Hem / Artiklar / The Magnettes – modern elektropop från Pajala

The Magnettes – modern elektropop från Pajala

De är ett av Sveriges intressantaste moderna elektropopband. De kommer från en av landets mest nordligt belägna orter. De kämpar för rätten att få vara sig själv. De är aktuella med den nya singeln ”Shakes (Falling In Love)”. Vi talar förstås om The Magnettes! I samband med Landskronakarnevalen passade Zero på att prata med en av bandets båda sångerskor, Rebecka Digervall.    

Foto: Martin Åhlin

Hej, Rebecka, och tack för att du tar dig tid att svara på några frågor! Låt oss börja med er nya singel, ”Shakes (Falling In Love)”. Ni beskriver den som ett avskedsbrev till ett tidigare mer romantiskt, nervöst och föränderligt liv. Samt som en kärleksförklaring till ”Stevie” Nicks. Det låter onekligen intressant. Kan du kanske utveckla begreppen lite?  
– Både Sanna och jag har fyllt 25 nu. Det händer något då. Man passerar en magisk gräns och blir liksom vuxen. Åtminstone har vi känt det så. Vi orkar inte längre supa, strula och driva runt. Vi har viktigare saker att tänka på. Så vi tar avsked från allt det där. Vad gäller ”Stevie” Nicks, så hade vår första version av ”Shakes” en Fleetwood Mac-vibe och vi tänkte mycket på henne i studion. Det är en väldigt cool kvinna och hon var vår stora inspirationskälla den dagen!

Musikaliskt beskriver ni ”Shakes (Falling In Love)” som om Bratmobile och Baby Spice spelar ovanpå ”Dancing In The Dark”. Det är förmodligen en så snygg och kreativ beskrivning som man kan göra. Men vad tycker du om jag säger att ni låter som ett uppdaterat Blondie för tvåtusentalet med två Debbie Harrys bakom mikrofonen? 
– Jag gillar det! Vi är väldigt inspirerade av åttiotalets new wave-scen. Som Talking Heads, Blondie och David Bowie. Men wavesoundet har alltid kombinerats med punkattityd och en touch av kommersiell pop. Någon beskrev oss en gång som ”det låter som åttiotalet trodde att åttiotalet lät”. Mitt i prick! 

Foto: Johan Arenbo

Om du tittar tillbaka på The Magnettes karriär från 2012 och framåt, kan du se någon trend i hur er musik har utvecklats?
– Vi har testat oss fram hela tiden och tagit små steg i nya riktningar. Om man jämför med våra tidiga låtar, så tycker jag att vi har renodlat vad vi är bra på. Både melodierna och rytmerna har blivit vassare! Även textmässigt har vi mognat. När vi skrev våra första låtar, som tonåringar, hade vi knappt ens kysst någon. Allt det där ”åh, mitt hjärta är krossat och jag har gråtit hela natten” hämtade vi från filmer och dagdrömmar. Nu vet vi, på gott och ont, mer om vad vi sjunger om. Vi har kommit i puberteten nu, haha!  

”Shakes (Falling In Love)” har en snygg och genomtänkt video. Lägger ni mycket tid på hur ni presenterar er själva?
– Det visuella är en del av helhetskonceptet. Det är viktigt att den biten passar ihop med musiken och förstärker uttrycket. I videon är vi stilmässigt inspirerade av både David Byrne och åttiotalets kitschiga bröllopssångare. Tanken är att det ska vara roligt och lite provokativt. 

För två år sedan släppte ni albumet Ugly Youth. Kommer ni att släppa fler fullängdare eller tycker ni att det formatet tillhör det förgångna?
– Vi gillar inte att sitta och hålla på grejer, så därför har det blivit många singlar de senaste åren. Men vi siktar mot ett nytt album. Det är faktiskt ett på gång, fast saker tar sin tid, eftersom vi gör allt själva…

Ni känner varandra länge och väl i The Magnettes. Du och Sanna är gamla barndomsvänner och även Tomas har varit inblandad i många år. Ser du det främst som en fördel att ni står varandra nära eller kan det även finnas ett problem i form av att era vänskaper skulle kunna riskeras om något går snett med bandet?
– Jag ser det bara som något positivt. Sanna, Tomas och jag har delat många konstiga, intensiva och fantastiska saker tillsammans. Andra kompisar förstår inte de delarna av våra liv. Så det har liksom bildats en Magnettes-familj av oss tre och Tomas fru, Frida, som är vår stylist. Det finns en skön trygghet i det. Martin Åhlin och Frida håller faktiskt på att spela in en film om vår speciella gemenskap.

Foto: Martin Åhlin

De flesta svenska popbanden kommer från Stockholms-, Göteborgs- eller Skånetrakten, men ni är från Norrbotten. Många journalister har valt att lyfta fram det ”exotiska” i att ni kommer från Pajala. En romantisering som förmodligen är inspirerad av Mikael Niemis Populärmusik från Vittula. Men ni är uppväxta på tvåtusentalet och hade, tack vare Internet, tillgång till samma information som jämnåriga i Stockholm eller New York. Så hur exotiskt var det egentligen att växa upp i Pajala och på vilka sätt tror du att er hembygd har påverkat ert skapande? 
– Det finns en speciell kultur i Tornedalen, som definitivt färgat oss. En form av melankoli och närhet till naturen. Vi har inspirerats av finska melodier och har sjungit på minoritetsspråket meänkieli. Så visst finns det en lokal koppling! Däremot stämmer det att unga norrbottningar nuförtiden är lika uppkopplade som folk i resten av landet. För mig representerar vår uppväxt det bästa från två världar. Både ett norrländskt lugn och en modern medvetenhet. 

Jag har hört att ni är förebilder för många ungdomar i Norrbotten. Högstadieelever skriver arbeten om The Magnettes och tycker att ni är coolare än både Zlatan Ibrahimovic och Bianca Ingrosso…
– Haha, nja, det vet jag inte, men det är jättekul att vi fått en del uppskattning. Grejen är att det finns väldigt få popband från Pajala. Förutom oss finns det egentligen bara ett 50-talsinspirerat band som heter Pajala Truck Co. Vi har försökt visa att det går bra att stanna kvar. Man behöver inte flytta till Stockholm. Vi tog oss direkt till USA och Tyskland utan mellanlandning på Stureplan. Naturligtvis blir vi glada om vi kan inspirera andra att göra sin egen grej, precis som vi gjort.

Foto: Martin Åhlin

Som jag tolkar era texter, så kämpar ni hårt för rätten att få vara sig själv. Man behöver inte vara snygg, framgångsrik och populär för att ha ett värde. Vilket självklart är ett fint och vettigt budskap. Men samtidigt skulle man utan svårigheter kunna beskriva er som just “snygga, framgångsrika och populära”. Känner ni er ändå som outsiders? 
– Haha, tack för komplimangen! Men det där intresserar oss inte. Skönhet är förgängligt och framgångar är relativa. Dessutom är det ganska meningslösa egenskaper. Det ”fula” och det råa, som inte stryker en medhårs, fascinerar oss mycket mer. Vi vill lyfta fram att det är okej att vara ledsen, känna sig töntig eller vara ett freak. Du behöver inte följa normerna eller bekymra dig om vad alla andra tycker. Gå din egen väg istället!  

Vissa av era texter har ett feministiskt perspektiv. Är det främst Riot Grrrr-rörelsen som inspirerat er eller är ni även intresserade av tidiga kvinnorättskämpar som Simone de Beauvoir eller Fredrika Bremer?
– Allt hör ihop. Man kan se en tydlig röd tråd genom historien. Men vi funderar inte så mycket på de stora teoretikerna, utan har lagt oss på en mer vardaglig nivå. Popmusikvärlden har alltid varit mansdominerad. De flesta låtar är skrivna ur medelålders mäns perspektiv. Vi vill erbjuda ett alternativ och berätta vad unga kvinnor har att säga, vad de tänker och hur de identifierar sig. Självklart uppmuntrar vi också alla tjejer att ta plats och följa sina drömmar. Precis som Kathleen Hannah i Bikini Kill gjorde. 

Foto: Johan Arenbo

Pop- och rockmusik har förlorat lite i status de senaste tio åren. Ungdomar drömmer inte längre om att stå på Madison Square Gardens scen, utan vill hellre bli influensers eller YouTube-stjärnor. Vad känner ni inför den utvecklingen?
– Artistrollen har förändrats de senaste tio åren. Det handlar inte bara om att göra grym musik, utan även om att kunna marknadsföra sig på YouTube och sociala medier. Vi har testat att vlogga och göra livesändningar. Det var ganska kul, så vi kan absolut tänka oss att utveckla de bitarna. Men i så fall på ett sätt som passar The Magnettes. Det ska inte vara en glamorös vlogg i mängden, utan något kantigare och mer utmanande.      

Ett imponerande antal svenska kvinnor har nått internationella framgångar med elektronisk pop på tvåtusentalet. Har ni på något sätt influerats av The Knife, Icona Pop, Rebecca & Fiona eller Robyn?
– Framförallt Robyn har varit en stor förebild! Body Talk var en väldigt viktig skiva för oss när vi började hitta vårt eget sound. Robyn kombinerade elektronik med något organiskt och mänskligt. Det är något vi själva alltid eftersträvat. Dessutom var hon både konstnärlig och låg på topplistorna samtidigt. Den kombinationen trodde vi knappt var möjlig tidigare. 

Är ni intresserade av elektroniska pionjärer också, som Kraftwerk eller Jean-Michel Jarre?
– Jag är ingen expert på sjuttiotalsartisterna, men tycker att mycket av den tidiga elektroniska musiken låter fantastisk med tanke på utrustningen de använde. Kraftwerk hade ett väldigt djup. På något sätt står alla moderna electroband i skuld till dem. 

Foto: Johan Arenbo

Ni är kända för att vara ett bra liveband. Vad tycker ni är era främsta kvaliteter på scen?
– Vi är bra på att bryta ner barriärer och få folk att känna sig välkomna. Konserterna blir till fester, där vi är värdinnor och publiken är våra gäster. Om det går, så är vi gärna ute på dansgolvet och sjunger.

Ni har varit ute och spelat mycket i olika delar av världen. Var går det bäst för er utanför Sverige? 
– Vi har märkt att publiken skiljer sig åt mellan olika länder. I Sverige anses det vara coolt att vara blasé och inte bry sig så mycket om vad som händer på scen. I USA är attityden den motsatta. Där förväntar folk sig en show och ger mycket kärlek tillbaka. Så vi både trivs och har blivit mycket väl mottagna i USA!

Foto: Martin Åhlin

Hur föreställer du dig The Magnettes framtid? Tror du att bandet kommer att finnas om tio år och på vilken nivå befinner ni er då? 
– Oj, det är en svår fråga! Kommer världen ens att finnas om tio år? Haha, hoppas att jag inte lät allt för negativ, men jag brukar inte grubbla speciellt mycket över bandets framtid. Vi tar saker som de kommer istället. Men visst hoppas jag att The Magnettes fortfarande finns kvar. Tyvärr lär vi inte vara världsstjärnor. Men så länge vi har kul och de som kommer till våra konserter har lika roligt, så finns det väl all anledning att fortsätta. Om allt vill sig väl, kan ni alltså boka in The Magnettes live 2030 redan nu…

Följ The Magnettes på deras hemsida eller Facebooksida!

Kommentarer

Kommentarer

Om Johan Arenbo

Har varit med på "Zero-resan" sedan 2003. Är, efter ett halvdussin år i den tyska huvudstaden, tillbaka i Sydsverige och har förhoppningen att Zero kan hjälpa till att bygga broar mellan olika kulturformer. Vad har Kraftwerk, Prince, Depeche Mode, Hildegard Knef, David Bowie, Wolfgang Amadeus Mozart, Klaus Schulze, The Orb, Smashing Pumpkins, Lee "Scratch" Perry, De La Soul, Joy Division, James Brown, Aphex Twin, Erik Satie, Nina Hagen, Max Raabe, Syd Barrett, Kate Bush och The Stone Roses gemensamt? Jo, det handlar om genomtänkt och intressant musik. Det är det - och inget annat - som räknas!