Avicii – Stories

Avicii, eller Tim Bergling som Östermalmskillen egentligen heter, har toppat listor över hela världen, fyllt Globen ett par gånger, delat scen med Madonna, spelat på prins Carl Philips bröllop och tilldelats svenska regeringens Musikexportpris (jo, det finns faktiskt ett sådant…).

De gigantiska kommersiella framgångarna i kombination med ett lättsamt, dunkande sound har gjort Avicii till fritt villebråd för ”de seriösa musiktyckarna”. Om man ska vara framgångsrik i Sverige, bör man ha den goda smaken att vara klädsamt existentialistisk och svårmodig som (de åtminstone delvis godkända) Kent.

Men istället för att, som så många andra, bara slentrianmässigt såga Tim Berglings nya album, tänkte jag faktiskt ta det på allvar. Jag menar, vad har egentligen Avicii gjort för ont? Han gör lättsmält, kommersiellt framgångsrik elektronisk popmusik, vilket åtminstone i stora drag påminner om vad S’Xpress gjorde på nittiotalet eller Duran Duran gjorde på åttiotalet.

Hur låter då Stories? Tja, albumet är en smula enerverande, men samtidigt ambitiöst och förhållandevis idérikt. Avicii kastar sig mellan melodiös pop och vad jag skulle kalla ”stekarhouse” (om uttrycket känns märkligt, så föreställ er 250 välklädda ”stekare” som dansar på en Båstadklubb en varm augustikväll). Mellan varven smyger han även in rock- och reggaeinfluenser. Att killen kan pumpa upp basen till mäktiga crescendon råder det inga tivel om. Personligen finner jag dock hans mer udda låtar, som country-techno-hybriden ”Broken Arrows” och lätt gospelinspirerade ”For A Better Day”, intressantare.

Mängden gästsångare på Stories imponerar. Vid sidan av storheter som Chris Martin och Wyclef Jean bidrar även ett flertal yngre förmågor med sina röster. Man kan inte säga något annat än att Stories är förhållandevis händelserik. Men likväl känns skivan, underligt nog, både tjatig och alldeles för lång. Gissningsvis beror det på att själva låtarna försvinner bakom ett tjockt lager av effekter, ljudfernissa och glassig produktion. Stories känns, åtminstone för den här recensenten, väldigt opersonlig och mer som en teknisk uppvisning än ett intresseväckande konstverk.

Enligt skivbolaget ska Stories ”förändra hela EDM-scenen i grunden”. Nja, det har jag svårt att tro. Däremot är jag övertygad om att ett flertal av låtarna fungerar utmärkt på mainstream-dansgolv världen över.

Nej, det här var inte riktigt min tekopp. Respekt till Avicii för hans framgångar och hans hyfsat höga ambitionsnivå, men bland de svenska storsäljarna är Kent och Bo Kaspers Orkester väldigt mycket bättre. Och liknelsen med Duran Duran och S’Xpress visade sig halta. De senare spelar i andra ligor. Mellan varven skapar dock Avicii hyfsad discohouse.