Den svenska duon Aeld tar sig ständigt an nya former för att göra sin musik. I detta episka skaparcentrum landstiger Zero Magazines reporter nyfiket ned för lära sig mer om bandet. Aeld är inte bara bandmedlemmarna Anna Lindvall och Lars Mats. Vi talar om ett musikaliskt konstverk, en uttrycksform bestående av syntar som grundfärg och med vackert lagda färgnyanser i form av loopar och sång.
I sorlet av glada människor och efter några koppar gott kaffe på Grand Hotell i Lund inleds intervjun med att Aeld berättar om hur gruppen uppstod och vad deras namn står för.
– Om man söker på namnet Aeld på nätet får man olika träffar som svar. Vi har valt att koppla namnet till förklaringen att det står för ”att göra upp eld”. Vi gillar helt enkelt ordet, berättar Anna.
Lars ler lite nostalgiskt i samband med frågan för att sedan berätta om hur han träffade Anna för första gången.
– Det var på ett 40-årskalas i glamourens tecken. Både Anna och jag framförde enskilda coverversioner av låtar från Frank Sinatras repertoar. Jag fastnade för Annas cover, vilket ledde vidare till att vi sedan inledde ett samtal med varandra den kvällen. Det gick därefter lite tid, men så korsades våra vägar åter under en minifestival. Sedan skickade jag ett e-mail och frågade om hon ville bilda ett band tillsammans med mig. Det kom ett positivt svar 7 månader senare och så var grunden lagd till ett samarbete som skulle komma att döpas till Aeld.
Det är ingen tvekan om att ni båda är kreativa människor på olika sätt. Vad för bakgrund inom musiken har ni båda enskilt?
– Jag har ingenjörsmässigt hållit på med blippiga låtar i 25 år och letar efter ett konstnärligt uttryck inom det området, berättar Lars.
– Jag startade ett eget band redan när jag var yngre, svarar Anna. Upptäckte tidigt att jag gillar att musicera med känslouttryck och har utforskat det till och från. Jag är självlärd. På den vägen är det.
Att vara artist innebär att man någon gång på något sätt hamnar i en situation där man utmanas. Vad för rädslor har ni som artister och hur hanterar ni dem?
– Min rädsla är att göra låtar som ingen tycker om att lyssna på, och lösningen till det är att göra bra musik som jag själv skulle vilja lyssna på, säger Lars. Lösningen fungerar som en drivkraft för mitt skapande. Jag fann också tidigt hur det format som jag jobbar efter skulle se ut. Jag läste en bok av gruppen KLF, ”The Manual”. I den står det om att ”hooken” ska komma inom en minut i en låt för att kunna fånga en lyssnare. Idag är det nog snarare 20 sekunder än en minut. Det sättet att arbeta tilltalade mig och det är så jag jobbar fram låtar som funkar säkert för mig.
– Min rädsla är att vi ska framstå som helt dumma i huvudet, fortsätter Anna. Vad jag menar är att jag tycker det är roligt att våga vara simpel i våra texter, men att jag är rädd för att folk ska tycka att vi är korkade. Jag har en annan rädsla också. Till en början är det ju att göra musik som står i fokus. Sedan blev det lite skrämmande att spela live, men scenskräcken släppte efter en tid för jag har upptäckt min inre underhållare.
Det är ju utan tvekan så att Aeld har en grund i att använda syntar som instrument. Varför fastnade ni för elektroniskt musicerande och varför valde ni just synten som instrument?
– Det började med att jag inte kunde spela något instrument alls, säger Lars. Jag är programmerare i grunden och har inte som många andra gått på kurs och lärt mig att spela olika instrument. Dessutom skriver jag och skapar mitt material bäst i luften på ett flygplan. Då funkar till exempel mjukvarusyntar bäst för mig.
– Jag är tyvärr perfektionist och vågar egentligen inte göra någonting om jag inte först försätter mig i en nybörjarsituation, fortsätter Anna. Det är då som frihet uppstår för mig. Det är roligt. Perfektion intresserar mig egentligen inte.
Många människor gillar att kategorisera den musik som de hör. Hur skulle ni beskriva ert sound?
– “Konstmusik”, kommer som ett snabbt och direkt svar från Lars. Något som hamnar någonstans mellan genrer såsom ska, noise, disco och kraut.
– Vår musik är odefinierbar, säger Anna. Eller låt mig fundera lite på det. Jag skulle nog säga “helt vanlig elektronisk musik”.
Många sjunger på engelska i sina låtar. Varför har ni valt svenska istället?
– Det är ett aktivt val, förklarar Lars. Det är ett språk vars nyanser vi behärskar fullt ut, som känns snyggt och som utmanar oss. Det är som att vara alldeles naken. Det har dessutom en speciell plats inom genren. Vi har också upptäckt att sjunga just på svenska kan bli universellt. Vår musik har till exempel redan blivit spelad i andra länder, som i USA, England och Israel, så det vilar väl också något exotiskt över att sjunga på svenska internationellt.
– Jag instämmer i det som Lars säger här, nickar Anna. Jag vill dessutom tänja på gränserna med att sjunga på svenska till syntpop. Det svenska språket är dessutom ärligt och vi kan skapa distans där vi behöver det i vårt uttryck.
Det finns olika sätt att uttrycka sig. Vad betyder det för er att få hålla på med musik?
– Det är mitt uttryckssätt och det kom tidigt in i mitt liv, berättar Lars. Jag behöver inte tänka som en ingenjör när jag gör musik, fast jag gör det ändå. Det kreativa skapandet av musik skänker mig en form av frihet.
– Det betyder mycket, eftersom jag lägger ned massor av tid på det, svarar Anna.
Gruppmedlemmarna i olika band kan ha olika roller. Sjunger gör ni båda två. Det framgår via skivan. Vad har ni annars för roller i Aeld?
– Jag skulle säga att våra roller förändras mellan låtar och över tidens gång, säger Lars. Ibland sjunger vi båda två i en låt och ibland sjunger vi enskilt i de låtar vi gör. Texter skriver vi både enskilt och tillsammans. Det är roligast och mest intressant att göra både och tycker vi.
– Från starten hoppade jag bara på Lars ramverk för hur han gjorde låtar, kommenterar Anna. Jag tänkte på vad som förväntades av mig i Lars musikvärld och hur jag skulle kunna passa in som en pusselbit i sammanhanget. Lars skrev låtarna och jag hjälpte till med ljudbilden. Det har dock förändrats sedan dess. Vårt samarbete har utvecklas över tiden. Nu arbetar vi mer efter ett demokratiskt tillvägagångssätt för uttrycket. Lars gör en grund för musiken. Jag arrangerar och producerar. Jag gör även en del av musiken åt oss nu.
Vi är ju olika individer och således inspireras vi också av olika inspirationskällor. Vad inspireras ni av?
– Lars och jag träffas inte så ofta. Det geografiska avståndet ger oss spelrum. Vi kan vara ganska utsvävande och samtidigt finns det ett givet sätt att arbeta efter. Självklart inspirerar olika musiker oss. Om jag ska välja några exempel i högen, så säger jag Dave Cloud, John Maus och klassisk musik.
– Alla oväntade resonanser som uppstår mellan oss i musiken, kompletterar Lars. Jag inspireras av skapandet i sig också. Det utmanar mig och är en drivkraft. Den kreativa processen ger inspiration i form av de överraskningar den ofta bär med sig, som när jag gjort grunden till en låt, skickat den till Anna och hon skapat något helt annat och större av den än vad jag trodde var teoretiskt möjligt.
Ni släppte nyligen en EP. Vad handlar ”Snygga ögon” om?
– Halva sanningen är att den handlar om en 80-talsförförelse. Den andra halvan är att det är ett tramsigt mästerverk av nybörjare. Vår drömrecension skulle vara något i stil med ”Svag sång, dåliga låtar, unkna teman, undermålig produktion. Tillsammans blir det underbart.”
Att använda musiken som uttrycksform har olika betydelse för artister. Vad vill ni förmedla med er musik?
– Vi vill ge folk det de behöver och samtidigt det som de inte vill ha, säger Anna.
– Lite som besk medicin, utvecklar Lars. Vi gillar båda kontraster. Bara omslaget i sig uppvisar till exempel att vi tilltalas av kontraster.
Det finns många intressanta sidor av ert uttryck. Vad kommer härnäst med Aeld?
– EP:n var ett försök från oss att göra musik tillsammans, men den innehåller inte så många låtar, så vi tänker att göra en EP till, berättar Lars. Vi har fem eller sex låtar redo som vi ska göra det sista på. Vi gillar EP:n som format. Man kan vara lite snävare då och det känns bra för oss att jobba i det uttrycksformatet. Vi har känt på cirka 40 till 50 låtar inför nästkommande EP.
– Att göra en EP till medför också att det blir lättare för oss att uppträda live, då vi kommer att har mer material, fortsätter Anna. Materialet från en EP känns lite för lite som bas att stå på, så nu vill vi utöka med en EP till. Vi har spelat live på Öland och på Kalmar konstmuseum hittills. Vi startade som konstprojekt. När vi spelade på muséet blev den cirkeln sluten. Nu blir det nya former. Nu kan vi vara ett renodlat band.
– Det är viktigt för oss att inte göra samma typ av låtar om och om igen, även om man hemskt gärna vill det, fortsätter Lars. Vad som resonerar mellan oss och frambringar låtar är intressant. Det är en så kallad filterprocess inom Aeld och är de uttryck som ger oss vad som kommer härnäst från bandet.
– Två EP-skivor på ett år är rätt okej för oss, säger Anna och Lars avslutningsvis.