Sunday , December 4 2022

Noctopolis – jakten på nya klanger pågår oavbrutet

En subkultur inom en subkultur. Så skulle man kunna beskriva scenen för modulära och experimentella hårdvarusyntar. En liten men alltmer livlig nisch, där jakten på nya klanger pågår oavbrutet. Någon som sticker ut lite extra är Henrik Viberg, aktuell med sitt fjärde fullängdsalbum under namnet Noctopolis. Zero ringde till Uppsala för att prata om stjärnklara nätter, lukten av trä, Märklintåg och svårstämda ryska maskiner.

Foto: Camilla Viberg

Hej Henrik! Ditt senaste album, Contort Zones, är instrumental elektronisk musik när den låter som mest mänsklig och känslosam. Hur har dessa suggestiva stycken vuxit fram?
– Tack, den beskrivningen tycker jag om! Ofta börjar ett spår med att jag sitter och improviserar med olika syntar hemma i min studio, eller med att jag sitter vid pianot och kommer på något som kan bli en del av en låt. Jag använder oftast datorn som en bandspelare och har mängder av inspelningar på hårddisken. Efter hand går jag igenom materialet och ser vad som är användbart som byggmaterial, sedan klipper och klistrar jag tills det känns rätt. Inom elektronika finns en idé om att låtar ska vara helt live utan pålägg, spelas in analogt och ges ut på kassett, men det skulle jag ha svårt att fixa. Jag blandar improvisationer, pålägg, field recordings och akustiska instrument. Vad som behövs, helt enkelt.

Noctopolis första släpp, en ep som kort och gott heter I, kom för fem år sedan. Låtarna där påminner en hel del om sentida Ulver, ett band som Henrik knappt har lyssnat på.
– Första ep:n är ett urval av ett helt gäng låtar, där jag smutsade ned ljudbilden och tog in lite mer kraut- och syntinfluenser än jag gjort tidigare. När jag skrivit musik tidigare har det mest varit någon sorts åttio- och nittiotalsinfluerad artpop under namnet Inkling, som nästan ingen har hört. När jag bröt med det gamla och släppte tyglarna föddes Noctopolis. När musiken sedan drog mer åt det instrumentala hållet kändes det som om den tillhörde samma värld.

Ep:n har bland annat följts av tre mer filmiska album baserade på C.S. Lewis science fiction-trilogi ”Utflykt från tyst planet” (1938), ”Perelandra” (1943) och ”Vredens tid” (1945). Tre ganska bortglömda böcker, som Henrik fascinerats av länge.
– Egentligen rör det sig om religiösa budskapsromaner, skrivna av en konservativ och ganska moralistisk medelålders man under åren kring andra världskriget. Samtidigt är världarna som Lewis drömde ihop helt surrealistiska och på sina ställen enormt suggestiva. Det är det jag fastnar för. Om någon skulle få för sig att filmatisera dem skulle regissörer som Panos Cosmatos eller Luca Guadagnino passa bra. Särskilt ”Vredens tid” skulle kunna vara som att mixa Orwells ”1984” med 2018-tolkningen av “Suspiria”.

Henrik utvecklar resonemanget:
– Jag är inte så mycket ambientmusiker egentligen. Jag har skrivit låtar sedan jag var tio år gammal och tycker om att det finns ett berättande driv i musiken, oavsett om jag komponerar för Noctopolis eller det jag ger ut under alter egot Mattis Hencke, som är mer traditionellt låtbaserat.

Foto: Camilla Viberg

Noctopolis hade inte låtit som det gör om inte Henrik upptäckt den amerikanske syntdesignern Peter Blasser för några år sedan. Under namnet Ciat Lonbarde skapar Blasser hårdvarusyntar som vid första anblick ser ut som gammaldags leksaker, med kroppar i trä och färgglada kontakthål. Att använda en Ciat påminner mer om att spela ett akustiskt instrument än om att spela på en traditionell synt, förklarar han.
– På ett plan är instrumenten ganska basic, på ett annat väldigt abstrakta, med en ljudfilosofi som påminner mig mycket om Buchla och Serge. De är tilltalande av många anledningar. Till att börja med är de så fysiska: de luktar trä och man spelar på trätangenter med kontaktmikrofoner, eller rör händerna inom ett radiofält, som med en theremin. Ljudet är varmt och organiskt. Man känner verkligen att man spelar på ett instrument, inte en ljudmaskin. Sedan behöver man inte vara traditionellt skolad för att kunna spela på dem, man kan bara gå på upptäcktsfärd och känna sig väldigt fri. Blasser och många andra som spelar Ciat Lonbarde håller på mycket med noise och är intresserade av själva ljuden på ett ganska abstrakt sätt. Själv är jag fascinerad av att det är så lätt av att spela melodiskt, om än utanför de traditionella skalorna.

De esoteriska instrumenten från ryska Soma har också påverkat hur Noctopolis låter. Efter mycket YouTubande skaffade Henrik en Lyra-8.
– Det melodiska och klagande hos Lyran gjorde att jag slog till. Lyran är lika delar irriterande och fascinerande. Otroligt svårstämd, men det är också en del av tjusningen. Jag tycker om när det skevar lite i harmoniken och det gör Lyran alltid. Det är omöjligt att hitta perfekta intervall mellan oscillatorerna. Man måste lyssna sig till vad som låter bra eller intressant. Dessutom är den väldigt taktil, med sina beröringskänsliga metallplattor. Man blir en del av instrumentet, på samma sätt som med en gitarr eller flöjt.

Foto: Camilla Viberg

De få Noctopolis-intervjuer som finns på nätet fokuserar nästan bara på den här tekniska sidan av musikskapandet. (Typisk fråga: ”Vilken är din favoritfader på någon synt?”). Den är, som ni märker, svår att komma bort ifrån. Det är symtomatiskt att undertecknad upptäckte Henriks musik i samband med att vi köpte eurorackmoduler av varandra.
– Tekniken är först och främst något som jag använder för att kunna uttrycka det jag vill, säger han. Det finns ett element av Märklinjärnvägsbyggande på den här scenen, som kan kännas både lite gulligt och frustrerande. Samtidigt är det mycket tack vare just ”legobyggandet” som jag har lyckats nå ut till en publik med Noctopolis. Framför allt på Internet finns det en stark community kring de här prylarna och det gillar jag. Om det är tekniksnack kring den senaste komplexa oscillatorn som leder till att folk lär känna varandra och bygger relationer, så får det väl vara så.

Vilket för oss tillbaka till den grundläggande tematiken på Contort Zones: en idé om att musik är något absolut väsentligt för den mänskliga existensen.
– Jag har alltid uppfattat musik, oavsett genre, som en påminnelse om vad människan är kapabel till i positiv bemärkelse. Det finns något positivt i att uttrycka det man bär på och skapa ljudvärldar som man kan bjuda in andra lyssnare att utforska. Särskilt de senaste tio-femton åren har musiken känts extra värdefull, som en motvikt till gapande och hets i sociala medier och samhällets allt mer uppskruvade tempo.

Vad Contort Zones vill erbjuda är en ljudvärld där man bara kan få vara, utan att behöva ta ställning till något. Samtidigt som den inställningen i sig kan tolkas som något av ett politiskt statement.
– Politisk skulle jag inte påstå att min musik är, säger Henrik. Men visst finns det en samhällsfundering där. Det första spåret som blev klart var ”The Yawning Animals”, som ursprungligen också var tänkt som albumets titel. Det är i princip en fem minuter lång improvisation, som kändes som ett passande soundtrack till de här tankarna om skapande och samhälle som jag förvirrat har försökt sätta ord på tidigare under vårt samtal. Känslan jag är ute efter är samma som när man tittar upp mot himlen en stjärnklar natt. Antingen får stjärnhimlen en att känna sig liten och betydelselös, eller en lättad över att man är en så liten del av allt, att allt kanske inte kretsar kring vår skärva av tid och rum i universum. Jag uppskattar när den senare känslan infinner sig. Så känns ”The Yawning Animals” för mig, förlåtande och upplyftande.

Efter den biten började fler falla på plats.
– Vissa låtar började med en titel, som ”A Lullaby for Autocrats”. Där letade jag upp en tidigare improvisation som passade ihop med titeln. Jag var ute efter något som uttryckte en viss förvirring och frustration över mänsklighetens patetiska strävan efter makt, status och materiella ting, men samtidigt också en igenkänning i den rädsla som jag tror ligger på lur i de flesta av oss. Men det är ju bara som jag tänker. För någon annan kan den musiken betyda något helt annat.

Foto: Camilla Viberg

Ljudet av regn och åska i ”A Psalm of Defiance” är precis på rätt sida gränsen om det klyschiga.
– Det finns något psalmaktigt över ackorden, men också något klassiskt ödesmättat, berättar Henrik. Det spåret är också en sorgesång över var vi människor befinner oss. På ett plan överskattar vi vår egen betydelse, samtidigt som vi behöver hantera framtidsfrågan på ett sätt som tidigare generationer inte har behövt. Det är svårt att inte låta nihilistisk när man pratar om sånt här, men att låta sorgen och ilskan komma ut i skapande är mycket bättre än att vända det mot sig själv eller andra. Fast hittills har det inte legat för mig att lyssna på eller skapa musik som är helt nattsvart. Någonstans har jag nog ett grundläggande behov av det hoppfulla!

Lyssna på Contort Zones med Noctopolis här. 

Lyssna på Mattis Hencke här.

 

Om Jonn Jeppsson

Kolla även

PJ Harvey: The Crowded Cell

PJ Harvey: The Crowded Cell

Soundtrackmusik från Polly Jean.