Hanna-Liia & The Microsofties bjuder på folktronica utan filter

Från ett lunchskämt i en studentkorridor till framgångar i Estland. Hanna-Liia & The Microsofties blandar folkmusik, hiphop och klubbenergi till något som inte riktigt går att placera – och verkar trivas bäst just där, i skarven mellan genrer, publik och förväntningar.

Allt tar form i Arvika, på musikhögskolan Ingesund. Hanna-Liia Kiipus är utbytesstudent från Estland och korridorskamrat med Jonathan Reimer och Oskar Ljunggren. Några gemensamma luncher senare och en idé om att göra något “kul” till en folkmusikfestival så är konstellationen ett faktum.

– Jag frågade om de ville spela folkmusik och de bara: “Vad är folkmusik?” säger Hanna-Liia med ett skratt.

Det är där det börjar. I en krock snarare än en plan.

Jonathan och Oskar kommer från produktion, datorer och beats. Hanna-Liia från fiol, tradition och estnisk folkmusik. Ingen försöker riktigt kompromissa. De bara kör.

– Vi hittade på namnet som ett lunchskämt. Och så bara… blev det kvar.

Ett sound som vägrar välja sida

Att kalla det folktronica räcker inte. Det vet de själva.

– Det täcker inte vad vi gör. Det är hiphop, det är techno, det är folk… allt på en gång, säger Hanna-Liia.

Bandet beskriver sin egen musik som något som fortfarande håller på att stämmas in. Som en gitarr som aldrig riktigt landar i en fast ton.

– Vår mittpunkt är någonstans mellan folk och hiphop. Men vi vet inte riktigt var vi är än, säger Oskar.

Det är inte osäkerhet. Det är metod. Och det märks live. Ena stunden är det fiol och tradition, nästa stund hårda beats och något som närmar sig klubb.

– Vi är som vatten. Vi tar formen av rummet vi spelar i.

Estland – hemmaplan utan kompromisser

Det är också i Estland som allt verkligen har börjat lossna.

– Musikscenen här är så lager på lager. Det händer så mycket, säger Hanna-Liia.

Bandet har snabbt fått fäste, inte minst tack vare hennes lokala förankring – men också för att publiken verkar vara mer mottaglig för det de gör. De har redan hunnit spela flera gånger i Tallinn, och varje gig har lett vidare till nästa. En spelning på en mindre scen ledde till nya kontakter, som i sin tur öppnade dörren till större sammanhang, som Tallinn Music Week där vi ses över en fika.

– Det är lättare här, dels förstås för att jag sjunger på estniska. Folk dyker upp, de är nyfikna och de går in i det vi gör, säger hon.

Responsen från publiken är också mer direkt, mer fysisk.

– När alla sjunger med, när det blir som en kör, då känner man att det verkligen händer något.

Det är en annan typ av närvaro än den de upplevt i Sverige.

– Sverige är för stort. Folk åker inte flera timmar för att se ett band de inte känner till. Här är det närmare, mer koncentrerat.

Humor som vapen – och risk

Det finns en tydlig idé om vad bandet ska vara på scen.

– Vi vill ha publiken i våra händer. Få dem att dansa, eller göra något tillsammans, säger Oskar.

I Estland fungerar det nästan löjligt bra. Delvis för att språket är med.

– Vi använder en barnlåt som alla kan. Då blir det som en kör. Alla sjunger med.

Humorn finns även i bandets sätt att kommunicera och marknadsföra sig. Inför spelningen på Tallinn Music Week skickade de ett intimt mail som inbjudan: Hello, you’re so sexy, you should read this.

– Någon svarade att det var den sämsta PR:n någonsin, säger Hanna-Liia.

De rycker på axlarna.

– Om man blir provocerad av det kanske man inte gillar vår musik heller. Och det är okej. Vi gör det får att hålla det roligt för oss själva, både på och utanför scenen.

Samtidigt är humorn ett tveeggat svärd.

– Gör man för mycket humor kan folk sluta ta det på allvar, säger Oskar.

Bandet verkar dock inte särskilt intresserade av att välja bort något.

– Vi gör det vi tycker är kul. Annars funkar det inte, konstaterar Jonathan.

Ett album på väg – och ett band som växer i realtid

Under ytan pågår nästa steg: ett debutalbum, med release i början av sommaren.

– Nästan allt är nytt material. Vi skrev det tillsammans under ett bandcamp, säger Jonathan.

Processen är lika spretig som resultatet.

– Ibland börjar det med en melodi. Ibland med ett beat. Vi bara kastar idéer mellan oss.

Det är först nu, menar de, som bandet börjar låta som sig själva. Samtidigt är riktningen fortfarande öppen. Nästan medvetet.

– Vi kommer nog göra olika set beroende på var vi spelar. Mer folk ibland, mer elektroniskt ibland, säger Hanna-Liia.

Det låter som kompromiss. Men är snarare motsatsen.

Ingen vill vara lagom

Det finns en röd tråd genom allt de säger, även om de själva kanske inte formulerar den så. De vill inte passa in, inte bli förutsägbara. Inte ens riktigt definiera vad de gör.

– Vi bryter oss ut ur alla boxar, säger Hanna-Liia.

Och det märks, i musiken såväl som i kommunikationen och energin.

The Microsofties letar inte efter sin plats, de håller redan på att skapa en – och Tallinn verkar, just nu, vara där den formas som tydligast.