KRÖNIKA: Fredrik Strage sjuk efter synthbråk med Lokko – nu stöttas han av subkulturen

Krönika av: Petter Jahnstedt

När en av Sveriges mest profilerade musikjournalister blir sjuk av en text om synthkultur låter det som en skröna. Tyvärr är det här ingen skröna.

Efter att ha läst Andres Lokkos recension i Svenska Dagbladet, där synthscenen bland annat kopplas till nazistisk estetik, drabbades Fredrik Strage av en karotisdissektion, en bristning i halspulsådern som kan leda till stroke. På sina sociala medier berättar Strage om hur han fick huvudvärk, synstörningar och tappad kontroll i vänsterhanden när han satt och formulerade sitt svar på Lokko. Kort därefter rullades han in på S:t Görans sjukhus och vidare till strokeavdelningen på Nya Karolinska.

Lyckligtvis verkar prognosen vara god, även om läkarna uppmanat honom att undvika blodtryckshöjande kulturdebatter ett tag framöver.

Synthare brunsmetas igen
Kärnan i konflikten är Lokkos sätt att beskriva den svenska subkulturen ”synthare” i sin recension av Daniel Rachels bok “This ain’t rock’n’roll”. Enligt Strage buntar Lokko ihop allt från Elegant Machinery till festivalbesökare med armbindel på Bodyfest, som om subkulturen i sig skulle vara ett estetiskt väntrum för fascism.

För oss på Zero väcker det kraftiga deja vu-vibbar. Det här är inte första gången synthare beskrivs som stöveltramp i väntan på bruna skjortor. På 70 och 80-talet kunde en Kraftwerk-skiva fortfarande avfärdas som ”fascism” i kulturspalter.

Att 2020-talets svenska offentlighet fortfarande hamnar i samma gamla dike, trots decennier av diskussioner om symboler, estetik och ironi, känns inte bara trött. Det känns direkt missvisande för hur scenen faktiskt ser ut i dag.

Zero kommer ur synthen – men lever i nuet
Zero har själv sina rötter i just den subkultur som nu pekas ut. Vi föddes ur fanzinet Zynthec, ur mörka klubbar, kassettutgåvor och fascinationen för elektronisk musik.

I dag är Zero en alternativ musiktidning med bredare bevakning, men vår grund står kvar i den synth- och alternativscen som format många av oss. Därför är det svårt att läsa både Lokkos formuleringar och tonläge utan att reagera.

Vi ifrågasätter, precis som Strage, den bild som målas upp av svenska synthare. Dels för att den är historiskt slarvig, dels för att den riskerar att spä på fördomar som en gång i tiden gjorde livet betydligt snävare för många inom den här kulturen.

Så ser det inte ut på subkulturella event i dag
Fördomsbilden av “den typiske syntharen” hänger helt enkelt inte ihop med verkligheten vi ser ute på spelningar och festivaler.

På dagens subkulturella event möts hårdrockare, synthare, gothare, punkare och allt däremellan. Gränserna mellan stilarna har smält ihop till en gemensam massa av svartklädd hängivenhet. På festivaler som Subkultfestivalen syns hela spektrat, från neonfärgad futurepop till svart metallemblem, i samma publikhav.

Visst finns det diskussioner att föra om symboler och estetik, det ska vi fortsätta göra. Men att utmåla “valfri genomsnittlig syntare” som en estetisk kusin till Leni Riefenstahls statistkår säger mer om skribenten än om publiken.

Rör inte det fina, Lokko
Det finns en poäng i att granska hur populärkulturen förhåller sig till totalitära symboler. Men när analysen tippar över till svepande generaliseringar om hela subkulturer slutar den vara kritik och börjar likna moralpanik.

Zero ställer sig därför tydligt bakom Fredrik Strage i den här frågan. Inte okritiskt, inte reflexmässigt, utan för att vi känner igen den verklighet han beskriver och inte känner igen den bild som nu sprids i en rikstäckande dagstidning.

Rör inte det fina, Andres Lokko. Om du ska göra det, se åtminstone till att träffa rätt.

Subkulturen svarar – med Front 242
Som om allt detta inte vore tillräckligt märkligt, har konflikten nu också fått ett eget, väldigt synthigt sätt att kanalisera stöd.

Flera subkulturella profiler, bland andra Tom Jerry Boman och Depeche Andy, uppmanar nu sina följare att spela “Masterhit” av Front 242 som en sorts kollektiv “krya på dig” till Fredrik Strage. Det är ett lika logiskt som vackert val, en klassiker som både bär scenens historia och fungerar som gemensam samlingspunkt.

Sätt på “Masterhit”. Skruva upp volymen. Tänk på alla som burit den här subkulturen genom åren, och låt varje beat också vara en krya-på-dig-hälsning till Fredrik Strage, som förtjänar mer musik och mindre sjukhusframträdanden.

Och låt det samtidigt vara en påminnelse om varför vi fortfarande behöver försvara subkulturerna när de förenklas till karikatyrer.