Friday , October 22 2021

Kebu – elektroniska upptäcktsfärder och urbana drömmar

Finlands svar på Jean-Michel Jarre – Sebastian “Kebu” Teir – har släppt ett nytt album. Zero Magazine hörde av sig till den sympatiske österbottningen och fick ett spännande samtal om drömtydning, bombastiska powerballader, analoga maskiner, dansgolvsremixer och klassiska ZYX Records.  

Foto: John Tackman

Hej, Sebastian, och tack för att du tar dig tid att svara på några frågor! Om du jämför nya Urban Dreams med dina tidigare fullängdare, To Jupiter And Back och Perplexagon, vilka likheter respektive skillnader ser du då?
– Tempot på Urban Dreams är lite långsammare och arrangemangen är lite mer dramatiska. Albumet är influerat av powerballader och filmsoundtrack, men jag tycker ändå att jag lyckats behålla min egen och unika stil. Jag känner också att jag utvecklats rent tekniskt. Förr jobbade jag bara med ett litet 16-kanals analogt mixerbord och en betydligt mindre syntarsenal, så soundet på Urban Dreams är klart maffigare.

Urban Dreams utforskar drömmar, både de som uppstår under sömnen och dagdrömmar. Har dina egna drömmar påverkat innehållet på albumet? 
– Ja, faktiskt. Jag brukar vakna upp mitt i natten med en melodi, ett riff, en ackordföljd eller ett låtnamn i huvudet, som jag snabbt plitar ner innan jag glömmer det igen. Ofta är det ganska bra grejer, som kan bli något i slutändan. Annars är många av mina drömmar stressrelaterade. Ett återkommande tema är att jag har en konsert som just ska börja, men jag märker att jag glömt ställa upp keyboardriggen, vilket tar fyra timmar! Men drömmarna kan även vara en fristad. Om man har krämpor under dagen känner man inte av dem i drömmarnas rike. Eller om man fastnat i ett problem, så drömmer man om något helt annat under natten, rensar hjärnan och vaknar upp med ny energi. Så överlag tycker jag att drömmar är uppfriskande!

Låt oss titta närmare på powerballaderna. Hur föddes idén att hämta inspiration från denna bombastiska musikstil? Vilka klassiska powerballader har förresten gjort ett extra starkt intryck på dig? 
– Under åttiotalet verkade många leva i en dagdröm och framtiden då kändes nog mycket ljusare än nu. Så för mig är powerballader synonyma med längtan och optimism. Om jag bara ska välja en, så kommer ZZ Tops ”Rough Boy” högst på listan. Men även Berlins ”Take My Breath Away” är en odödlig klassiker. Min ”Clear Skies” på det nya albumet är inspirerad av den. En annan powerballad som ligger mig varmt om hjärtat är F.R. Davids ”Words”. Den framförde jag a cappella för mina kompisar på lekskolan, bara sex år gammal, med någon improviserad rappakalja som text, för jag kunde ju ingen engelska då, haha. Det är en låt som gjort ett stort avtryck i pophistorien. Man hör till exempel tydliga influenser i The Weeknds ”Save Your Tears”.

Foto: John Tackman

Har du någon personlig favoritlåt på Urban Dreams, som du är extra nöjd med?
– Den första jag kommer att tänka på är ”Free From The Pain”. Refrängen är väldigt befriande. Lite som att man plötsligt släpps ut i ett vidöppet landskap med friska sommarvindar, efter att ha suttit instängd i en mörk garderob det senaste året.

Urban Dreams spelades in med endast analoga synthesizers och trummaskiner. Är det bara klassiska maskiner som gäller för dig?
– Jag har inget emot digital utrustning, men det är en helt annan känsla att spela på riktiga synthesizers. Däremot har digitala syntar och mjukvarusyntar egna ljudvärldar, som jag gärna skulle utforska mer. Jag funderade faktiskt på att använda digitala syntar på Urban Dreams, men när jag märkte att det gick att få ihop hela skivan med bara analoga maskiner, så blev det en morot i sig. Jag är, ärligt talat, lite förvånad över att slutresultatet blev så mångsidigt och mäktigt som det blev. 

Urban Dreams har ett snyggt och tematiskt passande skivfodral. Tänker du på dina plattor som helhetskonstverk, där musik och grafik ska harmoniera?
– Ja, grafiken är väldigt viktig för mig. Eftersom låtarna är instrumentala, så måste skivans identitet växa fram utan ord. För Urban Dreams blev albumkonvolutet helt definierande. I början hade jag bara vaga idéer om vad jag ville göra, men när konstnären Leo Nuutinen gav mig ett utkast på omslaget hittade jag den röda tråden. Jag har haft hans futuristiska skivkonvolut som bakgrundsbild på min dator i ett år nu, så det har mer eller mindre varit Urban Dreams ryggrad. 

Var Urban Dreams en svår skiva att göra? Påverkades du, som artist, mycket av pandemin?
– Om jag jämför med mina tidigare skivor, var nog To Jupiter And Back den roligaste att göra, eftersom jag där upptäckte något nytt med varje låt. Det var lite som att vara på upptäcksfärd i en ny värld. När jag började med Urban Dreams var det mer som att kolonisationen av världen redan påbörjats, så nu skulle det plogas och sås för att ha något att skörda innan vintern kommer. På sitt sätt hade jag tur, för jag hade redan före pandemin bestämt mig för att ta ett års paus från turnerandet och jobba i studion istället. Men ändå blev Urban Dreams min mest krävande skiva att få färdig. Kanske för att jag blivit än mer självkritisk med åren och vill att varje släpp ska vara bättre än det förra. Men jag tror också att jag kände stor press eftersom det var över fem år sedan mitt förra album, Perplexagon, kom ut. Jag hade dessutom bytt mixerbord och flyttat studion, så det tog tid att komma in i ett bra workflow.

Singeln ”Hope” remixades av den tyske technolegenden Talla 2XLC. Siktar du mot att nå klubbdansgolven?
– Nja, det var egentligen mer mitt mål tidigare. Jag var väldigt influerad av progressiv trance när jag gjorde Perplexagon. Jag gav då ut singeln ”Deep Blue”, som innehöll olika dansgolvsremixer. Ingen av dem fick tyvärr något större genomslag, så jag valde att dra ner på den biten igen. När jag blev klar med Urban Dreams märkte jag dock att de flesta låtarna var ganska långsamma. Mitt skivbolag hade tidigare jobbat med Talla 2XLC och rekommenderade hans input. Så jag gav honom ”Hope” och han gjorde om den till en riktig trancehymn! 

Du har kallats ”den nye Jean-Michel Jarre”. Hur känns det? 
– Ärligt talat lite konstigt, eftersom jag personligen inte tycker att jag befinner mig på den nivån. Men jag kan, i viss mån, förstå liknelsen. Det finns inte så många andra som gör den här typen av musik och orkar släpa tjugo syntar till varje spelning…  

Vilka artister, förutom Jarre, har varit dina största och viktigaste förebilder?
– Mike Oldfield, Vangelis och Jarre är de tre största för mig. Alla gör instrumental och melodisk musik med syntar och var populära på åttiotalet, när jag växte upp. Fast Mike Oldfield kände jag faktiskt inte till namnet på förrän långt senare. När jag började sätta mig in i hans musik på nittiotalet hittade jag många låtar som jag mindes att jag hört på pappas kassetter som liten och gillat, men aldrig vetat vem som låg bakom.

Längtar du efter att spela live? Är någon turné inplanerad till vintern?
– Nej, men en turné våren 2022. Jag har saknat turnerandet jättemycket. När pandemin slog till hade jag ju gjort över hundra konserter runt om i Europa. Det första året gick det bra att vara hemma och koncentrera sig på skivan, men nu längtar jag verkligen ut på vägarna! 

Du brukar ha ett drygt dussin syntar på scen när du spelar live. Är det svårt att interagera med publiken samtidigt som du har så många maskiner att hålla reda på?
– Jag har lovat mig själv att aldrig stå på scen med en laptop. Den typen av konserter är ju supertråkiga. Man hade lika gärna kunnat sitta på ett kontor och titta på en kollega som svarar på e-mejl. Att använda många syntar på scen kräver mycket koncentration, men det känns ändå som jag får god kontakt med publiken. Jag är lyckligt lottad att ha väldigt dedikerade fans. De är i regel mer intresserade av att lyssna på musiken och titta på hur jag spelar än av att festa och dansa…

Foto: John Tackman

Imponerande nog har du en doktorsexamen i energiteknik och har tidigare arbetat som projektledare vid ett forskningscenter i Finland. Vilka fördelar respektive nackdelar ser du med att nu ägna dig åt musiken på heltid?
– Jag har varit heltidsmusiker i fem år nu och ser egentligen bara fördelar, så länge man får det att gå ihop ekonomiskt. Det beror naturligtvis på hur man är som person, men personligen föredrar jag att göra en sak hundraprocentigt snarare än flera saker halvhjärtat. Men visst kan det bli stressigt och tungt ibland. Eftersom jag inte har någon manager, så blir det mycket att planera och koordinera. Men här har jag stor nytta av mina tidigare erfarenheter som projektledare.

Du har även ägnat dig åt bluegrass, jazz, funk och metal. Gynnar dina kunskaper om andra musikstilar dig när du gör elektronisk pop? 
– Det tror jag! Jag tittar ibland på workshops gjorda av andra elektroniska artister och märker att de tänker helt annorlunda än jag. Många börjar med kicktrumman innan de skrivit melodin. Det känns helt bakvänt för mig, som alltid tänker på melodislingor och riff först. Fast även min modell har sina begränsningar, eftersom jag ofta försöker packa in för mycket i låtarna, som sedan måste gallras bort efter hand. Eller så blir låtarna onödigt långa. Men främst är jag naturligtvis tacksam över att ha fått pröva på en massa olika stilar och fått all den här erfarenheten.

Dina skivor ges ut på det klassiska skivbolaget ZYX, där även Laserdance, Fancy och Scotch är representerade. Känns ZYX som den bästa distributören för din typ av musik?
– För mig spelar det egentligen ingen större roll vem som distribuerar min musik, eftersom majoriteten av mina lyssnare upptäcker mig via YouTube. Men visst är det kul att Kebu ligger på ett skivbolag som mina fans känner till från förr och som har en platinaskiva av 2 Unlimiteds ”No Limit” hängande på sitt kontor! 

Vad händer framöver för Kebu?
– Jag la nyss upp en konsert på YouTube, som jag jobbat mycket med, och nu har jag fullt upp med att marknadsföra Urban Dreams. Framåt våren står konserter på agendan, men jag är osäker på hur många det blir, eftersom pandemin fortfarande sätter begränsningar. Förhoppningsvis kan jag snart börja på en uppföljare till Urban Dreams också. Nu när den värsta pressen släppt, så jag kan med gott samvete gå på långa upptäcktsfärder i nya musikaliska världar igen…

Läs mer om Kebu på hans välgjorda hemsida.
Köp Urban Dreams via ZYX Records.

 

Om Johan Arenbo

Har varit med på "Zero-resan" sedan 2003. Är, efter ett halvdussin år i den tyska huvudstaden, tillbaka i Sydsverige och har förhoppningen att Zero kan hjälpa till att bygga broar mellan olika kulturformer. Vad har Kraftwerk, Prince, Depeche Mode, Hildegard Knef, David Bowie, Wolfgang Amadeus Mozart, Klaus Schulze, The Orb, Smashing Pumpkins, Lee "Scratch" Perry, De La Soul, Joy Division, James Brown, Aphex Twin, Erik Satie, Nina Hagen, Max Raabe, Syd Barrett, Kate Bush och The Stone Roses gemensamt? Jo, det handlar om genomtänkt och intressant musik. Det är det - och inget annat - som räknas!

Kolla även

Jean-Michel Jarre in studio

Jean-Michel Jarre skapar soundtracket till Amazônia

Elektroniska musik-pionjären Jean-Michel Jarre har komponerat och spelat in ett 52 minuter långt musikaliskt soundtrack för …