The Guilt: “Rage and rave, liksom”

De kallar sitt senaste album urspårat åt rätt håll. Från ett försvunnet gitarriff till en riktning som pressar The Guilt längre in i det det elektroniska, det fysiskt påträngande och det oförutsägbara.
På en uteservering i Tallinn möts vi för att prata turnéliv, showcasefestivaler – och om den där spelningen i Belgien där Emma läxade upp störig publik och lämnade en lokal lite mer på helspänn.

Vi träffas i ett hörn av kulturkvarteret Telliskivi, bland kaffeångor, glass och stillsamma familjeflanerare som kontrast till festivalkaoset kvällen innen, då The Guilt körde sitt set på den svenska showcasescenen.

De har beskrivits som om 2 Unlimited kolliderar med Sisters of Mercy mitt under en Bikini Kill-spelning. Det låter som en överdrift, men när man sett dem live finns inte så mycket att invända.

För Emma Anitchka och Lizzy, som de heter på scenen, är showcasefestivaler något relativt nytt. Från Wild At Heart i Örebro till Tallinn Music Week i Estland – samma intensitet, men en annan typ av blickar från publiken än på vanliga spelningar.

– Det är mer stiff. Själva showen är ju exakt samma grej oavsett vilken publik det är, oavsett om det är tre eller om det är 300. Men det är väl det att det kan vara en annan publik som är mer såhär… okej, wow, vilka är de här och varför har de kommit hit, säger Emma.

Lizzy är inne på samma spår.

– På en vanlig spelning har folk valt att gå för att de så vill ha en nice time liksom, dansa, festa, den grejen. På en showcasefestival är det ju både dom och också en hel del andra som är där med för att knyta kontakter och bedöma och kolla in. Det gör ju att publikvajben blir lite annorlunda.

Tallinn Music Week får dock högt betyg av bandet.

 – Vi har haft en väldigt bra tid i Tallinn än så länge. Det känns väldigt gött att vi bestämde oss för att stanna en natt till och ta lite vacation. Festivalen känns otroligt välorganiserad och alla som vi har haft att göra med har varit supernice, säger Lizzy.

Ett album som vägrar vara tillrättalagt

När det gäller albumet Naked Rat Dance som släpptes under våren, den tredje fullängdaren för The Guilt, pratar de om det som om det vore ett levande objekt. Något som växt fram, förändrats, tappat skinn och blivit något annat än vad de först tänkt.

– Ingenting blir någonsin som man tänkt sig, men det blir bättre än vad man tänkt sig, säger Lizzy.

Det är en formulering som lika gärna kunde vara en programförklaring. Naked Rat Dance började med ett riff, en effektpedal och en arbetstitel som egentligen inte var tänkt att överleva.

– Jag var helt besatt av en gitarrpedal och tänkte att vi ska ha exakt det här soundet. Sen finns det inte kvar alls i slutändan, säger Lizzy.

Kvar blev istället en känsla. Ett slags riktning. Något som senare landade i låten “Naked On My Own” – och därifrån vidare till hela albumets identitet.

– Den låten representerade mycket av vad vi ville att skivan skulle vara, säger Emma.

Titeln kom, som så mycket annat i The Guilts värld, ur något halvt på skämt, halvt på blodigt allvar.

– Vi gillar djur. Vi gör listor om djur. Och så behövde vi ett namn. Då blev det… råttor, naket och dans. Alla bra saker är tre, säger Emma.

Det låter nästan för enkelt. Men bakom ligger ett mer komplicerat arbete med att få ihop ett spretigt, stundtals motsägelsefullt ljud till något som ändå håller ihop.

– Vi använder olika trummaskiner, olika syntar, olika allting. Det är mycket jobb att få det att bli ett album och inte bara lösa idéer, säger Emma.

Resultatet är ett visst kliv bort från bandets tidigare, något mer rockbaserade sound.

– Nu är det mer elektroniskt. Inte klubbigt kanske, men det finns där, fortsätter hon.

Intensitet framför ilska

The Guilt beskrivs ofta i termer av ilska, upplopp och motstånd. Men själva nyanserar de bilden.

– Vi är arga, absolut. Men vi är också väldigt glada ibland, säger Lizzy.

Hon beskriver en slags dubbelhet där låtar kan bottna i frustration men ta formen av något helt annat.

– Jag tänker till exempel på “Our Feline House”, i grund och botten så kommer den ju från någon slags ilska kring hur hbtq-personer behandlas på global nivå, men blir en partylåt. Man måste både kunna ragea och fira. “Rage and rave”, liksom.

Emma är inne på samma spår, men skruvar perspektivet ytterligare.

– Jag känner mig inte arg när vi spelar. Det är mer… intensivt. Oavsett om det handlar om sex, att vilja dansa, eller frustration så går vi in i det med samma intensitet.

Det är kanske där The Guilt hittar sin egen punkt – inte i ett specifikt känslotillstånd, utan i hur hårt de pressar varje uttryck.

Incidenten i Charleroi

Och ibland spiller den där intensiteten över.

I den belgiska staden Charleroi – en plats mer känd för postindustriell melankoli än klubbkultur – hände något som bandet fortfarande pratar om.

– Det var sent, stökigt, mycket folk. Och jag tyckte att det var några fulla män som tog lite för mycket plats, och till slut bestämde jag att det fick vara nog, berättar Emma.

Hon gjorde det enda rimliga och klev ut i publiken.

– Ljudteknikern, som är min partner, hör mig men ser mig inte för jag är kort. Men bara hör mig skrika på någon: “Back off! Step back!”

Det som följde var något av en ommöblering av publikhavet.

– Jag flyttade runt folk. Ställde någon som hade knuffats längst bak, och flyttade andra: du ska vara här och du ska vara här. Sen fortsatte vi spela.

– De hade nog inte varit med om det innan, säger Lizzy.

Emma ler snett.

– Det var absolut inte aggressivt, vill jag tillägga. Jag gjorde det med kärlek.

Mellan algoritmer och verklighet

Bakom den kompromisslösa fasaden finns också en mer vardaglig kamp – att existera i en musikvärld styrd av synlighet via algoritmer och spellistor. Trots att bandet har både bokningsbolaget Spider Promotion och skivbolaget Icons Creating Evil Art (Emmon, Lizette Lizette) i ryggen kommer de inte undan att göra en hel del jobb för att synas.

– Man måste ju spela med i spelet till viss del. Det är så mycket som krävs för att nå ut. Men det måste fortfarande kännas lustfyllt. Annars funkar det inte, säger Lizzy.

Emma instämmer.

– Vi försöker förhålla oss lagom mycket till det och göra saker som ändå är det vi pallar att göra. Innehåll eller grejer vi orkar lägga ut eller som vi tycker känns rimligt eller vettigt, säger hon.

Mer scen, mer studio

Efter en intensiv turné i samband med albumsläppet har bandet precis hunnit landa. Nästa steg är en balansakt mellan att spela live och att börja skriva igen – närmsta tiden är ett antal spelningar bokade, och i höst ska tid friläggas för att skriva nytt material.

– Vi behöver båda delarna. Träffa publiken och sen stänga in oss och göra nytt, säger Lizzy.

Emma nickar.

– Det är svårt att göra samtidigt. Så vi försöker planera så att vi kan göra det ena eller det andra ordentligt.

Det låter som en plan. Eller åtminstone ett försök till kontroll.

Men med The Guilt handlar det sällan om att följa en ritning. Snarare om att trycka på play, kasta sig in – och se vad som händer när intensiteten tar över. Och någonstans där, mellan struktur och sammanbrott, uppstår det som faktiskt fastnar.