Monday , September 26 2022

Suede – släpper ut den (post)punkiga urkraften på Autofiction

Suede är tillbaka och är mer kompromisslösa än på många år. På sitt nionde album, Autofiction, kombinerar Londonbandet ett postpunkigt sound med gripande texter om tillvarons förgänglighet. Brett Anderson berättade för Zero Magazine om musikens inre kraft, kärleken till Pet Shop Boys och varför det är så svårt att skriva glada låtar. 

Foto: Dean Chalkley

I början av nittiotalet upplevde de brittiska öarna en ekonomisk och kulturell högkonjunktur. Begreppet ”Cool Britannia” myntades och under ett halvdussin år var England navet för hela västvärldens populärkultur. 

På musikfronten handlade allt om ett sound inspirerat av klassisk brittisk rock, där låtarna framfördes på bred dialekt och ofta handlade om livet på den stora ön. Bland banden, som svepande klumpades ihop som ”britpop”, utkristalliserade sig med tiden ett par stora namn. 

Grabbigt muskelrockande Oasis, klurigt konstskolepopiga Blur, intellektuellt glammiga Pulp och ödesmättat episka Suede, vars berusande melodier var det perfekta soundtracket till nätter utan slut. 

Suede skrev de bästa engelska poplåtarna sedan The Smiths glansdagar och hade en karismatisk sångare i Brett Anderson, som med sin dekadenta stil och sina rakbladsvassa kindben påminde om en hybrid mellan en ung David Bowie, en androgyn fotomodell och en depraverad adelsman. 

Under första halvan av nittiotalet gick kvartetten från klarhet till klarhet. Därefter följde en skakigare färd, som varvade topplisteframgångar och kritikerhyllningar med kreativa meningsskiljaktigheter och missbruksproblem. Efter att skivan A New Morning, från 2002, fått ett ljummet mottagande splittrades bandet för att därefter återförenas ett decennium senare.

Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna och Suede är nu aktuella med sitt nionde studioalbum, Autofiction. Zero Magazine når en väldigt avslappnad Brett Anderson, som sitter och dricker te iklädd vit bomullsskjorta. 
– Vår ambition var att göra en rå, levande och väldigt passionerad skiva, berättar han. På sitt sätt är Autofiction en reaktion mot vårt senaste album, The Blue Hour, som var orkestralt och polerat. Nu ville vi tillbaka till någon form av naiv ursprunglighet. Känslan av att spela högt tillsammans i en liten replokal, låta musikens inre kraft leda oss framåt och släppa ut något primalt.

Albumet är inspirerat av punken och postpunken som förändrade Bretts liv under hans formativa år.   
– Min pappa älskade klassisk musik, speciellt Liszt och Mahler, och även om jag inte förstod det då, så gjorde deras storslagenhet ett starkt avtryck på mig. Men precis som alla andra tonåringar behövde jag hitta något eget. Något som talade till mig och mitt liv i en tråkig satellitstad fem mil utanför London. Det blev Sex Pistols, som var hårda, politiska och kändes som en total motpol till de klassiska kompositörerna. På den här plattan har jag hämtat mycket inspiration från dem. Autofiction är inte en punkskiva soundmässigt, men den har samma trotsiga attityd. En form av frihet och direkthet. Rent musikaliskt hittar man starka influenser från Joy Division och Siouxsie and the Banshees, som också spelade en viktig roll för mig när jag var ung. Det är vårt mest kompromisslösa album sedan nittiotalet! 

Stora delar av låtskrivandet skedde ute på vägarna. Suede gjorde nämligen nyligen en lång turné, där de spelade hela sitt klassiska nittiotalsalbum, Coming Up, från första till sista låten.  
– Jag behöver nya projekt för att må bra, poängterar Brett. Skrivandet är som en besatthet för mig. Att spela gamla låtar är kul, men ger mig inte lika mycket. Med det sagt gillade jag verkligen jubileumsturnén. Coming Up är en skiva med många starka poplåtar, som funkar väldigt bra live. Jag tror att publikens energi och entuasiasm smittade av sig på oss och påverkade Autofiction på ett positivt sätt. Att framföra ett äldre album och skriva på ett nytt var faktiskt en oväntat bra dubbel. Det är viktigt att både titta framåt och minnas varifrån man kommer. När saker började gå fel för Suede, framåt slutet av nittiotalet, så var vi fixerade vid att förändras. Vi ville i princip bli ett helt nytt band. Det, i kombination med droger och personliga problem, ställde verkligen till det för oss. Autofiction är mer balanserad. Den tänjer på ramarna, men omfamnar samtidigt vår historia.

Autofiction innehåller elva låtar med en spännvidd från energisk elektronisk rock till dramatiska ballader. Bretts egen favorit är förstasingeln, ”She Still Leads Me On”, som handlar om hans mamma, vars alldeles för tidiga bortgång gjorde honom så förkrossad att han inte ens klarade att gå på begravningen. 
– Någon gång ibland lyckas man skriva en låt som man verkligen känner för. Som “The Wild Ones”, ”Trash” eller häromåret “Life Is Golden”. I bästa fall blir det en per album. Autofictions stora höjdpunkt, för mig personligen, är ”She Still Leads Me On”. Jag tänkte mycket på min mamma och allt hon betytt för mig. Mycket av det man upplever i ungdomen stannar kvar. Man ägnar resten av livet åt att bearbeta och förstå de erfarenheterna. Stämningsmässigt är ”She Still Leads Me On” essensen av vad jag ville uppnå med den här skivan.  

En annan låt som ligger Brett nära om hjärtat är ”Turn Off Your Brain And Yell”, som avslutar albumet på en dramatisk ton. 
– Jag lyssnade på radio och hörde någon lokalpolitiker säga “Turn Off Your Brain And Yell”, berättar han. Det lät både mäktigt och roligt, så det fick bli en låttitel. Vi lekte faktiskt med tanken att kalla hela albumet det, men kom fram till att det lät lite för mycket som en heavy metal-titel, haha. Men på något sätt fångar det faktiskt skivans andemening.    

Men även om musiken sjuder av energi och intensitet, så har Autofiction snarare ett eftertänksamt och introspektivt tema.  
– Skivan är skriven från en femtiofemårig mans perspektiv. Jag vill inte låtsas att jag är tjugotvå och sjunga om hedonistiska partynätter längre. Med varje ålder kommer nya funderingar och nytt grubbel. Det finns en allmän uppfattning att folk i fyrtio- och femtioårsåldern lever i små kokonger. Mätta och belåtna sitter de i sina förortsvillor och har inga andra bekymmer än om trädgården är tillräckligt välskött. Jag försöker visa att den klichébilden inte behöver stämma. Autofiction handlar mycket om mina tankar kring föräldraskap, familj, åldrande och död. Nyckelordet är ”sårbarhet”.

Brett Andersons texter har alltid haft en hög ambitionsnivå. På Suedes tidiga skivor målades livet i brittiska förortsområden upp på ett sätt som ledde tankarna till A Clockwork Orange. Hotfulla huliganer strök runt på slitna tunnelbanestationer och i fula hyreskaserner försökte alienerade människor hantera sina meningslösa liv. 
– Britpopbanden på nittiotalet hyllade allt engelskt med någon form av grabbig fotbollsattityd. ”Gröna kullar, vita klippor och varje dag är en fest”, liksom. Vi hade inget intresse av det, utan försökte istället beskriva den verklighet vi hade omkring oss. Att bo i en deprimerande förort, vilja fly från tristessen och uppleva allt i den stora världen utanför.

Ett av få band som haft samma fingertoppskänsla för det kulturella och ideologiska klimatet i Storbritannien är Pet Shop Boys. Det visar sig att Brett har ett gott öga till den kultiverade duon. 
– Jag lyssnade mycket på Pet Shop Boys som ung och tog starkt intryck av deras förmåga att berätta om alldeles vanliga människor, som visar sig vara ganska ovanliga när man skrapar på ytan. Så det känns verkligen smickrande om folk ser paralleller mellan dem och oss. Jag har förresten haft turen att få lära känna Neil Tennant och vi har framfört både ”Saturday Night” och ”Rent” tillsammans. Det var en av de bästa kvällarna i hela min karriär! 

Termen ”autofiction” används för att beskriva en litterär genre där gränsen mellan historia, fantasi och subjektivitet vävs ihop. Med andra ord berättelser som blandar fakta och fiktion. 
– Det har sagts att konsten är den lögn med vilken vi prövar att säga sanningen. Allt filtreras genom skaparens personlighet. Det är omöjligt att inte använda sig av sitt eget liv och sina egna erfarenheter när man skriver. Gränsen mellan verklighet och fantasi blir flytande. Ju mer jag tänkte på det, desto starkare blev insikten att alla Suedes låtar varit autofiktion. Så det kändes som en passade albumtitel den här gången. 

Ämnet är intressant med tanke på att Brett häromåret gav ut en självbiografi i två delar. Coal Black Mornings, om uppväxten i West Sussex, och Afternoons with the Blinds Drawn, som koncentrerar sig på Suedes uppgång och fall. Båda böckerna är lågmälda och varsamt skrivna.Beskrivningarna av kollegor är generösa och Brett nämner ingen av sina rivaler eller belackare vid namn. Även hans första stora kärlek, Justine Frischmann från Elastica, som lämnade honom för en annan brittisk popstjärna, framställs ömsint. Däremot är han hård och kritisk mot sig själv. 
– Jag hade inget intresse av att skriva något skandalöst. Ärligt talat hade jag inte kunnat sova på nätterna om jag hade lämnat ut smaskiga detaljer om andra. Böckerna skulle inte handla om sex, droger, rock’n’roll och alla de där klyschorna, utan om barndom, drömmar och vad som händer när man växer upp. Jag hoppas att min son ska läsa dem en dag och att de hjälper honom förstå vem hans far var och varifrån han kom. Det är sant att jag är hård mot mig själv, men mina misstag berodde inte på något barndomstrauma eller omvärldens dåliga inflytande. De var helt och hållet mina egna och därför anser jag att det enda rätta är att ta ansvar för mina val och mina handlingar! 

Ödmjukheten och självkritiken går igen i Bretts musik. Han menar att det värsta som kan hända ett band är att man blir för nöjd med sina äldre skivor. 
– Vi har aldrig satt oss ner och sagt: ”nu har vi uppnått allt vi någonsin drömt om.” Det skulle vara väldigt kontraproduktivt. Okej, Suedes tre första album kommer alltid att vara speciella, både för fansen och oss själva, men vi är övertygade om att vi kan göra lika bra skivor än idag. De kommer att ha andra kvaliteter och inte få samma kommersiella genomslagskraft, eftersom både vi och musikindustrin förändrats, men rent kvalitetsmässigt kan de vara på samma nivå. Kravet vi ställde på oss själva var att låtarna på Autofiction skulle vara där uppe med det bästa vi gjort. Annars hade vi lika gärna kunnat lägga ner.

När Brett tittar tillbaka på höjdpunkterna från Suedes karriär väljer han följaktligen skivor från flera olika tidsperioder. 
– Jag skulle nog säga att Dog Man Star är bäst från nittiotalet. Utgångspunkten var att göra ett album som var uppbyggt lite som Hounds of Love av Kate Bush, där ena sidan var fylld med stora poplåtar och andra sidan bestod av atmosfäriska skymningslandskap. Det var inte ett speciellt trevligt album att göra, eftersom stämningen mellan mig och Bernard var fruktansvärd, men slutresultatet blev mäktigt. Från tvåtusentalet håller jag Night Thoughts högst. På den skivan lyckade vi hitta en bra balans mellan hookiga gitarrslingor och snygga orkesterarrangemang. Jag är väldigt stolt över Autofiction också, men vet samtidigt att det är svårt att bedöma något som man inte fått distans till än. Det skulle dock förvåna mig mycket om jag, i framtiden, inte rankar den bland de fem bästa i vår katalog. 

Suede
Foto: Fredrik Emdén.

Depeche Mode har, om än med glimten i ögat, beskrivit sin musik som ”pain and suffering in various tempos”. Brett Anderson har, i sin tur, vältrat sig i höstkvällsliknande vemod och betonat att Suede inte är ett good time-band.    
– Jag gillar glad musik, som Motownsinglar från sextiotalet, försäkrar han leende. Däremot brukar det sällan bli speciellt bra när jag själv försöker skriva positiva låtar. Vissa band, som till exempel Depeche Mode, Interpol och vi, gör nog bäst i att inte vara alltför lättsamma. Alternativ pop och rock fungerar bäst i moll! Jag är egentligen inte en speciellt negativ person, men jag söker efter mörkret i mitt skapande, eftersom det tenderar att skapa intressantast konst. 

Föga förvånande har Suede alltid mottagits med öppna armar i ett litet land i norra Europa, där solen sällan visar sig på vinterhalvåret och där Ingmar Bergmans ångestfyllda filmer är en del av folksjälen. 
– Svenskar har väldigt bra musiksmak, konstaterar Brett och brister ut i skratt. Nej, allvarligt talat tror jag att det finns en skandinavisk melankoli, som gör er väldigt mottagliga för Suede. Ni kan identifiera er med regngrå stämningar, motvind och bruset från tung motorvägstrafik. Jag har förresten alltid trivts väldigt bra i Sverige. Det känns nästan som att komma hem. Så jag hoppas att det inte dröjer allt för länge till nästa gång! 

Vill ni veta mer om Suede, så rekommenderas Fredrik Strages förträffliga poddintervju med Brett Anderson

I eftermiddag kommer en stor Suede-utlottning på Zero Magazines sida. Missa inte den! 

Om Johan Arenbo

Har varit med på "Zero-resan" sedan 2003. Är, efter ett halvdussin år i den tyska huvudstaden, tillbaka i Sydsverige och har förhoppningen att Zero kan hjälpa till att bygga broar mellan olika kulturformer. Vad har Kraftwerk, Prince, Depeche Mode, Hildegard Knef, David Bowie, Wolfgang Amadeus Mozart, Klaus Schulze, The Orb, Smashing Pumpkins, Lee "Scratch" Perry, De La Soul, Joy Division, James Brown, Aphex Twin, Erik Satie, Nina Hagen, Max Raabe, Syd Barrett, Kate Bush och The Stone Roses gemensamt? Jo, det handlar om genomtänkt och intressant musik. Det är det - och inget annat - som räknas!

Kolla även

David Bowie live i Los Angeles 1974 på bildskiva

They call them the Diamond Dogs.