Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
På sitt nya album, Ready To Live A Lie, är Sally Shapiro mörkare och mer samhällskritiska än tidigare. Zero Magazine träffade den sympatiska duon i Lund för ett samtal om Pet Shop Boys storhet, anonymitetens fördelar och hur man undviker subkulturella klyschor.
Hej, Sally och Johan, och tack för att ni tar er tid att svara på några frågor! Ready To Live A Lie är ert femte studioalbum. Hur skulle ni beskriva det i jämförelse med de andra skivorna?
(Johan): Soundet har blivit lite mer modernt, men rötterna är kvar i åttiotalet. Musikaliskt känns Ready To Live A Lie som en naturlig fortsättning på vårt förra album, Sad Cities, som även det kombinerade moderna beats med melodiösa syntslingor och skandinavisk melankoli.
Ert debutalbum från 2006, Disco Romance, innehöll låtar som handlade om att “vandra i månskenet och tänka på sina kärleksaffärer”. Nya Ready To Live A Lie är åtskilligt mörkare och tar upp ämnen som tristess, förbittring och ensamhet. Hur kunde det bli så här?
(Sally): Haha, ja, vad hände egentligen? Jag har ingen bättre förklaring än att vi blivit tjugo år äldre och fått nya livserfarenheter. Debutskivan behandlade den första förälskelsen och en naiv känsla av att allt var möjligt. Ready To Live A Lie är skriven ur ett medelåldersperspektiv och är mer vemodig och desillusionerad.
(Johan): Vi lever i lögnernas tidevarv. Politiker ljuger, folk visar upp låtsasvärldar på sociala medier och många lurar sig själva för att orka gå upp på morgonen. Vi ville bjuda på lite igenkänning på Ready To Live A Lie.
(Sally): Vi är båda nostalgiker och drömmer oss gärna tillbaka till tiden innan folk levde genom sina telefoner och allt inte handlade om att få omvärldens bekräftelse. I viss utsträckning är Ready To Live A Lie vår samtidsanalys och skivan speglar många tankar och känslor. Albumtiteln har en koppling till känslan av att inte kunna leva ut sina drömmar, som jag tror är väldigt vanlig på 2020-talet.
Ready To Live A Lie släpps på det amerikanska skivbolaget Italians Do It Better, som drivs av Johnny Jewel från Chromatics. Vad har samarbetet med dem betytt för er?
(Johan): Johnny Jewel och jag mixade låtarna på albumet tillsammans. Han har definitivt bidragit till att soundet blivit proffsigare och mer massivt.
(Sally): Italians Do It Better har en framgångsrik YouTube-kanal, bra kontakter i många länder och har varit väldigt stöttande, så vi är mycket tacksamma över deras hjälp!
På Ready To Live A Lie hittar vi en snygg cover på Pet Shop Boys ”Rent”. Fyller den en konceptuell funktion på albumet?
(Johan): Ja, delvis. Först och främst är det en fantastisk poplåt, som vi ville nytolka på vårt vis, men även tematiskt passar den i sammanhanget. “Rent” handlar väl om hur monetär rikedom kan leda till känslomässig fattigdom. Men precis som många andra låtar med Pet Shop Boys är den dubbelbottnad. Båda huvudpersonerna beter sig moraliskt tveksamt och verkar ljuga för både varandra och sig själva.
Än så länge är Sally Shapiro större utomlands än i Sverige. Hur känns det?
(Sally): I mitt vardagsliv är Sally Shapiro knappt närvarande. Då vi fortfarande är mer eller mindre okända i Sverige, så betraktar jag mig inte som en popartist. Därför känns det nästan overkligt när vi får mejl från folk över hela världen, som berättar att vår musik berört dem.
(Johan): Ja, eftersom vi håller en så låg profil i Sverige, så känner man sig nästan som “fejk”. När man får ett meddelande från någon som lyssnat på vår musik i Sydamerika eller Asien, där vi tydligen spelats på kommersiella radiostationer, så känns det jättekonstigt. Men samtidigt naturligtvis väldigt inspirerande!
Hur lärde ni egentligen känna varandra och bestämde er för att starta ett band ihop?
(Johan): Vi var kollegor på samma arbetsplats en gång i tiden. I början pratade vi inte musik, men när vi lärde känna varandra bättre hittade vi gemensamma nämnare i åttiotalspopen.
(Sally): Om jag minns rätt, så brände du en skiva med klassiska italo disco-låtar till mig och jag gjorde en Madonnasamling till dig.
(Johan): Just det! När jag lite senare behövde en sångerska till en låt jag gjort, så kändes det naturligt att fråga Sally. Hon provsjöng, jag fastnade för hennes röst och det blev början på vårt samarbete.
Ni är ett hemlighetsfullt band, som inte avslöjar mycket om människorna bakom musiken och aldrig spelar live. Varför har ni valt den vägen?
(Johan): När vi gjorde vår första låt ville vi följa det klassiska italo-konceptet från åttiotalet med en producent och en “mystisk sångerska” som jobbade under pseudonym. Vi valde att kalla oss Sally Shapiro, eftersom vi inspirerades av artister som Valerie Dore och Katy Gray, som använde sångerskans namn för sina projekt, men i själva verket bestod av flera personer. Först var tanken att bara göra en singel som Sally Shapiro, men när “I’ll Be By Your Side” fick positiv respons kändes det naturligt att fortsätta.
(Sally): Jag har alltid haft en känsla av att det är jobbigt att vara popstjärna, eftersom folk inte skiljer på artisten och verket. Så för mig kändes det som en bra lösning att skapa ett alter ego och låta musiken tala för sig själv. Vissa av mina vänner och släktingar vet faktiskt knappt att jag är med i ett band.
(Johan): Jag respekterar självklart att Sally vill vara hemlig. Dessutom är det ju, paradoxalt nog, något som dragit extra uppmärksamhet till bandet. Jag tror att många fascineras av mystiken.
(Sally): För mig har det aldrig känts lockande att bli en del av den kommersiella musikindustrin. Jag gillar att ha ett vanligt jobb, spela in låtar när inspirationen kommer och slippa pressen att hela tiden hålla sig aktuell.
(Johan): Ja, det finns absolut fördelar med att ha en trygg inkomst och inte behöva skriva pophits hela tiden för att överleva.
Ni har inte övervägt att hitta en medelväg mellan anonymiteten och popglamouren? Ni hade ju kunnat uppträda live med masker, som Daft Punk eller Ghost…
(Johan): Jo, tanken har slagit oss. När vi fick våra första konsertförfrågningar var The Knife stora och vi sneglade lite på deras fågelmasker…
(Sally): Men det blev inget, eftersom Sally Shapiro inte har någon fantasifull bakgrundshistoria. Johan och jag är inte science fiction-varelser, utan vanliga människor som lever vardagliga liv. Vad Daft Punk och The Knife gjorde var coolt, men det hade inte riktigt funkat för oss.
Sally Shapiro har alltid stuckit ut positivt på den skandinaviska elektropopscenen. Istället för att låta som ytterligare en c-version av Erasure och posera framför er maskinpark, så låter er musik organisk och era pressbilder har en tidlös elegans. Ni är inte heller fixerade vid åttiotalet, utan har låtit er remixas av moderna electronicaartister som Junior Boys och Juan Maclean. Hur lyckas ni undvika de subkulturella klyschorna, som så många andra svenska band lider av?
(Sally): Kanske helt enkelt för att vi inte är del av någon subkultur. Vi lever mer i vår egen lilla värld och hämtar influenser alla möjliga håll.
(Johan): Ja, jag tror det är en fördel att vi inte färgas av det strömlinjeformade tänkandet i de slutna kretsarna, där alla känner alla. Jag kan tycka det är kul att diskutera gamla italo-vinyler i någon intressegrupp på nätet ibland, men min musiksmak formar inte min identitet. För mig finns det ingen motsättning i att både gilla Trans-X, The Future Sound of London och Belle and Sebastian. Ju bredare intressen man har, desto fler spännande influenser kan man ju smyga in i sin egen musik.
(Sally): Vi gillar båda italo disco från åttiotalet, men annars har vi ganska olika intressen. Johan är inne på minimal och atmosfärisk elektronisk musik medan jag är svag för melodiös indiepop.
(Johan): Våra olika bakgrunder ger Sally Shapiro en spännande dynamik. När våra influenser möts och vi hittar gemensam mark, så händer det spännande saker!
Vad är på gång framöver för Sally Shapiro?
(Johan): Just nu ser jag mest fram emot skivsläppet. Ready To Live A Lie kommer att ges ut på både vinyl och cd. Vinylen på Italians Do It Better och cd:n på mitt eget skivbolag, Husmus Media.
(Sally): Ja, just nu kretsar allt kring Ready To Live A Lie. Det ska bli spännande att se hur albumet tas emot och vilka låtar som blir mest populära. Allt känns i alla fall mycket lovande. Singlarna har blivit uppskattade och vi har fått många positiva tillrop!
Kan ni avslutningsvis ge Zeros läsare några tips inför våren?
En skiva alla borde höra?
(Sally): Mylène Farmer – Les Mots
“En fransk artist som inspirerat mig mycket, men som är sorgligt okänd i Sverige”
(Johan): Blank Embrace – Bright Static Shine
“En mystisk, anonym och väldigt bra rysk ambientartist, som nu försvunnit spårlöst”
En film alla borde se?
(Sally): “Music and Lyrics”
“En romantisk komedi med Hugh Grant och Drew Barrymore, som alltid får mig på gott humör”
(Johan): “I Am Mother”
“En science fiction-film om en flicka som blir uppfostrad av en robot”
En bok alla borde läsa?
(Sally): Annika Norlin – Stacken
“En intressant historia om en grupp udda människor som skapar en egen tillvaro utanför samhället”
(Johan): Moby – Then It Fell Apart
“Mobys självbiografi, där han berättar om hur han kämpat mot sina demoner och försökt göra något kreativt av sin inre ångest”
