Cold Showers – Motionless

Jag föll för Motionless redan vid första lyssningen. Inte för att det är ett perfekt album, men Los Angels-baserade gänget Cold Showers lyckas skriva medryckande, känsliga låtar som har stora möjligheter att gå hem hos alla som uppskattar syntig postpunk och goth. Och melodierna är genomgående starka.                                               

Låtarna på Cold Showers tredje album känns självupplevda istället för serietidningsfabricerade, som sådan här musik har en förmåga att göra ibland. Att bandet kallar sig Cold Showers och att skivan heter Motionless är rätt motstridigt egentligen. Är det något det finns mycket av här så är det just känslor och inte är de kalla eller chockerande heller. Visst är det mörkt och deppigt, sorgset inte allra minst, men det här är samtidigt hoppfulla låtar, ofta med fina melodier och skönt gung. Produktionen är mjuk och behaglig men absolut inte polerad och hade jag inte vetat att bandet kom från USA hade jag lätt gissat på att de var ifrån Europa och företrädesvis något engelsktalande land i så fall. Förmodligen har de influerats mycket av brittiska band från 80-talet. När jag lyssnar på Motionless tänker jag på gäng som Japan, Dalis Car, Depeche Mode, Bauhaus och dylika akter. Likfullt låter Motionless som en modern platta. Ibland påminner sångaren om en mjukare Jonas Almquist (The Leather Nun) och hans vokalkonster har förmåga att slinka in i låtarna och ge var och en den röst den behöver. En cover finns på lp- och cd-versionen av Motioneless också, nämligen Sandy Rogers ”Black sidewalk”, vilket är en otippad låt att göra, men Cold Showers version funkar mycket bra i sammanhanget. Bli inte rädd och stäng av skivan när inledande ”Untitled” – som bara består av radioröster över ett repetitivt komp – spelas bara. Den bör endast ses som ett intro till de riktiga spåren. Efter den startar sköna ”Tomorrow will come” och sedan har ni ytterligare 8 spår att njuta av i den svarta sommar- och höstnatten.