Di Leva – om AI, Bowie, Kraftwerk och mötet mellan människa och maskin

På sitt första fullängdsalbum på tio år filosoferar Thomas Di Leva runt hur artificiella intelligenser påverkar våra liv. Zero Magazine ville naturligtvis veta mer och bokade in en intervju med den sympatiske popkameleonten. I ett långt och spännande samtal berättade han om nya The Hybrids, den pågående Bowie-hyllningsturnén, förhållandet till Kraftwerk och varför det är viktigare än någonsin att våga välja kärleken.

Hej, Thomas, och tack så hjärtligt för att du tar dig tid att svara på några frågor! Låt oss börja med att prata om The Hybrids, som är ditt första studioalbum på närmare tio år. Kan du berätta lite om hur skivan växte fram?
– När jag hade släppt Innan Solen Går Upp, 2013, så tog jag en paus från låtskrivandet och koncentrerade mig på konserter och föreläsningar. Efter det släppte jag ett par fristående singlar, då det kändes som det smartaste formatet i en värld där de flesta konsumerar musik genom strömningstjänster. Men i hjärtat har jag alltid varit en albumartist, som gillar helhetskonstverk, så 2017 började jag på ett större projekt, som jag kallade The Hybrids. Skrivandet gick dock ganska långsamt och när skivan äntligen började bli klar, framåt 2020, så kom typiskt nog pandemin. Men ifjol bestämde jag mig för att ta upp tråden igen. En bra grej med avbrottet var att jag hade fått lite distans till materialet och kunde höra vad som behövde putsas till. Så efter lite justeringar var The Hybrids redo att se dagens ljus nu. 

Artister med digra kataloger har ibland känslan att deras nyare verk har syskon bland de äldre skivorna. Robert Smith har till exempel jämfört The Cures senaste album, 4.13 Dream, med Wish. Känner du på samma sätt med The Hybrids?
– Ja, man skulle kunna säga att The Hybrids är besläktad med Naked Number One. Kanske inte ett syskon, men i alla fall en kusin, haha. Precis som på den skivan, så finns det flera lager i låtarna och man kan tolka dem på olika sätt beroende på om man tittar på ytan eller gräver djupare mot kärnan. Det är pop, men samtidigt lite skruvat på sina ställen. 

Siktade du mot ett speciellt sound när du gjorde The Hybrids?
– När jag började på projektet lekte jag med tanken att göra något avantgardistiskt, som en reaktion på likriktningen nuförtiden, när artister anpassar sig för att få “rätt taggar” och kunna hittas av sökmotorerna. Jag ville undvika de färdiga formlerna och istället skriva suggestiva och okommersiella sjuminuterslåtar. Under arbetets gång tonades dock den experimentella biten ner och The Hybrids blev en förhållandevis radiovänlig popskiva, trots allt. Men de ambitiösa ursprungsidéerna lyser fortfarande igenom.

The Hybrids är ett konceptalbum om hur den moderna människan blir allt mer öppen för att modifiera sig själv  genom att operera in mikrochips, förändra DNA-sekvenser och sätta tillit till artificiella intelligenser. Hur väcktes ditt intresse för det här ämnet? 
– Jag har alltid varit fascinerad av både science fiction och tekniska framsteg. Artificiella intelligenser har dessutom blivit en del av vår vardag. När jag började jobba med albumet, för ett halvdussin år sedan, så kändes det fortfarande som ett relativt smalt och djuplodande ämne. Nu är AI på allas läppar. Världen har förändrats och än har vi bara sett början. 

Sverige ligger långt fram inom AI-forskningen genom Max Tegmark, som hyllats av både Elon Musk och Stephen Hawking. Han har sagt att “artificiell intelligens kan bli mänsklighetens räddning eller undergång.” Håller du med Tegmark om att det är ett tveeggat svärd, som måste hanteras varsamt?
– Absolut. AI kan förbättra sjukvården, göra bilar säkrare och styra robotar som utför farliga arbetsuppgifter. Allt det där är förstås jättebra! Men det finns även saker att fundera över. Kommer världsledare att använda AI-system i krig? Vad händer med oss människor när vi lägger allt i teknikens händer? Många klarar ju inte av att komma ihåg lösenord eller hitta med vanliga kartor längre. Framförallt bör man ställa sig frågan vad som händer om en artificiell intelligens börjar uppdatera sig själv och kommunicera med andra ickemänskliga enheter. Kan maskinerna bli våra herrar? I det stora hela är dock The Hybrids en hoppfull skiva. Jag är positiv till ny teknik och hoppas på en framtid så ljus att vi kommer att behöva bära solglasögon!

En låt som både summerar albumets tema och sticker ut positivt är den helelektroniska och smått düsseldorfska “AI”. Är det en blinkning till Kraftwerk, som redan i slutet av sjuttiotalet lekte med tanken om en hybrid mellan människa och maskin?
– Ja, “AI” är låten som Kraftwerk aldrig skrev, men borde ha gjort. De har varit inne på maskinintelligens, men var så tidiga på bollen att resten av världen inte kommit dit än. Det är ju nu ämnet är viktigt i popvärlden och på kultursidorna! När jag skrev “AI” tänkte jag på “Trans-Europe Express”. Faktum är att jag jobbar mycket med syntar i studion. Jag får också fin input från min kollega Andreas Ahlenius, som är extremt duktig på elektronik och ljudteknik. 

Du sjunger på engelska igen. Stimulerar det kreativiteten att växla språk ibland?
– Ja, det är alltid bra att närma sig skapandet från olika perspektiv. Men i det här fallet fanns det egentligen bara ett alternativ. AI-vokabulären är mycket större och mer nyansrik på engelska. Många tekniska specialtermer går helt enkelt inte att översätta.

Är en av ambitionerna med The Hybrids att återanknyta till dina fans ute i Europa och resten av världen? 
– Visst öppnar engelskan dörrar och gör att fler kan förstå, men jag tror inte man behöver tänka territoriellt på det sättet längre. Förr var det viktigt att göra promotion utomlands, men med dagens strömningstjänster har man direkt möjlighet att nå ut internationellt. Eller, om man är optimist, kanske till och med interplanetärt, haha! Jag vänder mig inte bara till dem som har svenska eller engelska som modersmål, utan vill kommunicera med alla. Det gäller bara att ta sig genom “bruset”, då det laddas upp tusentals nya låtar på Spotify varje dag…   

På sjuttiotalet utvecklade Brian Eno kortleken Oblique Strategies för att hjälpa konstnärer bryta kreativa blockeringar. Tror du att artificiella intelligenser, på ett liknande sätt, kan fylla en funktion i musikvärlden genom att föreslå okonventionella lösningar på problem?       
– Artificiella intelligenser kan säkert ge annorlunda förslag, men många av dem är nog roligare än bra. Jag tror nästan man kan ha mer nytta av dem rent hantverkstekniskt. The Hydrids mastrades faktiskt först med hjälp av en AI, men resultatet blev aningen hårt och kantigt, så vi gjorde om det på gammal hederlig väg… 

Albumet innehåller en cover på David Bowies ”Heroes”. Fyller den någon tematisk funktion på The Hydrids?  
– ”Heroes” handlar om hur kärlek och frihet kan övervinna murar och barriärer. Det är ett budskap som både passar på albumet och känns viktigare än någonsin i dagens värld av globala utmaningar, konflikter och segregation. Låten passar även in i konceptet, eftersom David Bowie var den första popstjärnan som ansågs komma från rymden.

Apropå David Bowie: i vår kommer du att fortsätta resa runt med din kritikerrosade hyllningsshow, Changes, och besöka ett tjugotal orter från Lund i söder till Hudiksvall i norr. Hur väcktes egentligen ditt intresse för den kultiverade engelsmannen?
– När jag var ung tonåring såg jag Pinups i skyltfönstret på Westerlunds Radiobutik i Gävle, blev fascinerad av hans androgyna utseende och sa till alla att jag gillade David Bowie, fast jag inte ens hade hört honom än. När jag, lite senare, hade köpt ett par skivor och börjat sätta mig in i hans skapande, insåg jag att det faktiskt stämde. Jag älskade hans musik. Han talade till mitt hjärta och blev min kompass på jorden! Att flera av mina andra favoritartister, som Ultravox, Joy Division, Depeche Mode och The Cure, refererade till honom ökade naturligtvis min beundran. Kort sagt förändrade David Bowie mitt liv. Redan som barn ville jag bli artist, men eftersom jag var väldigt blyg, så ritade jag bara teckningar som föreställde mig på en scen. Inte kunde väl jag få ta så mycket plats? Men Bowie visade mig att det var okej att vara annorlunda och fick mig att våga drömma stort!

På Changes-föreställningarna spelar du låtar från i stort sett hela Bowies femtioåriga karriär. Var det svårt att sätta ihop en fungerande setlist, som både passade dig och som publiken skulle känna igen? 
– Jo, det var knepigt. Han har gjort så mycket bra musik. Men jag har försökt hitta låtar som jag har känt varit någon slags vändpunkt i både Bowies och mitt eget liv. Det blev några självklara hits, som “Space Oddity” och “Let’s Dance”, men även ett par smalare val, som”Lazarus” från hans sista skiva. Låtarna spänner över många perioder och sångstilar, men jag var ändå tvungen att välja bort ett par personliga favoriter, som “Ashes To Ashes”, eftersom de inte tillförde något till historien. Jag har försökt tänka som Charlie Chaplin. När han gjorde sina filmer var han noga med helheten. Även om scener var jätteroliga i sig, så klipptes de bort om de inte förde handlingen vidare. Precis så har även jag resonerat. 

Finns det någon David Bowie-fas som gjort ett speciellt starkt intryck på dig och inspirerat ditt skapade extra mycket? 
– Ziggy Stardust-plattan är en odödlig klassiker, men jag tror ändå att det var åren 1977-80 som lämnade det starkaste avtrycket. Low, “Heroes”, Lodger, Scary Monsters och den fina liveskivan Stage, som på många sätt varit en förebild för min show.

Du fick aldrig fick träffa David Bowie, även om det var nära vid ett par tillfällen. Vad hade du sagt till honom om era vägar hade korsats?
– Nej, det närmaste jag kom var en gång på åttiotalet, när en tidningsredaktör hade lämnat ett meddelande på min telefonsvarare att jag kunde få flyga till Kanada och intervjua honom. Men tyvärr var jag ute på turné och hörde det för sent, så det blev inget. På den tiden, när jag var i tjugoårsåldern, hade jag nog bara velat prata musik med Bowie. Fråga ut honom om alla låtar och hur han skrev dem. Hade jag däremot fått träffa honom nu på tvåtusentalet, hade jag velat veta mer om människan David Bowie. Jag har förstått att han var en stor sökare, precis som jag, och intresserade sig för filosofi, religion och ockultism. Det är där jag hade velat gräva. Jag hade väldigt gärna velat få höra mer om hans själsliv och inre resa!

Du är inte bara musiker, utan även en man med mycket livsvisdom. Mänskligheten har ett par jobbiga år bakom sig med pandemin och politiska oroligheter. Kan du, avslutningsvis, ge oss ett tips hur man kan hålla huvudet ovanför ytan till bättre tider kommer?  
– Världen står vid ett vägskäl nu, där vi måste våga välja kärleken framför mörker, rädsla och kontroll. För att återknyta till Bowie, så är den bästa vägen framåt att följa sina drömmar!

Vill ni veta mer om den fantastiske rymdblomman? Läs då gärna även vår förra intervju, där vi bland annat pratar om hans självbiografi, Nina Hagens storhet och vikten av att leva i nuet.

Införskaffa biljetter till Thomas Di Levas hyllade Bowieshow, Changes, här.