Youth Code – hårdare än hårdast

Den Los Angeles-baserade duon Youth Code är, utan att överdriva, det bästa som hänt EBM-scenen under hela 2000-talet. Sara Taylor och Ryan George, två vältatuerade figurer med sina musikaliska rötter inom metal och punk, kanaliserar så mycket ursinnig energi via sina maskiner och stämband att man blir alldeles andfådd (och helt euforisk) av att lyssna. Zero tog ett snack med Sara om den nya fullängdaren, Commitment To Complications.

Sara och Ryan har bara haft bandet i fem år, men har redan hunnit turnera med Skinny Puppy och släppa ett kritikerrosat album, en ep och ett par singlar. Fullängdare nummer två, nyligen utgivna Commitment To Complications, är ett album som borde få både synth- och metalpubliken att göra vågen.
– Dagen efter att jag gick ut high school åkte jag på turné som metalroadie, berättar Sara Taylor på telefon från parets gemensamma lägenhet i Los Angeles. Fram till för några år sedan hade jag fullt upp med att turnera med band som Suffocation, Behemoth, Obituary och High On Fire. Sedan Ryan och jag startade Youth Code har jag inte haft så mycket tid, men det händer fortfarande att jag jobbar åt vissa metalband. Om jag spelat sådan musik själv? Nej, Youth Code är mitt första band. Mamma tvingade mig att spela piano när jag var liten, men det gick inte så bra som någon av oss hade hoppats på. Så jag sålde tröjor och bar förstärkare åt andra band i stället för att hålla på med musik själv.

Ryan, som är nästan tio år äldre än Sara, har däremot en bakgrund som sångare i straight edge hardcore-bandet Carry On och poppunkiga The Adored.
– Ryan har alltid varit nere med punk- och hardcorescenen, säger Sara. När vi började dejta tyckte jag det var skitcoolt att han hade en massa syntar hemma och gillade elektronisk musik. Ingen annan jag kände gillade både punk och electro.

Punkattityden går definitivt inte att ta miste på när man hör Youth Codes kompromisslösa raseri.
– Som person kan jag nog inte vara mjuk, jag vet inte hur man gör, förklarar Sara. Jag växte upp med Panteras hemvideor och hittade alltid min inspiration i sådant som var aggressivt. Mjuka grejer har aldrig tilltalat mig. Jag skulle knappt kalla mig själv sångerska, jag skriker mest. Metal och punk har varit väldigt inspirerande för dynamiken i Youth Code.

Därför är det ingen överraskning att duon har spelat lika mycket med punk-, thrash- och grindcoregrupper som med mer genretypiska EBM- och industriband. Sångerskan tycker det är en fördel att Youth Code absolut inte är något band som “klär sig i plastbyxor och sjunger om något jävla krig i framtiden”.
– Eftersom vi inte framstår som något typiskt industriband har vi helt klart blivit mer accepterade av punk- och metalpubliken, säger hon. Alla mina polare som gillar metal tycker att det vi gör är skitcoolt. Jag ska inte säga att folk är fåraktiga, men om rätt personer säger att det är okej att gilla musik som inte spelas på traditionella metalinstrument, så är kidsen mycket mer öppna för att lyssna på den.

På det nya albumet dyker det upp två gäster som är ganska tunga namn i metalkrestar. I låten “Shift of dismay” hörs gitarrspel från Todd Jones i Nails, ett band som brukar placeras i genren powerviolence (för Zero-läsare som undrar: det är en högst existerande subgenre till hardcore och som ni anar är det rätt brutala grejer det handlar om). Titelspåret “Commitment To Complications” brutaliseras i sin tur av Ben Falgoust, en gentleman som i vanliga fall vrålar i ett band med det förtjusande namnet Goatwhore.
– Todd och Ryan spelade tillsammans i Carry On, upplyser Sara. Det var coolt att Todd kunde bidra med lite extra tyngd i en låt. Ben Falgoust har jag känt sedan jag var arton och jag har alltid tyckt att han är den hårdaste frontmannen någonsin. Alltså, NÅGONSIN! Det är coolt att ha metalfolk som backar upp oss. Det hjälper oss att nå ut till folk som inte tycker att det är så tufft att bara spela på keyboards. Men även om vi inte har några gitarrer eller trumset när vi spelar live, manglar vi hårdare än nästan alla andra band där ute just nu!

Det nya albumet är producerat av ingen mindre än kanadensaren Rhys Fulber, känd både som medlem i stilbildande Front Line Assembly och som producent för metalband som Fear Factory och Paradise Lost.
– En av de bästa grejerna med Rhys var att han tvingade mig att bli en mer kraftfull frontfigur, säger Sara. Han såg till att jag inte gömde min röst bakom en massa effekter. “Du har en väldigt aggressiv ton i din röst, ta fram den i stället för att begrava den”, sa han. Varje sångtagning tyckte jag att jag skrek så hårt och känslosamt som jag bara kunde, men han nöjde sig inte: “Du kan ÄNNU hårdare!” Sedan, när han verkligen inte kunde få mig att skrika hårdare, läste han mina låttexter högt för mig och det var ganska jobbigt, för texterna är så personliga. Då blev jag så frustrerad att jag lyckades skrika ännu lite hårdare…

En viktig sak med låttexterna är att de handlar om problem i verkliga livet, poängterar sångerskan.
– Många andra i vår genre sjunger om påhittade grejer och letar upp en massa slumpmässiga ord som låter högteknologiska. Mina låttexter handlar om riktiga problem i mitt liv. Det skiljer oss från många andra industriband. Albumtiteln Commitment To Complications beskriver exakt vad Ryan och jag gick igenom när vi skrev albumet. Mitt liv var väldigt komplicerat och jag valde definitivt inte några enkla lösningar på problemen. Albumtiteln är bokstavlig.

Skivomslaget är ett svartvitt foto av ett barn i gycklardräkt. Bilden känns som en kontrast mot musiken på albumet, men Sara förklarar hur allt hänger ihop.
– En gycklare är något man brukar skratta åt, men tittar man på den här bilden ser man att det här barnet verkar vara förvirrat och letar med lykta efter någon sorts utgång. Precis så kände jag mig när vi skrev låtarna på skivan. Jag ska föreställa en figur som underhåller andra, men i själva verket kände jag mig väldigt liten och bortkommen.

Att det skulle kunna finnas någon kontrast mellan den närmast medeltida stämningen på omslagsfotot och den högst moderna musiken är inget som duon tänkt på.
– Jag tänker inte på vår musik som modern eller futuristisk, säger Sara. Det enda jag tänker på är att jag vill att vi ska pusha oss själva till max och bli ännu mer intensiva.

Som barn lyssnade Sara mycket på sin pappas skivor med helt eller delvis elektronisk musik, allt från Depeche Mode och Pet Shop Boys till Ministry och Nine Inch Nails. Nu verkar det som om Youth Code har slutit den cirkeln.
– Pappa lyssnade på en massa galen industrimetal, men också på en hel del elektropop, minns sångerskan. När jag var ung lyssnade jag på Pantera och Metallica, men jag gillade även syntar. Det coola med band som Ministry och Nine Inch Nails var att de använde sig av samma instrument som Depeche Mode och Pet Shop Boys, men lät hårt som fan. Grejen med industri var inte att det lät som musik från framtiden, utan att det var den mest den mest brutala jävla musik jag någonsin hört och jag älskade den!