Ungt och nytt på Where’s the Music

Andra upplagan av showcasefestivalen Where’s the Music i Norrköping är avklarad och formen har satt sig. Mängder av unga, heta artister presenterade sig, men Viola Beach tragiska öde lade viss sordin på stämningen.

Olyckan med det brittiska bandet som körde av en bro i Södertälje fick stora rubriker i tidningarna. Själv upplevde jag det första surret när jag stod och lyssnade på Gnucchi på lördagkvällen på Dynamo, just den konsertlokal som Viola Beach hade spelat i kvällen tidigare. Jag pratade med folk som hade sett konserten och till och med talat med bandet efter spelningen, och det var såklart en märklig känsla för dem att gruppen som dagen innan varit så full av liv nu inte fanns längre. Zeros fotograf hade för övrigt varit på plats och fotograferat konserten, och var en av många som chockades av det tragiska beskedet.

Men det var först på söndagen som nyheten tog fart och de flesta av besökarna hade under lördagskvällen ingen aning om vad som hänt, utan njöt i godan ro av en väl arrangerad festival med många hippa akter på spelschemat.

I år var det andra året som Where’s the Music (WTM) anordnades i Norrköping av samma organisation som ligger bakom Bråvallafestivalen i samma stad. Medan Bråvalla är en utefestival i mastodontformat på sommaren är WTM en intim innefestival på vintern, och för alla oss som älskar att gå på klubbspelningar och upptäcka nya band är det ett rent nöje att vandra runt bland spelställena i centrala Norrköping. Inte minst med tanke på att stadens vackra Industrilandskap har så vacker miljö och så många coola konsertställen. Jag skulle vilja gå så långt som att påstå att Norrköping och dess lokaler är festivalens allra största rockstjärna.

Årets festival slog upp portarna torsdagen den 11 februari med en mjukstart på endast tre scener. Artistmässigt gick man dock ut hårt och lockade med namn som Adam Tensta, Ana Diaz och Emil Jensen. Öppnade hela eventet gjorde de lokala tokpopparna Drivvedsfolket och WTM bjöd även på andra lokala inslag, främst diverse DJ-akter men även Den Svenska Björnstammen, Julia Adams och Luntgatan Girls som alla kommer från Norrköping. Även Linköpingskillen Emil Berg och Motalabandet Grimner kan sägas ha lokal koppling.

På WTM är spelningarna korta och scenerna många (tio stycken), vilket till största delen är något positivt. Det finns alltid någon konsert att gå till och man hinner med att se många band. Enda nackdelen är om man tittar på något man verkligen gillar och vill se hela konserten (de större artisterna kör dessutom längre spelningar), då missar man så mycket annat. Ett lyxproblem, javisst, men det kan bli lite småstressigt om man vill hinna med alla artister man bockat för i programmet.

Spontant känns det som att årets upplaga hade fler utländska akter än premiäråret och att banden generellt sett var mer okända. Huvudakterna kändes heller inte lika tunga som ifjol, men så är det ju också en showcasefestival där man ska upptäcka nytt snarare än att gå på sådant man redan gillar.

Fredagen bjöd bland annat på Adrian Lux, Titiyo, Sabina Ddumba, Nicole Sabouné och Maria Andersson som nu satsar på en solokarriär utan sitt band Sahara Hotnights. Bland de lovande akterna i skiktet under handlade det mycket om “M”: Maria Hazell, Matriarkatet, Maasai, Maj Monet och The Magnettes. Fast det band som de flesta verkade prata om var Viagra Boys som spelade på den trånga puben Saliga Munken.

På lördagen handlade mycket av förhandspratet om Tensta Gospel Choir, som var sist ut i Värmekyrkan. Själv satt jag på tåget hem till Linköping då, men jag hann se en hel del annat under kvällen, bland annat Motörheadinspirerade Iron Lamb på Saliga Munken, rapparen S!vas på Crescendo, Erik Lundin och Michel Dida i Värmekyrkan och punkiga Vånna Inget på Dynamo. Ingen av dessa akter lyckades dock få min puls att slå särskilt mycket fortare. Det gjorde inte heller Billie the Vision and the Dancers, men Arbis, lokalen de spelade i, måste vara en av de finaste konsertlokalerna i landet. Så även om man inte njöt av nervöst mellansnack och en sångare i klänning så var det ändå en fröjd att vara där. Sist ut på största scenen Flygeln var Panda Da Panda, och med tanke på publiktillströmningen och mottagandet verkar han nu ha fått sitt riktigt stora genombrott.

Jag har i skrivande stund inte hört någon publiksiffra för årets WTM, men det är en trevlig festival som bjuder på många nya musikaliska upplevelser, så jag hoppas verkligen att det blir en tredje upplaga kommande vinter.