Paris firar 25 år – gör comeback med reunionspelningar och samlingsskiva

För många Zero-läsare var de där tidigt, i utkanten av rampljuset, precis när något höll på att ta fart. Paris var ett av banden som snurrade på demos, tipsades mellan skribenter och publik och som tidigt fastnade i Zeros periferi när den svenska indiescenen tog form runt millennieskiftet. Nu är de tillbaka.

I år är det 25 år sedan Paris gjorde sin allra första spelning, på demoscenen under Hultsfredsfestivalen 2001. Det firas med två exklusiva reunionkonserter i höst samt en samlingsutgåva som släpps via Icons Creating Evil Art.

Paris slog igenom i början av 00-talet med en kompromisslös DIY-anda, enkla synthslingor, melodier som fastnade direkt och texter som balanserade vardag, romantik och existentiell lättja. De beskrev sig själva som indie-disco-synt-punk-pop, en träffande etikett. Bandets DIY-estetik blev snabbt igenkännbar, inte minst genom att de använde en strykbräda som synthstativ.

Med låtar som “Streetlights” och “Disco Fever“, flitigt spelade på både ZTV och P3, byggde Paris ett eget musikaliskt universum där indiepop, new wave och alternativ rock möttes. De tackade konsekvent nej till större skivbolag, turnerade i Skandinavien och Tyskland, syntes i tysk tv och hamnade på Aftonbladets innelista, utan att någonsin tumma på sitt indie-DNA.

Bandets 25-årsjubileum uppmärksammas med två spelningar:
6 november – Kollektivet Livet
7 november – The Abyss

Utöver konserterna ges en exklusiv samlingsutgåva ut senare i höst, framtagen specifikt för jubileet. Mer information om innehåll och format presenteras längre fram.

Bandet består av Emma Nylén på sång och keyboard, Annika Mellin (numera Thorell) på sång och gitarr, Mattias Svensson på bas samt Johan Efraimsson på trummor.

Emma Nylén minns den allra första spelningen med Paris:
”Vi hade aldrig spelat live som Paris tidigare. Vi rekryterade Johan, repade som galningar och tre veckor senare stod vi på scen på Hultsfred tillsammans för första gången.”

Annika Mellin fyller i:
”Många har frågat var vi tog vägen. Livet kom emellan, men vänskapen och musiken har alltid funnits där. Efter all pepp från vänner och fans känns det helt rätt att stå på scen tillsammans igen.”

För egen del är Paris starkt förknippade med Zeros tidiga år. Jag minns charmiga möten med bandet och spontana livespelningar på Arvikafestivalen, bland annat på parkeringsplatsen, precis framför min bil. Jag minns också hur deras dåvarande managementbolag Promopop, genom Johan Berger, envist påtalade att Paris var bandet för Zero. Han hade helt rätt.

I samband med återblicken väcks också minnet av den uppmärksammade händelsen 2007, då bandet blev bestulna på sina instrument, något vi skrev om på Zero vid tillfället. Frågan är förstås om instrumenten någonsin kom till rätta.

Reunionen blir därför inte bara en nostalgisk återblick på det tidiga 00-talet, utan också ett kärt återseende med ett band som alltid byggt sin egen värld och som fortfarande känns helt rätt.