Med smarta, elektroniska poplåtar som ”Superstjärna” och ”Sitter perfekt” gjorde Saft succé i slutet av nittiotalet. De senaste tio åren har det dock varit ganska tyst om Stockholmsbandet. Men nu ligger det nya albumet, Norrbacka, på skivdiskarna. Zero ville veta mer och tog ett snack med Calle Steinmarck.
Hej, Calle, och tack för att du tar dig tid att svara på våra frågor! Ni la ner första upplagan av Saft för mer än tio år sedan. Har du varit helt borta från musiken alla dessa år?
– Jag har fortsatt att skriva låtar och ratta syntar under åren och byggt upp ett ganska omfattande låtbibliotek på hårddisken. Något enstaka spår har jag gett till andra band, men i princip allt låg osläppt tills nyligen. Visst har jag saknat kickarna av att ge ut låtar och spela live, men i övrigt har livet rullat på och det finns ju annat än elektronisk pop att fylla det med, även om det tar emot att inse det…
Var det någon speciell nyckelhändelse som ledde till att en ny Saft-skiva nu finns i handeln? Eller växte beslutet snarare fram successivt under en längre period?
– Tanken att starta upp bandet igen har kommit och gått under åren. Anledningen att det slutligen blev av var att Elektroskull ville ha Saft som headline på sitt femårsjubileum ifjol. I samband med det kände jag att jag ville släppa en singel och efter det kom även lusten att göra ett helt album. Så jag vill tacka alla fina människor som såg Saft live under 2015. Kicken jag fick på dessa spelningar gav mig massor med energi för framtiden!
Är Saft numera ett ett soloprojekt? Eller ska man betrakta bandet som en duo bestående av dig och din son Alexander?
– Saft består idag bara av mig, Carl Steinmarck. Alexander är utbildad musikproducent, så han har stenkoll på ljudbild, mixning och teknik och sköter den biten. Dessutom har han på ett fantastiskt bra sätt tagit över Jespers roll som textförfattare. Men officiellt är det bara jag som är Saft.
Blev Jesper Hörberg och Kent Saarimaa tillfrågade att delta i comebacken?
– Ja, jag pratade med båda, men lyckades tyvärr inte riktigt övertala dem att vara med igen. Dock har vi regelbunden kontakt och jag meddelar dem hur det går i studion och på liveframträdanden. De stöttar mig till hundra procent och tycker att comebacken är kul!
Var det ett självklart val att ha en helelektronisk ljudbild även på den nya skivan?
– Ja, jag älskar den rent elektroniska känslan och vill inte att den störs av gitarrer. I mina öron är det inte mycket som slår ett ensamt malande basarpeggio på en gammal analogsynt eller ett reverbdränkt sextondelsblipp. På det nya albumet, Norrbacka, har jag velat gå tillbaka till ljudbilden vi hade på Paranoia Erotica. Eller kanske ännu längre tillbaka? Jag tyckte att vi hamnade lite fel ljudmässigt på 3-2-1. Den skivan hade en del bra låtar, men var klart ojämnare än Paranoia Erotica, som i princip innehöll tio hitsinglar.
Jobbar du fortfarande helst med ”klassiska maskiner” eller har du gått över till mjukvarusyntar?
– Tyvärr har det blivit väldigt mycket mjukvara. Det finns så otroligt bra och smidiga mjukvarusyntar nuförtiden. Jag säger tyvärr, eftersom det tar bort lite av känslan och skaparglädjen. Men jag har kvar ganska många hårdvarusyntar, som jag rattar och spelar på när jag känner för det. I hårdvaruväg är det bara Roland Juno-60 som är med på Norrbacka. Ganska mycket samplingar också, men i stora drag är albumet mjukvarubaserat.
Norrbacka är döpt efter en stadsdel i Märsta. Kan du berätta lite om vad det området betyder för dig?
– Jag bodde på Norrbacka under hela min skoltid. Bandet jag spelade i på den tiden hade replokal där under åttio- och början av nittiotalet. Så albumnamnet är en hyllning till området och allt underbart vi upplevde. Under tonåren händer det ju otroligt mycket i ens liv.
Har albumet något annat huvudtema? Vissa låtar antyder ett uppbrott från något och textrader som ”Jag har inget mer att ge… kan du se mig som jag är” väcker en del funderingar…
– Att höra upphovsmannens tankar om en text kan ibland förstöra lyssnarens bild av låten. Det är mer intressant att höra andras åsikter om vad de tror att låtarna handlar om. Man får helt enkelt tolka texterna som man vill.
Har du någon personlig favoritlåt på Norrbacka?
– Det varierar från dag till dag. Men just nu känns ”Oförstörd” och ”Inget mer att ge” som favoriter. Båda har en skön känsla och detaljer som tilltalar mig.
Safts två första skivor lyckades med konststycket att gå hem hos både den konservativa ”synthkretsen” i Sverige och de mer trendkänsliga ZTV-tittarna. Vilka vänder du dig till med Norrbacka?
– Självklart hoppas jag att de flesta inom synthkretsen ska gilla Norrbacka. Men att medvetet rikta in sig på en viss målgrupp skulle kännas fel. Jag gör musik som jag själv tycker om. Ifall andra också gillar låtarna blir det en bonus som ger mig en stor kick.
Vilka förhoppningar har du med Norrbacka? Är Saft idag främst en hobby eller drömmer du fortfarande om ett större genombrott?
– Jag har nog släppt drömmarna om att bli superstjärna och ha ett eget jetplan nu. Dock hoppas jag självklart att så många som möjligt upptäcker Saft och att de, precis som jag, tycker att Norrbacka är ett fantastiskt bra album.
Safts sound leder tankarna till Lustans Lakejer och Erasure, men stundtals även till Kent eller kanske Icona Pop. Hur du haft några speciella inspirationskällor under inspelningarna av Norrbacka?
– Jag vill göra musik som jag själv skulle vilja lyssna på. Jag var ju tonåring på åttiotalet och det är där jag försöker hamna ljudmässigt. Någonstans i gränslandet mellan italodisco-, elektropop- och mainstreamlåtarna från det årtiondet.
Zero Magazines recensent får positiva nostalgivibbar av albumet och drömmer sig tillbaka till era glansdagar. Vad tycker du om det omdömet? Är du förresten själv nostalgiskt lagd?
– Stämningsmässigt har jag ju försökt hamna någonstans i mitten av åttiotalet, så det låter väl ganska träffande. Jag skulle säga att jag är en stor nostalgiker, som älskar att leta på nätet efter bilder från förr. Det kan vara allt från gatuvyer till gamla bilar eller klassiska syntar.
När man söker på ”Saft” varvas era skivor med släpp från en norsk proggrockgrupp. Har du hört dem och har du, i så fall, övervägt att göra en cover på någon av deras låtar? ”Saft tolkar Saft” hade ju kunnat bli ganska festligt…
– Jag känner till bandet och har lyssnat på någon enstaka låt, då jag blev förvirrad av att de hade samma namn som vi. Sjuttiotalsprogg från Norge är väl ungefär så långt från min musik man kan komma? Så nej, haha, någon cover känns inte särskilt trolig.
Kommer du att fortsätta utveckla Saft nu eller är det här en engångsgrej?
– Just nu känns det riktigt kul och det är inte alls omöjligt att jag spelar in nya låtar framöver. Men först och främst fokuserar jag på att nå ut med Norrbacka!
Köp Norrbacka via Progress Productions och följ bandet på Facebook.