Friday , November 27 2020

Thomas Di Leva – Tittar både bakåt och framåt, men lever helst i nuet

Han har gått från att vara en avantgardistisk kultartist till att bli en av landets mest folkkära underhållare. Han är aktuell med både ett nytt album och en välskriven självbiografi. Precis som vanligt är han spirituell, underfundig och sprider positiva vibbar omkring sig. Zero har haft det stora nöjet att få prata med Sveriges främsta popkameleont och rymdblomma, Thomas Di Leva.

Ditt nya album är ganska melankoliskt, Thomas, men det finns något tröstande och hoppfullt i många låtar. Även titeln, Innan solen går upp, känns förhållandevis positiv. Jag tolkar budskapet som att vi står inför bättre tider.
– Ja, det är alltid som mörkast precis innan solen börjar gå upp. Sverige har varit ganska hårt och kallt ett tag. Men jag är övertygad om att värmen är på väg tillbaka. Det kanske dröjer lite, men saker kommer att bli bättre igen.

Albumets förstasingel, “Drömmen om Sverige”, har berört många och lett till en del debatt…
– Jo, jag tänkte att Sverige kanske behövde en ny nationalsång, eftersom den gamla blivit kidnappad av negativa krafter. Min tanke var en låt som alla kan känna sig hemma i, oavsett bakgrund, hudfärg eller sexuell läggning. De flesta gillade min idé, men det fanns även människor som blev upprörda. Fast jag är glad att jag rörde om lite i grytan. Det finns naturligtvis plats för alla i det här landet. Rasism och främlingsfientlighet är inte heller mer än en snögubbes kamp mot solen. I slutändan kommer mångfalden och medmänskligheten att segra.

Albumet har en avskalad, varm och jordnära känsla. Du befinner dig verkligen långt från dansmusiken du en gång gjorde på “Everyone Is Jesus”. Tyckte du att de akustiska arrangemangen passade bäst till de personliga och reflekterande texterna?
– Delvis handlade det förstås om att sätta rätt stämning till vad jag ville berätta, men framför allt ville jag ge skivan en tidlös känsla. Mycket av dagens popmusik är stöpt i bestämda mallar. Det finns speciella housebasar, speciella technoljud och jag vet inte allt. Jag ville bort från det där. Låtarna var det viktiga, inte ljudbilden eller effekterna. Innan solen går upp ska vara en platta som håller i längden.

Du gav nyligen även ut en intressant och välskriven självbiografi som heter Vi måste prata om allt. Ett par kapitel utspelas under dina ungdomsår på sjuttiotalet. Jag imponerades av hur detaljerat du minns allt. Förde du dagbok på den tiden?
– Jag försökte att föra dagbok, men det gick inte speciellt bra. Det mesta stannade på tankestadiet och jag fick nästan aldrig några sidor skrivna. Att jag lyckades återskapa så mycket beror mer på de intressanta samtalen med Klas Ekman, som hjälpte mig att göra boken. Vi gick igenom mitt liv, år för år, och plötsligt öppnades liksom en sluss till det förgångna. Allt blev väldigt levande igen. Vi hade kunnat skriva flera tusen sidor, haha, men det hade väl ingen orkat läsa?

När jag läste Vi måste prata om allt fick jag känslan av att det inte bara är en självbiografi, utan även en form av bokslut. Kändes det bra att dra några slutstreck för att kunna gå vidare mot nya projekt med full energi?
– Visst, man skulle kunna säga att boken är ett “själsligt bokslut”. Jag har gjort en del hårda erfarenheter i mitt liv. Framför allt att man inte ska lägga alla ägg i samma korg. Men det är meningslöst att gräva ner sig i det förgångna. Så nu tittar jag framåt. Jag befinner mig på en bra plats i tillvaron och många spännande saker väntar runt hörnet.

I boken får man lära känna lite andra sidor av dig. Du berättar till exempel att du, som barn, både var en duktig fotbollspelare och något av en reptilexpert. Man får även följa din karriärs många upp- och nedgångar. Det blir tydligt att du jobbat väldigt hårt för din nuvarande position.
– Jag har förstått att många betraktar mig som ett slags seriefigur: “Di Leva, den där flummisen som sitter i kaftan och pratar om flygande tefat”. Det kan de väl få göra, om de vill. Jag är ju faktiskt väldigt förtjust i kaftaner. De är bekväma och man behöver inte bekymra sig om att de ska bli omoderna på samma sätt som trendiga jeans, haha. Och visst fascineras jag av kosmiskt liv. Men jag har fler sidor än så. Jag sitter inte heller och dricker grönt te eller mediterar hela dagarna. Ända sedan jag såg en intervju med Kraftwerk, där Ralf Hütter berättade att de jobbade åtta timmar i studion varje dag, har jag försökt att vara lika strukturerad. Kreativitet måste kombineras med målmedvetenhet. Det ligger stenhårt jobb bakom alla mina framgångar!

En nyckelhändelse i boken är när du, som ung punkare, traskar in på Westerlunds Radiobutik i Gävle och köper din första David Bowie-skiva. Nu släppte Bowie, som 66-åring, en alldeles utmärkt comebackskiva i våras. Kan du se dig själv ge ut musik när du nått samma aktningsvärda ålder?
– Om drivkraften finns kvar och jag fortfarande har något viktigt att säga, så kan jag absolut tänka mig att hålla på i femton år till. Men det är inget som jag brukar gå och fundera över. Jag har fullt upp med här och nu.

Hur viktigt är det att leva i nuet?
– Det är en av de största och mest betydelsefulla utmaningarna i livet. Att leva i nuet är att våga utveckla sitt hjärtas innersta dröm. Tänk om man skjuter allt på framtiden och så lever man inte längre då? Problemet är att vi går in i vartenda ögonblick med en massa minnen och förväntningar. Då missar man det unika som finns i varje “nu”. Istället måste man försöka öppna kanalerna och ta in energin. Vi vuxna har mycket att lära av barnen på den punkten.

Jag finner vissa likheter mellan dina tankegångar och Nina Hagens. Ni har överhuvudtaget en hel del gemensamt. Ni har båda experimenterat med många olika musikstilar och fascinerat omvärlden med era extravaganta kläder. Ni är båda övertygade vegetarianer och stora djurvänner. Ni brinner båda för samhällsfrågor, samtidigt som ni är mycket intresserade av rymdens mysterier. Ninas dotter heter Cosma Shiva och din son heter Cosmo. Finns det något hemligt utbyte mellan dig och Frau Hagen?
– Nej, haha, men du har helt rätt i att vi har många beröringspunkter. Jag känner inte Nina personligen, men vi verkar befinna oss på samma våglängd. Jag har hört att hon brukar åka till Indien och meditera, precis som jag. Vi verkar ha ungefär samma typ av självdistans, samtidigt som vi tar vårt artisteri och samhällsengagemang på största allvar. Jag uppskattar Nina Hagen. Hon sätter färg på den här planeten och visar att man kan skapa sin egen verklighet.

Det finns faktiskt ytterligare en gemensam nämnare mellan dig och Nina Hagen: ni har båda blivit väldigt folkliga de senaste åren. Du har till exempel ställt upp i Melodifestivalen och medverkat i Så mycket bättre, tillsammans med Lasse Berghagen och Lill-Babs. Är du enbart nöjd med denna utveckling, eller händer det att du saknar ditt avantgardistiska ungdomsjag, som gjorde egensinnig new wave-pop och gick runt med en tejpad lock i pannan?
– Visst kan jag sakna vissa aspekter av det kreativa experimenterandet, men jag vill inte längre vara kantig eller svår för sakens skull, som när jag var i tjugoårsåldern. Jag har, på gott och ont, gått från att vara en “kultartist” till att bli en entertainer, som måste kunna underhålla i alla väder. Men det känns bra att ha lämnat de mörka källarlokalerna bakom mig och vara välkommen på de stora scenerna. Det handlar ju även om att bli äldre med värdighet.

Vad tror du att den tjugoårige Thomas Di Leva hade tyckt om han hade fått höra Innan solen går upp?
– Jag tror att han hade gillat den. Jag menar, jag var ju inte bara inne på Joy Division, The Cure och andra mörka band på den tiden, utan lyssnade även mycket på akustisk musik. Jag tror att den tjugoårige Thomas hade sagt något i stil med: “en bra svensk platta med intressanta texter”, haha.

Vi närmar oss julen med stora steg. Vad vill du hälsa Zeros läsare inför årets största högtid?
– Kom ihåg att julen är fredens och och glädjens högtid. Så ta hand om varandra och var snälla mot varandra. Stäng av era mobiltelefoner och strunta i Facebookflödet under ett par dagar. Sätt er istället ner och umgås med era nära och kära. Kom ihåg att årets jul är unik och aldrig kommer tillbaka igen. Och om ni känner någon ensam människa, så bjud gärna hem honom eller henne.”Det är bättre att äta gröt tillsammans än att äta fläskfilé ensam”, som de säger i en trevlig svensk film!

Om Johan Arenbo

Har varit med på "Zero-resan" sedan 2003. Är, efter ett halvdussin år i den tyska huvudstaden, tillbaka i Sydsverige och har förhoppningen att Zero kan hjälpa till att bygga broar mellan olika kulturformer. Vad har Kraftwerk, Prince, Depeche Mode, Hildegard Knef, David Bowie, Wolfgang Amadeus Mozart, Klaus Schulze, The Orb, Smashing Pumpkins, Lee "Scratch" Perry, De La Soul, Joy Division, James Brown, Aphex Twin, Erik Satie, Nina Hagen, Max Raabe, Syd Barrett, Kate Bush och The Stone Roses gemensamt? Jo, det handlar om genomtänkt och intressant musik. Det är det - och inget annat - som räknas!

Kolla även

David Bowie live i Los Angeles 1974 på bildskiva

They call them the Diamond Dogs.