James Knights – Sverigevän med många bollar i luften

Han är aktuell med både sin EP Alligator, Boytronic-albumet Jewel och en turné med Wolfsheim-sångaren Peter Heppner. En elegant och skönsjungande man från Winchester som gör ”Britalo”. Vi talar förstås om James Knights!

Hej, James, och tack för att du hittat en lucka i ditt välfyllda schema för att svara på några frågor! Många av Zeros läsare känner igen dig från electrogruppen Scarlet Soho och ditt samarbete med legendariska Boytronic. Kan du berätta lite om din musikaliska bakgrund?
– Som tonåring lyssnade jag mycket på Nirvana, The Clash och Joy Division. Mina första egna musikaliska experiment drog också åt indierockhållet. Men genom mina äldre syskon kom jag in på elektronisk pop från åttiotalet. Som Human League och Pet Shop Boys. Det kändes som att ”komma hem” och genom elektroniken hittade jag ett musikaliskt språk som verkligen passade mig.

Förra hösten släppte du, som soloprojektet KNIGHT$, den uppskattade EP:n What’s Your Poison. Nu är du aktuell med en ny EP, Alligator. Vad kan du berätta om den?
– Titellåten ”Alligator” är en tragikomisk beskrivning av ett samtal som urartar till att bli en monolog. Ett mardrömsscenario när man försöker nå någon som överhuvudtaget inte är intresserad av att lyssna. Både ”Alligator” och den andra låten på singeln, “Playin’ it cool”, är melodiös och catchy elektropop. Men det finns en melankolisk laddning om man skrapar lite under ytan. För mig är tvetydigheten något av KNIGHT$ varumärke. Det handlar om energisk pop, som får lyssnaren att vilja dansa, men som samtidigt har en mörk sida.

EP:n innehåller även två remixer på ”Alligator”. Vilka är egentligen Fred Ventura, Paolo Gozzetti och Jake Wiltshire, som ligger bakom omstöpningarna?
– Fred och Paolo är en duo från Milano som kallar sig Italoconnection. Jag ville ha en riktig italo disco-remix av ”Alligator” och är mycket nöjd med vad de levererade. De vänder och vrider på arrangemanget och har stoppat in en massa spännande ljud. Jake Wiltshire är en ung houseproducent från min hemstad, Winchester. Han tog ”Alligator” i en helt ny riktning genom att dra upp tempot. I båda fallen handlar det om att utmana mina lyssnare och ge dem något nytt.

Du har tidigare berättat att Depeche Mode, New Order, Manic Street Preachers och Sneaker Pimps gjort starka intryck på dig. Man kan, på olika sätt, höra influenser från alla de banden i ditt musikskapande. Men det finns även något elektrofunkigt över vissa av dina låtar. Har du på något sätt inspirerats av Prince?
– Jag gillar definitivt ett par av hans åttiotalsskivor, där han hade ett sparsmakat sound uppbyggt kring syntar och en LinnDrum-trummaskin. Tidiga Prince ger mig ungefär samma känsla som vissa Eurythmics-låtar och jag är svag för den kombinationen av soulig värme och sval elektronik.

Man kan även ana en italiensk koppling. Vissa kallar till och med din musik “Britalo”…
– Ja, det är en rolig beskrivning. Jag är förmodligen ensam i världen i den genren, haha. Men visst är jag inspirerad av italo disco. Allt från åttiotalsartister som Gazebo till moderna fenomen som svenska Italove. Framförallt är jag helt besatt av en låt som heter ”Dancing All The Night” av Paul Sharada. Det är inte så lätt att hitta den typen av musik här i England, men jag försöker köpa på mig spännande skivor när jag är i Tyskland.

Såväl musikaliskt som stilmässigt har du en tydlig fascination för åttiotalet. Vad är det egentligen som tilltalar dig så mycket med det årtiondet?
– Jag var barn på åttiotalet och har många roliga minnen från den tiden. Men det handlar inte bara om nostalgi. Jag betraktar åttiotalet som det sista årtiondet där skivbolagen verkligen satsade på artisterna. Det gjorde att banden vågade ta ut svängarna och göra extravaganta saker. Dessutom låg fokus på starka poplåtar. Även om många är skeptiska till åttiotalet, så är det en mycket inspirerande period för mig och jag försöker fånga en liknande känsla i min egen musik.

Innebär det att du helst jobbar med gamla analoga synthesizers?
– I alla fall delvis. Jag gillar hur smidigt och snabbt det är att använda mjukvara, men när det kommer till slutmixarna är det riktiga instrument som gäller. Ta bort Sequential Circuits Pro-One-synten och Drumtraks-trummaskinen och det finns inte mycket kvar av mitt sound…

Du ska vara förband åt Peter Heppner från Wolfsheim under hans stora Tysklandsturné i november. Hur känner du inför det?
– Jag ser verkligen fram emot turnén! Jag har lagt mycket tid på min scenshow och allt talar för att det kommer att bli väldigt roligt. Jag har även lyssnat in mig på Peters musik de senaste månaderna och det ska bli trevligt att ta ett glas vin med honom efter någon konsert.

I ditt liveset bjuder du på två intressanta covers, nämligen Psyches ”Uncivilized” och Pet Shop Boys “Heart”. Hur kommer det sig att du valde just de låtarna och hur skiljer sig dina versioner från originalen?
– Jag upptäckte Psyche-låten via YouTube och älskade den direkt. Så jag tänkte att det skulle vara intressant att öppna mina konserter med en stillsam pianoversion av ”Uncivilized”. Det brukar ta ett tag innan publiken känner igen min tolkning, men när de väl gör det brukar de gilla vad de hör. Jag har förresten träffat Darrin Huss och diskuterat ett eventuellt samarbete. Vi får se vad som händer framöver. Pet Shop Boys-covern spelade jag ursprungligen in till hyllningsskivan Prism, som gavs ut av webbmagazinet Electrozombies, och min version av ”Heart” har en lite annan ljudbild.

Kan du berätta lite om ditt samarbete med Boytronic?
– Jag lärde känna Hayo från Boytronic för några år sedan, när mitt dåvarande band Scarlet Soho släppte ett album på hans skivbolag. Han pratade uppskattande om min röst redan då, men det här samarbetet kom ändå som en överraskning. Man förväntar ju sig liksom inte att få bidra till ett klassiskt band som Boytronic. Men det har varit en väldigt rolig utmaning.

Ni släpper snart ett nytt Boytronic-album tillsammans: Jewel. Vad kommer ni att bjuda på där?
– Jewel är en varierad skiva. Det finns ett par ”klassiska Boytronic-låtar”, som vår nya singel ”Universal”, men även mer suggestiva spår och till och med en mäktig ballad.

Vad händer efter Jewel och turnén med Peter Heppner? Kommer du att följa upp Alligator-EP:n med fler skivor?
– Just nu känns det viktigast att spela live så mycket som möjligt, men jag siktar på en ny EP under 2018. Efter det eventuellt en fullängdare.

Du har spelat i Sverige ett par gånger och har redan hunnit bygga upp en fanbase här. Men vad har du fått för intryck av det här avlånga landet uppe i norra Europa?
– Jag har verkligen gillat mina besök i Sverige. Väldigt trevliga människor och det finns en levande scen för elektronisk pop hos er. Spelningen med Boytronic i Göteborg var grym och jag hoppas kunna komma tillbaka och uppträda som KNIGHT$ en dag. Tack för allt stöd, Sverige! Let’s meet up sometime, put the kettle on, drink some tea and play some vinyl. I’m all yours!

Lyssna in dig på Alligator på James Bandcampsida och följ honom via hans Facebooksida.