Dusty Springfield – Reputation (expanded collectors edition)

I slutet av 80-talet återupplivade Pet Shop Boys den då närmast bortglömda soulsångerskan Dusty Springfields karriär med ”What Have I Done to Deserve This?” (som finns med på den här utgåvan i ”disco mix”) och albumet Reputation från 1990, där Neil och Chris stod för halva låtmaterialet. Engelska Cherry Red återutger Reputation i det numera traditionella formatet dubbel-CD med bonusspår samt DVD och ett utförligt häfte med citat från Neil Tennant om hur den perfektionistiska Dusty gav sig på sångtexterna beväpnad med cigaretter, kaffe och blyertspenna och arbetade om melodier och fraseringar stavelse för stavelse.

Idag efter några år av extremt ”autentisk” och jordnära soul känns det kanske märkligt att soul på 80-talet framfördes på trummaskiner, ostiga keyboards och sopransax och alla tyckte att det var alldeles ”äkta” nog för att tas på fullt allvar. Både saxofonsolot i ”Send It To Me” och keyboardslingorna i ”Born This Way” på Reputation befinner sig någonstans mellan Miami Vice och Polisskolan 3. Alltså lysande.

Men precis som den ”riktiga” Motown-soulen på 60-talet handlade det på 80-talet som nu egentligen bara om att spotta ur sig popsinglar i ett modernt sound som går hem på radio, och ”äkthet” är något för kulturskribenter att klia sig i det nyputsade tveskägget över. Det enda som betyder något är att låtarna är starka, och det är de verkligen på Reputation. Framför allt på ”sida 2” av originalalbumet, där Chris och Neil radar upp ”In Private”, ”Daydreaming” och ”Nothing Has Been Proved”.

CD2 i Cherry Reds expanderade utgåva är vigd åt mixar och b-sidor, och kanske måste man ha vaknat på rätt (eller fel) sida och styrkt sig med poppers för att orka plöja rakt in i fyra versioner i följd av titelspåret ”Reputation” med innehållsdeklarationer som ”Rep U Dub 1” respektive ”Rep U Dub 2”. Tack och lov kan både CD-skivor och spellistor programmeras om innan man lägger upp fötterna. ”In Private (remix)” är lyckligtvis en gammal hederlig tolvtumsmix i hi-nrg-tempo, men det atonala blippandet och oljefatshamrandet  i ”bonus beats”- och dubversionen lär väldigt få vilja lyssna på särskilt många gånger. Men det hör till att en del mixar ska vara mer tidstypiska än bra. Å andra sidan är arrangemanget i ”Nothing Has Been Proved” suggestivt nog för att instrumentalversionen här ska bli oväntat spännande.

Alla spår i den här samlingen är alltså inte på högsta nivå, men originalalbumet och den helhet det presenteras i förtjänar ändå ett gott betyg.