Sara Parkman – Aster, Atlas

Sara Parkman albumdebuterade 2016 och redan då började hon pusha gränserna för vad folkmusik kan vara. 2022 kom hennes senaste skiva, Eros Agape Philia, och sedan dess har fansen fått vänta på Aster, Atlas som nu äntligen är här.

Aster, Atlas är Sara Parkmans fjärde album och hon beskriver plattan som en trädgård där ”fäbodens vallåtsmusik korsas med urkyrkans körtradition och pulserande digitala inslag”. Kan nyskapande folkmusik beskrivas mer spännande? Själv vill jag helst kalla artistens musik för folkprog eftersom den är just progressiv, framåtskridande, experimentell, mörk, ljus och full av nyfiken upptäcktslust. Resultatet blir en mix av dåtid, nutid och kanske även framtid, ungefär som när Roxy Music på sina två första album korsade nostalgisk rock, pop och ännu äldre genrer med Brian Enos då hypermoderna science fiction-liknande syntar. Här gör Sara Parkman något liknande, men i folkmusikens värld istället för rockens. Hon inleder stillsamt med ”Bära mörker” som plötsligt tar sig oanade uttryck mot slutet av den korta inledningslåten och sedan är det bara att börja om med ”Svarta tråden” som också startar lugnt. Alla skivans låtar – förutom två och en halv som är traditionella – är skrivna av Parkman och Hampus Norén. Tyvärr medföljer inget texthäfte cd-skivan, vilket hade varit välkommet då det inte alltid är lätt att följa med i Parkmans uppenbart spännande och udda lyriska flöde. Med några få undantag (som den fascinerande ”Salomos vishet”) har hon skrivit alla texter själv. Hon sjunger sin och de andras lyrik väldigt vackert och innerligt, och de tio låtar plattan består av passar väldigt fint ihop och bildar något som känns som en naturlig helhet, som ett musikaliskt allkonstverk. Därmed är det också meningslöst att plocka ut och hylla enskilda spår egentligen. Aster, Atlas ska med fördel avlyssnas i ett streck, som en strid ström, utan att några murar av tystnad avbryter det porlande flödet.               

Skivbolag: Supertraditional Records