Friday , February 26 2021

Surmland Sound Science – elektroniskt, monotont och psykedeliskt!

Ett flerdimensionellt, monotont och psykedeliskt konstprojekt? Eller sinnesvidgande, elektronisk, fuzzig och repetitiv krautpop? Det är inte lätt att beskriva musiklaborationen Surmland Sound Science. Zero Magazine tog kontakt med mannen bakom fenomenet, Fredrik Lundqvist, för att få reda på mer om hans experimentella ljudresor. 

Hej, Fredrik, och tack för att du tar dig tid att svara på några frågor! Då du fortfarande är ett ganska nytt fenomenen på pophimlen, så startar vi med ett övergripande spörsmål. Vem är egentligen Fredrik Lundquist och hur kommer det sig att du ägnar dig åt just elektronisk musik? 
Tack själv, det är trevligt att få vara med! Ja, jag är väl framförallt huvudet bakom Surmland Sound Science, som jag brukar välja att beskriva lite olika beroende på hur jag mår eller vem som frågar. Ibland säger jag att det är som ett imaginärt institut för människor som inte trivs på jorden, men som möts i att driva runt med öppna sinnen. Andra dagar beskriver jag det som mitt, ganska gränslösa, konstskapande. Den elektroniska beteckningen var nog aldrig planerad, utan föddes snarare där någonstans, i det gränslösa. Jag vet inte om just den etiketten sitter kvar för alltid heller. Men elektronisk musik är jävligt kul. Den går att skruva på, vilket gör den väldigt flexibel. Jag brukar dock se på Surmland Sound Science som någonting genreöverskridande. Det blir enklast så. Det går hand i hand med det gränslösa. Om två år kanske Surmland Sound Science gör hissmusik? Förmodligen inte, men ändå.

Kan du berätta lite om bakgrunden till Surmland Sound Science?
– Det var väl egentligen någonting som jag hade i innerfickan ganska länge, men som jag valde att plocka fram under ett slags sorgearbete. Jag ingick i ett större umgänge som förstördes helt. Jag var fylld till bredden av besvikelse och skrev en låt som jag valde att kalla för ”Du är sorgligare än mig”. Det blev min stora revansch och den var definitivt adresserad till ett par människor, som troligtvis aldrig ens hörde den. Men jag handhar, från och med då, det laborativa musikskapandet och är väl inofficellt den skevaste kreatören i Eskilstuna, tack vare sorgen. Surmland Sound Science kommer alltid att vara min käraste, rent kreativt… det är jag jävligt rädd om! 

När man lyssnar på dina låtar leds tankarna till både The Chemical Brothers och NEU! Vilka andra artister har inspirerat och influerat dig? 
– Jocke fucking Åhlund! Hans ljudbild är ju fan allsmäktig. Hela han är allsmäktig för mig. Det luktar väl typ lite Lennon-Chapman över hela skiten, förutom att mitt inre säger ”Do it, do it, do it — skicka ett jävla… blombud”. Nä, men jag håller honom högt. Säkert högst. Jag tycker han förtjänar det. En annan gud för mig är Anton Newcombe… och det är väl inte direkt någon slump att de arbetat tillsammans. Genom tiderna har det ju funnits en del människor som har förespråkat att gå sin egen väg och att själ är det viktigaste och sådan där skit, men det var verkligen han som övertygade mig om att själ går före finess. ”Infinite Wisdom Tooth / My Last Night In Bed With You”  är väl ett, av många andra, jävligt bra exempel. Utöver ovannämnda, finns det ungefär femtiosju tusen andra kreativa genier som jag kan prata om. Vi får ta en special om det framöver…

Din musik har en sinnesvidgande och psykedelisk kvalitet. Man skulle till och med kunna kalla den ”trippig”. Vill du försätta lyssnaren i ett hypnotiskt tillstånd?
– Tack. Jag tror att en hypnos förutsätter mer motiv än vad jag har, ärligt talat. Däremot är ju Surmland Sound Science, nästan alltid, jävligt monotont och repetitivt, vilket kanske leder tankarna dit. Inte mig emot. Jag vill definitivt att min musik ska upplevas som psykedelisk. Hallucinogen, till och med.  Jag lever nog en del på detaljer, som exempelvis hur ett ljud är panorerat och vilket delay det har. Det tänkandet påverkar förhoppningsvis hur man upplever hela min ljudbild. Men ja, det ska vara riktig jävla resemusik, det är åtminstone min tanke! 

Du har hållit på i ett par år som Surmland Sound Science. Hur har responsen varit? Förstår Sverige din musik eller har framgångarna varit större utomlands?
– Fan, vad bortskämt att få en fråga som är formulerad och upplagd för att jag ska få svara att ingen förstår mig eller det jag gör! Det är givetvis inte helt sant, men responsen har väl varit ganska svag. Samtidigt finns det anledning att understryka att Surmland Sound Science är jag, och bara jag, oavsett om man pratar om vem som gör skivomslag till vem som terroriserar journalister och etiketter. Det är en klassisk DIY-maskin och man får helt enkelt ta en dag i taget. Det är ju en aning bitterljuvt det där med att dra i alla spakar ensam, men fan…en regnig dag i maj kanske någon annan öppensinnad idiot, som dessutom ger ut skivor, upplever mig och gillar skiten.

Du släpper nu en ny EP vid namn Chemspiracy. Hur skulle du vilja beskriva skivan och hur skiljer den sig från dina tidigare alster?
– Chemspiracy är nog det, hittills, smutsigaste verket i katalogen. Jag vet att jag vid något tillfälle tittade på Pelle Gunnerfeldt när han spelade in Viagra Boys. Det var lite kompressorer och andra dyra nödvändigheter som förekommer i en traditionell studio, samt en ljudupptagning av jävligt kalla och maskinella trummor. Där föddes något. Under inspelningen av min förra EP, Acide Discothèque, hoppade jag över att spela in gitarr. Jag var sjukt opeppad på det då, trots att jag i regel alltid har något gitarrspår, även om det inte är några framträdande licks. Den här gången blev jag jävligt lysten, framförallt på fuzz, men även wah-wah. Jag tänkte ”Satisfaction”, fast snedtripp, kallt och skitigt. Tyvärr, eller kanske tack och lov, hade jag aldrig något bra Keith-game, vilket resulterade i att jag dissekerade i princip all gitarr till feta samples istället. De byggde typ allt.

EP-titeln skulle kunna tolkas som politisk. Har Chemspiracy något budskap?
– Det är kul att ni frågar, för rent hypotetiskt hade den ju kunnat bottna i betydligt mycket mer än vad den gör, nämligen ingenting. Jag är svag för forskningsvärlden och har hela tiden försökt att blinka lite till den i allt jag gör med Surmland Sound Science. Den är oerhört tilltalande, rent estetiskt… typ alla verktyg och maskiner inom laborativa miljöer. Till och med skyddsartiklar. Det är verkligen en helt annan värld, som jag i och för sig inte begriper ett skit utav, men som verkligen faller mig i smaken. Nu, den senaste tiden, har jag snurrat runt inom läkemedelskemi. Tabletter, kapslar, kartor, förpackningar, bipacksedlar… den där estetiken fattade ju även Jason Pierce i paketeringen av Ladies And Gentlemen We Are Floating In Space. Mästerligt. Men ja, Chemspiracy, är ett snyggt ord. Ingenting mer, ingenting mindre.

Har du någon personlig favoritlåt på Chemspiracy?
– ”Eljest-11 Reprise”. Efter att jag hade arbetat klart med ”Oscillator Stroke” och ”Chemspiracy (I+II)” kände jag att jag behövde backa ett par steg och fokusera på hur skivan skulle börja. Jag arbetade intensivt fram en prolog: ”Eljest-11”. Jag tyckte det fanns vissa element i den som var jävligt bra. För bra för att vara helt tillfreds med att det bara skulle ligga i själva prologen. Jag valde därför att göra en The Beatles, med hänvisning till ”Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band (Reprise)”. Jag har nämligen alltid föredragit den reprisen framför originalet. För övrigt är jag jävligt nöjd med videon till ”Eljest-11 Reprise”.

Hur brukar du skapa din musik? Finns det någon speciell mjuk- eller hårdvara som banat väg för eller färgat soundet på EP:n?
– Shit. Ja, det hade ju varit kul att delge lite inspirerande hemligheter, om hur jag typ spelade in en Oberheim SEM hängandes upp och ner i en sele. Påtänd. Men det är tyvärr jävligt narigt på stories. Surmland Sound Science är ju betydligt större i mitt huvud än vad det är i verkligheten. Där är det ju bara ett one man job. Det innebär att det blir en del att stå i. Jag har slutat räkna mina tracks, helt ärligt. Från början härstammar jag från att spela tillsammans med andra. Mestadels har jag spelat bas i olika band och, mer eller mindre, bara fokuserat på det. Nu har jag kontroll över hela skiten, och allting hänger ju på en själv. Med handen på hjärtat drar jag bara i reglage tills det låter okej. Jag är vild i huvudet när jag gör det här och det är faktiskt det enda viktiga för mig. Intensiteten vill jag att man ska höra, oavsett vad jag har för verktyg eller förutsättningar för en fet produktion. Fast det är klart att jag, precis som alla andra som uppskattar gamla varma ljud, hade älskat att enbart jobba med analoga tangenter, lådor och skit. Det är ju lätt att romantisera det där, men jag är typ sämst i världen på att lära mig saker ordentligt.

Vilka musikaliska ambitioner och förhoppningar har du inför framtiden? 
– Jag har ju alltid älskat att kunna ta i den musik jag konsumerar. Fysiska format. Det skulle vara väldigt fint och stort för mig att få ut Surmland Sound Science. Jag har funderat en hel del på att försöka ge ut det själv, under egen etikett, men det är för mycket pengar och för deprimerande om det går åt helvete och skivorna blir stående i kartonger här hemma. Utöver det har jag lovat mig själv att försöka bli bättre på att tillvarata andra människors skills… släppa in i större utsträckning. Jag har sjukt hög integritet i det här jag gör, vilket innebär att man ofta känner sig en aning ensam och blir onödigt frustrerad. Det vore ju magiskt att spela in tillsammans med någon, någonstans. Så ja, den som lever får väl se. En fullängdare vore väl ganska fair, men jag blir snabbt rastlös. Vi märker vart psyket bär mig…

Om Johan Arenbo

Har varit med på "Zero-resan" sedan 2003. Är, efter ett halvdussin år i den tyska huvudstaden, tillbaka i Sydsverige och har förhoppningen att Zero kan hjälpa till att bygga broar mellan olika kulturformer. Vad har Kraftwerk, Prince, Depeche Mode, Hildegard Knef, David Bowie, Wolfgang Amadeus Mozart, Klaus Schulze, The Orb, Smashing Pumpkins, Lee "Scratch" Perry, De La Soul, Joy Division, James Brown, Aphex Twin, Erik Satie, Nina Hagen, Max Raabe, Syd Barrett, Kate Bush och The Stone Roses gemensamt? Jo, det handlar om genomtänkt och intressant musik. Det är det - och inget annat - som räknas!

Kolla även

Datapop – Pop

Sveriges troligen främsta krängare av Düsseldorfiana har äntligen släppt nytt material. Anders Wilhelm och Mikael …