Wednesday , October 21 2020

Lucifer’s Aid – New To Reality

Han är en eldsjäl och välkänd profil på den svenska EBM-scenen. Nu släpper han den minimala och industriella soloskivan New To Reality. Zero har pratat med Calle Nilsson om det nya projektet Lucifer’s Aid.

 Lucifers_Aid_Studio_02

Hej, Calle, och tack för du tar dig tid att svara på våra frågor! Många Zero-läsare känner igen dig från band som Lithium och The Operating Tracks. Varför blev det en soloskiva den här gången?
– Jag ville testa att skriva låtar i ett nytt format. Skippa klassiska strukturer, skala bort melodierna och istället fokusera mer på beats, basar och percussion. Från början var tanken inte att det skulle bli ett soloprojekt, men jag kände snart att jag ville satsa på spontana känslor, utan påverkan från andra och utan att fundera så mycket på hur slutresultatet blev. När man jobbar med andra musiker, som ett band, får man ofta kompromissa med sina idéer. Det kan vara positivt, eftersom man får nya infallsvinklar som kan lyfta slutresultatet. Men den här gången ville jag prova en annan väg. På det här albumet har jag inte funderat på hur musiken ”ska låta” eller hur den kommer att uppfattas. Istället fick låtarna leva sina egna liv.

Calle Nilsson

”Lucifer’s Aid” har en ganska ondskefull klang. Hur kom du på projektnamnet och hur ska det tolkas?
– Det kan tolkas precis som man vill. I EBM-världen har det, på senare tid, tenderat att bli lite för mycket pop och lite för många humorinslag för min smak. De bitarna var jag inte intresserad av. Så en ambition med bandnamnet var att poängtera att det handlar om råare, mer industriell och mer avskalad musik än dagens ofta melodiösa EBM.

Bandloggan är ett pentagram. Är du intresserad av ockultism eller leker du, som Laibach, snarare med symboler och utmanar klyschor på den alternativa scenen?
– Egentligen är det ett kugghjul och ett pengagram. Jag tycker att kombinationen på ett bra sätt symboliserar vad jag vill få fram med Lucifer’s Aid. Det bästa från två världar. Kugghjulet är musiken. Pentagramet är texterna.

Lucifers_Aid_Logga

Fullängdaren New To Reality kommer snart. Hade du redan från början en klar idé om vad du ville göra eller ändrade albumet riktning ett par gånger under inspelningarna?
– Soundet växte fram av sig själv, men jag hade hela tiden en vision om hur det skulle låta. Albumets ”röda tråd” bygger mycket på maskinerna jag jobbade med och den speciella ljudbild som uppstod. Inspelningarna var väldigt intensiva. New To Reality gick från idéstadiet till ett färdigt album på bara två månader!

Hur skriver du dina låtar?
– Det kan börja med en bastrumma, ett synthljud eller en rytm som fascinerar mig. Ofta sitter jag länge med bara en takt och bygger runt den. Programmerar och tar fram ljuden tills allt sitter precis som jag vill ha det. Efter det spelar jag in ljudspår för ljudspår i datorn. Jag skruvar ljuden, filtrerar synthar live under inspelningens gång och tar ut de delar jag behöver. Till sist arrangerar jag upp låten. Jag jobbar helst med hårdvara. Inte för att jag har något emot mjukvarusynthar, utan helt enkelt för att det är mer effektivt och framförallt roligare än att bara klicka med en mus på en skärm. Dessutom gillar jag att hårdvarusyntharna har personlighet och karaktär. En dator får det att låta ”för perfekt” för min typ av musik.

PROCD067_Covercard_Front.indd

Vad fascinerar dig med Electronic Body Music?
– Jag fick DAF:s Für Immer i början av åttiotalet. Då förstod jag först ingenting av den plattan. På den tiden lyssnade jag mest på Depeche Mode, Howard Jones, Yazoo och dåtidens hiphop. Men när jag hörde Front 242 ett par år senare, så föll poletten ner. Deras musik var minimal och rytmisk. Allt var direkt och exakt på ett fantastiskt sätt. Dessutom hade de en perfekt image.

Vilka tre EBM-skivor borde alla vänner av elektronisk musik ha i hyllan?
– Först och främst Front 242:s No Comment. Den skivan har allt. Det är ”The EBM Album” alla kategorier! På andra plats sätter jag The Klinik med Eat Your Heart Out. En värdig och kompromisslös avslutning på en imponerande karriär. Bronspengen går till Nitzer Ebb och That Total Age. När jag såg Nitzer Ebb som förband till Depeche Mode 1988 förändrades allt. Det första jag någonsin programmerade på en sequencer var basgången till ”Murdeous”. Den kunde rulla i timmar…

Du är inte bara inne på minimala basgångar, utan är även en stor Bruce Springsteen-fantast. Hur viktigt är det för en seriös musiker att ha ett brett kulturintresse och hämta influenser från olika håll?
– Jag älskar musik för mycket för att kunna låsa mig till bara en viss stil eller genre. En bra låt är alltid en bra låt! Men jag har varken ”Born To Run” eller ”Commando Mix” i bakhuvudet när jag skriver egna låtar. Det är mina trumtakter, basgångar och själva ljuden från maskinerna som ger mig inspiration!

Vad väntar härnäst för dig? Livespelningar med Lucifer’s Aid eller kanske nya utmaningar?
– Hösten börjar med en spelning på Klubb Bodytåget. Efter det blir det förhoppningsvis fler konserter. Vi får se. Några nya projekt är däremot inte aktuella i dagsläget. Men jag sitter ofta i studion och experimenterar, så ni kanske får höra något nytt från mig nästa år…

New To Reality släpps den 26 augusti på Progress Productions. Följ Lucifer’s Aid på projektets Facebooksida.

Om Johan Arenbo

Har varit med på "Zero-resan" sedan 2003. Är, efter ett halvdussin år i den tyska huvudstaden, tillbaka i Sydsverige och har förhoppningen att Zero kan hjälpa till att bygga broar mellan olika kulturformer. Vad har Kraftwerk, Prince, Depeche Mode, Hildegard Knef, David Bowie, Wolfgang Amadeus Mozart, Klaus Schulze, The Orb, Smashing Pumpkins, Lee "Scratch" Perry, De La Soul, Joy Division, James Brown, Aphex Twin, Erik Satie, Nina Hagen, Max Raabe, Syd Barrett, Kate Bush och The Stone Roses gemensamt? Jo, det handlar om genomtänkt och intressant musik. Det är det - och inget annat - som räknas!

Kolla även

Tukt – Tukt

I slutet av januari lät jag mig tuktas av Tukt för första gången, då den …