minuter hybrid av 81-rytmer, självrefererande texter och pigga men ändå melankoliska melodier.

Att tillbringa knappt 24 minuter med helfräsch, svensk neo-kraut är en god investering. Ett får inte toppbetyg, egentligen mest för att jag får spara något till när fullängdaren kommer. Köp, strömma, konsumera det här, dina öron kommer aldrig förlåta dig annars.