Thursday , June 20 2024

Ellen Allien – hur allt började: nostalgiintervju från 2005

Hur började allt för Ellen Allien? Zero Magazine har faktiskt varit med på hela hennes resa och var den första svenska tidskriften som gjorde djupintervjuer med henne. Vi presenterar här en nostalgisk återblick från 2005:

Technostjärna, skivbolagschef och hyllad DJ. Förortsflicka, Berlinbo och kosmopolit. Visionär, idealist och harmonisk romantiker. Lär känna Ellen Allien!

Foto: Johan Arenbo

Hösten 2001: Jag befinner mig på en av Berlins större technoklubbar. Klockan är långt efter midnatt och jag har allvarliga funderingar på att vandra hem och få ett par timmars skönhetssömn. Då intar plötsligt en ung kvinna DJ-båset. Med korpsvart hår, kritvit hy och smäcker klänning ser hon ut som ett mellanting mellan en sagoprinsessa och en gothbrud. Jag glömmer snart alla tankar på hemgång. Inte bara spelar den bleka DJ-flickan bra, elektronisk musik, hon är dessutom synnerligen sval och hemlighetsfull bakom mixerbordet. Hennes rörelsemönster påminner om en robots och hon tycks befinna sig i ett parallellt universum. Fylld av beundran frågar jag efter hennes namn och får svaret:”Ellen Allien”.

Sommaren 2005: I sällskap med samma Ellen fikar jag på ett kitschigt café i närheten av Alexanderplatz. Hon skrattar gott när jag berättar historien om vårt första möte.
Påminde om en robot? Ger du alla flickor lika fina komplimanger?

När man lär känna Ellen är hon ingen kall eller mystisk robotkvinna. Nej, snarare en trevlig och förhållandevis jordnära tjej med en portion humor. Ellens sympatiska personlighet har sannolikt mycket att göra med hennes bakgrund. Vägen till harmoni och framgång har nämligen varit lång och snårig för Berlintjejen.

Betongbarnet Ellen
Ellen såg dagens ljus för första gången i slutet av sextiotalet. Platsen för hennes födelse var Lichtenrade, en av Västberlins fulaste och tråkigaste stadsdelar.
– Det var ganska speciellt att växa upp i Lichtenrade, förklarar Ellen medan hon läppjar på sitt kaffe. Föreställ dig ett område med massor av grå höghus. Tänk dig sedan Berlinmuren bakom hyreskasernerna. Allt var väldigt grått. Jag var ett typiskt betongbarn.

Ellen trivdes inget vidare i betongöknen. Som ung tonåring längtade hon bara bort.
– Det fanns en period när jag verkligen ville flytta till landet. Jag ogillade allt som hade med teknologi och industrialisering att göra. Fabriker, bilar och flygplan: jag såg dem bara som fruktansvärda maskiner som förde oväsen och spydde ut avgaser.

Som så många andra olyckliga tonåringar sökte Ellen tröst i musiken. Hon hade turen att få en sponsor som uppmuntrade intresset.
– En vän till familjen ägde ett par jukeboxar. Med jämna mellanrum bytte han skivor i dem, då fick jag de gamla singlarna. Vilka skatter han hade med sig: DAF, Duran Duran och Alphaville…

Ellen ler nostalgiskt. Men hon blir allvarlig när hon förklarar hur plattorna påverkade hennes livsåskådning.
– Den elektroniska musiken fick mig att omvärdera synen på stadsliv och teknik. Kraftwerk och Depeche Mode kunde verkligen skapa skönhet med sina maskiner! 

Monotona rytmer och stroboskopljus
Från elektropop är steget, som bekant, inte speciellt långt till techno. Efter murens fall blev Berlin Europas technohuvudstad och Ellen fångades av flugan.
– Tidigare hade jag inte varit speciellt förtjust i klubblivet, utan känt mig äcklad av alla berusade killar som försökte tafsa på mig. Men technoklubbarna öppnade upp en ny värld. Jag dansade fem timmar i sträck och glömde världen utanför. Stroboskopljuset gav mig energi och inspiration. På något sätt hade jag hittat hem. 

Utanför dansgolvet var Ellen dock fortfarande en smula vilsen. Efter gymnasiet hade hon ingen aning vad hon ville göra.
– Jag började på en cirkusskola, småler hon. Det verkade så roligt att vara akrobat. Men jag upptäckte snart att det inte riktigt var min grej. Så jag började på en designutbildning istället. Problemet var min fruktansvärda rastlöshet. Jag hade inte tålamod att ta examen, utan hoppade av med ofullständiga betyg.

Hon började istället hänga i Berlins bohemkretsar. Ellen och ett gäng vänner bosatte sig i ett ockuperat hus i den alternativa stadsdelen Kreuzberg.
– Jag hade ett par sökande år i början av nittiotalet. Periodvis var jag arbetslös, periodvis jobbade jag i skivaffärer och barer. Min nya dröm var att komma in i musikbranschen. Kanske kunde jag hitta ett sätt att försörja mig på mitt stora intresse? Fast det var jobbigt att leva utan pengar och social trygghet. Lyckligtvis är jag en stor idealist. När jag brinner för något kämpar jag tills jag stupar!

Foto: Johan Arenbo

Pusselbitarna ramlar på plats
Ansträngningarna var inte förgäves. Genom småjobben byggde Ellen upp ett viktigt kontaktnät i Berlins musikvärld. Helt plötsligt öppnade sig möjligheten i form av en DJ-spelning på en av stadens technoklubbar.
– Jag var oerhört nervös före mitt första DJ-gig, avslöjar hon. Men allt gick bra och jag fick en oerhörd kick. Jag blev ett med dansgolvet och förlorade känslan av tid och rum. Så är det fortfarande när jag spelar. Kanske är det därför jag verkar lite världsfrånvarande bakom mixerbordet?

Ellen ler. Det märks att hon tycker om att berätta sin historia, speciellt den här delen om hur pusselbitarna började ramla på plats. Talangen bakom skivspelarna blev nämligen hennes första steg mot framgång. Under andra halvan av nittiotalet betade hon av Berlins technoklubbar och vände plattor på legendariska ställen som Tresor och E-Werk. Ellens rykte som skicklig DJ spreds och hon erbjöds en egen radiosändning. 
– Jo, jag var faktiskt radiopratare en period. Jag spelade elektronisk musik och intervjuade ett par spännande artister. Ganska kul, faktiskt. 

Men Ellens rastlöshet visade sig igen. Hon ville inte fastna i mediavärlden, utan hade en ny dröm: att starta ett skivbolag. Sprängfylld av ambition kastade hon sig över projektet och sommaren 1999 slog BPitch Control upp portarna i centrala Berlin. Bolagets inriktning var elektronisk musik av dansant karaktär.

Technostjärnan Ellen
Radiopersonlighet, skivbolagschef och berömd DJ. Tjejen från betongförorten hade verkligen lyckats. Men satte hon sig ner och njöt av framgångarna? Nej, det fanns fortfarande en stor dröm kvar att uppfylla. Ellen ville spela in en egen platta. 
– Det kändes som ett naturligt steg. Under mina år i musikbranschen hade jag samlat på mig viktiga erfarenheter och kontakter. Jag visste att jag hade det perfekta utgångsläget, så varför inte ta chansen? En skiva med mitt namn på framsidan skulle verkligen vara coolt. Jag tänkte inte alls på kommersiella framgångar, utan hoppades bara kunna fylla ett klubbdansgolv.

Man kan lugnt påstå att förhoppningen infriades. Debutskivan Stadtkind (2001) nådde ut till en imponerande stor publik. Den snygga mixen av electroclash och melodiös klubbmusik tilltalade även recensenterna och Ellen utnämndes till Tysklands nya technostjärna. Med uppföljaren Berlinette (2003) började även resten av världen få upp ögonen för henne.
– Jag trodde knappt det var sant när jag fick spelningar i Kanada, Ryssland och Japan. Det kändes helt otroligt att min musik berörde så många! 

Den harmoniska idealisten 
Ellen, årgång 2005, är en framgångsrik kosmopolit i sina bästa år. Som eftertraktad DJ har hon privilegiet att resa mycket: ena veckan är hon i Barcelona och vänder plattor, veckan därpå i New York eller Rio de Janeiro. Skivbolaget BPitch Control har växt successivt och har nu ett stall på hela tio artister. Finns det några utmaningar kvar för Ellen Allien?
– Oh, ja, det finns alltid nya saker att prova på. Jag har faktiskt startat en egen klädkollektion. Det var dags att få användning av åren på designskolan…

Ellen skrattar och kastar med det långa, svarta håret. Hon utstrålar en harmoni och självsäkerhet som är imponerande.
– Jag känner mig mycket nöjd med tillvaron. Jag har gått på en del stötar, men de har aldrig fått mig att ge upp. Istället har jag lärt mig vad som är viktigt här i livet: att tro stenhårt på mig själv, men samtidigt vara ödmjuk och respektfull inför omvärlden. 

Om Johan Arenbo

Kategorisera inte musik. Älska den bara. Låt inga konservativa subkulturer eller godtyckliga genreavgränsningar styra din smak. Njut istället av det obegränsade kulturella smörgåsbordet. Kraftwerk, Prince, The Cure, Iggy Pop, De La Soul, Black Sabbath, Nina Hagen, Aretha Franklin, Mozart och Madonna. Allt är tillåtet!

Kolla även

Space March – bjuder på Kraftwerkvibbar i “1010011”

Australien har gett oss mycket bra musik. Som The Church, The Go-Betweens, AC/DC, Nick Cave, …