Friday , October 30 2020
Slash Sweden Rock Festival, 2015
Slash - Foto: Georg Ryttman

I jättarnas land: Sweden Rock festival 2015

Festivaler med grund i hårdrock och metal har vuxit upp som svampar över hela Sverige på senare år. En del är bättre, en del sämre, vissa mindre och vissa riktigt stora. Sweden Rock Festival kör dock som alltid med utsålt hus, vilket innebär 33000 åskådare per dag, och festivalen behåller sin ledande position på marknaden. På de stora scenerna stod i år jättenamn som Judas Priest, Mötley Crüe och Def Leppard, men det är i undervegetationen som morgondagens giganter bor.

Så fort ett stort band har spelat på Sweden Rock så risas och rosas de av allsköns dagstidningar och media, så väl utomlands som i Sverige. Men Sweden Rock Festival är så mycket mer än dessa omtalade och omskrivna giganter. Sweden Rock Festival är likaså mer än endast hårdrock. Även sydstatsrock, blues, extremmetal och inte minst progrock har sin självklara plats på scenerna i Norje. Ibland kan en cool uppstickare helt utanför konceptet dyka upp och förvåna publiken också. Vidare spelar en mängd små eller mellanstora band som sällan eller aldrig får någon press, mer än i undantagsfall, och då alltid inom explicit musikpress. I mitt tycke är många av dessa ”dvärgar” både bättre, roligare att se, och mer givande musikaliskt än vad jättarna är. Således handlar inte den här artikeln om giganterna som ni redan sett eller läst allting om på andra håll, utan istället om några av de mindre grupper/artister som ni kanske missat eller inte ens hört talas om… än.

Kee Man Hawk Sweden Rock Festival, 2015
Kee Man Hawk – Foto: Georg Ryttman

Ett extremt nytt band är Kee Man Hawk, en tung kvartett från Sala. Dessa herrar har på ungefär ett halvår bildats, spelat in sin första platta, och den 29:e maj i år livedebuterade de på Rockland i hemstaden, som förband till Georgia Satellites Dan Baird. Kee Man Hawks andra livegig någonsin skedde sedan onsdagen den 3:e maj på 4 Sound Stage på Sweden Rock. Snacka om karriärskliv av Guds nåde!

Därmed inledde gruppen hela festivalen år 2015, och det kunde naturligtvis ha gått hur som helst. Skulle det komma något folk? Skulle de som kom gilla bandet? Skulle publiken stanna? När killarna klev upp på scenen rådde det både regn och halv orkan. Trots detta samlades allt större klungor av nyfikna rockdiggare framför scenen. Vädret blev bättre och snart satt där människor hela vägen uppför slänten och diggade. Själv stod jag så nära det gick att komma och njöt i fulla drag av Hawkan Englunds formidabla gitarrspel, sångaren Joe K Richs kraftfulla röstresurser, Martin Vanghouses träffsäkra trumslag och Stewie Wests tunga baslir och uttrycksfulla spelglädje.

Bandet, som skriver allt sitt material själva, avlossade låt efter låt, ibland förstärkt med munspel, och en annan gång med pedal steel, och visst kunde man skönja en aning nervositet under detta drömgig. Men vem hade inte känt sig darrig när man gör sin andra spelning någonsin för en så stor publik och på en scen där så oerhört många stora, klassiska namn spelat före dem? Englund sade efteråt att han hade sjabblat lite vid något tillfälle, men det var då inget jag lade märke till. Men så är den killen perfektionist ut i fingerspetsarna också.

Bandet gjorde ett långt, över förväntan skitbra gig, och publiken var uppenbart nöjd med det tunga bluesrocksvänget. Så vitt jag såg stannade i stort sett alla åskådare, medan än fler kom till under konsertens gång, och det inledande busvädret var förvandlat till strålande sol när gruppen klev av scenen till ljudet av applåder som inget hellre önskade än ett extranummer. Det finns egentligen bara en sak att tillägga: gillar du klassisk, 70-talsinfluerad, tung och hård rockmusik med inslag av fläskig blues är det din plikt att kolla in dessa nykomlingar!

M.O.B. Sweden Rock Festival, 2015
M.O.B. – Foto: Georg Ryttman

Ett annat band som hade det tveksamma nöjet att inleda en förmiddag, var stockholmsbandet M.O.B. som äntrade 4 Sound Stage så tidigt som 11.30 på fredagen. Efter två dygn av festande och sena nätter med mängdvis av musik, var risken förstås uppenbar att det stackars bandet skulle få lira för tomma nejder. Men solen sken och uppenbarligen var det en hel del människor som kände till gruppen sedan tidigare, eller som helt enkelt blivit intresserade via djungeltrummorna, eller annan media.

M.O.B. som lirar rätt mörk, ibland rejält tung, och energisk hårdrock/metal passar naturligtvis bättre på mörka klubbar eller sent om natten än i fullt solsken innan man hunnit vakna, men min oro över läget försvann tämligen snabbt. I svartklädde Fredrik Notling har bandet nämligen en utmärkt sångare, som med sin attityd, pondus, scenvana – bandet har lirat väldigt mycket live i stockholmstrakten under det senaste året – och lätt satanistiska utstrålning, kan få vem som helst att glömma solsken och morgontrötthet. Att gitarristen Peter Gustafsson lirade utmärkt, utstrålade självsäkerhet och stor spelglädje gör inte saken sämre. Sist men inte minst har vi trummisen Richard Averdahls ihärdiga bankande och Leif Erikssons intensiva baspuls som ger gruppen både sväng och tyngd.

Giget baserades huvudsakligen på material från M.O.B:s senaste, mycket starka och rosade platta Out From The Dark, och framförallt satsade man på det tyngre materialet, vilket var klokt. Bandets ballader är fina, men på Sweden Rock en tidig förmiddag är det väckning som gäller, vilket bandet fattat, så efter det förinspelade, bombastiska introt startade man med ”The beast in me” och när grymma ”Legions of the antichrist” avslutade hela spelningen hade gott om folk hunnit strömma till, och succén är given.

Carl Palmer´s ELP Sweden Rock Festival, 2015
Carl Palmer´s ELP – Foto: Robert Ryttman

Allting på Sweden Rock är som sagt inte hårdrock och metal. Ett utmärkt exempel på den saken är Carl Palmer´s ELP (Legacy). Palmer är alltså trummisen från alltför tidigt nedlagda progrockdinosaurien Emerson Lake & Palmer, som i mitt tycke var ett av världens bästa band på 70-talet. Samt från och till därefter, då man återförenat gruppen.

På 70-talet var dock trion gigantiska, sålde 40 miljoner skivor, och än idag älskas de och deras skivor högt av en trogen publik världen över. Mina förväntningar på denna nya konstellation var dock låga, då ELP:s storhet i mångt och mycket baserades på Keith Emersons uppsjö av orglar, pianon, och inte minst syntar. Hur skulle Carl Palmer, utan vare sig sång eller keyboards, kunna göra ELP:s låtar rättvisa och förvandlas till annat än en mycket tunn och medelmåttig coverversion av moderbandet?

Jo, med hjälp av två extremt duktiga och uppenbart klassiskt skolade musikanter på gitarr och bas. Paul Bielatowicz (gitarr) och Simon Fitzpatric (bas) är idag ansedda att vara två av Storbrittaniens allra främsta virtuoser och de bägge musikanterna gjorde ett fullkomligt magiskt intryck på mig. Inte blev det sämre av Bielatowiczs enorma spelglädje heller. Dessa herrar, samt det faktum att man inte ens försökte att kopiera gamla ELP, utan istället gjorde sina helt egensinniga versioner av klassiker som ”Welcome back”, ”Knife edge”, ”Jerusalem” och ”Fanfare for the common man” fick Carl Palmers nya trio att triumfera från gigets allra första början med ”Ride of the valkyres” till avslutande ”Hoedown”.

Carl Palmer själv sprang mellan trumsetet och mikrofonen för att presentera styckena som spelades, och hans trumsolo är det grymmaste jag sett sedan jag såg Rushs Neil Peart lira live senast. Faktum är att jag tycker att Palmers solo till och med var roligare, mer varierat och underhållande än kanadensarens, och det säger inte lite!

Bland låtmaterialet förvånades jag mest över att man framförde King Crimsons ”21st century schizoid man”, som Palmer berättade var den första låt ELP lirade i replokalen i början då de bildades. Så konstigt är det kanske inte, då Greg Lake sjöng på King Crimsons första platta, så han tog väl helt enkelt med sig låten för att de skulle ha något att börja jobba med. Den version som framfördes på Sweden Rock var riktigt tung och satt som en smäck, vilket märktes hos den diggande publiken.

Annat som imponerade var när Paul Bielatowicz fick glänsa solo i Debussys ”Claire de lune” och den snygga mix av mer eller mindre kända låtar som Simon Fitzpatric fick framföra på egen hand under sitt soloparti.

Visst kunde jag väl sakna sång ibland på de låtar som ursprungligen framförts med sådan, men i det stora hela var detta ett klockrent gig för oss som gillar mixen av klassisk musik och rock, framförd av ekvilibrister utav Guds nåde. Att detta sedan inte är musik för alla är självklart, men Carl Palmer´s ELP (Legacy) drog en oväntat stor publik med tanke på hur avancerade grejer de framförde, och publiken verkade vara fullt lika nöjd och upprymd som jag, vilket visade sig när man traskade vidare bland alla dessa leende människor.

Kapia Da Capo Sweden Rock Festival, 2015
Kapia da Capo – Foto: Georg Ryttman

En annan progressiv höjdpunkt, förutom Fishs finfina gig då de framförde Marillion-albumet Misplaced Childhood i sin helhet, stod svenska Kaipa de Capo för. På 70- och tidigt 80-tal hette gruppen bara Kaipa och spelade in fem plattor, och i den nya versionen av bandet är tre originalmedlemmar från den eran fortfarande med: gitarristen Roine Stolt (även känd från sitt Flower Kings), trummisen Ingemar Bergman och basisten Tomas Eriksson.

Utöver dessa på Sweden Rock var där Max Lorentz på keyboards och Roines brorsa Michael Stolt (också i Flower Kings) på sång. Den sistnämnde har en mycket bra röst för de här låtarna, oavsett om han sjunger eller reciterar texter, då hans stämma är både stor, varm, mörk och full av pondus. Den fullt synliga spelglädjen gör inte saken sämre heller. Tvärtom.

Roine verkade dock inte helt nöjd med ljudet i början av spelningen, då han gång efter annan tecknade till någon att höja ljudet. Om det var angående medhörningen eller något annat vet jag inte. I mina öron lät det skitbra hela tiden.

Bandet lirade på nya tältscenen som kallas Rockklassiker Stage och som – tack för det! – byggts istället för den undermåliga, lilla utomhusscen som tidigare låg i närheten, men där ljudet alltid kolliderade med, och stördes av, musiken från de närliggande, stora scenerna. Den nya tältscenen är helt utmärkt: rymlig, bra ljud, har egen bar, och inte minst det faktum att den är försedd med tak är klara plus.

Kaipa de Capo var andra gruppen jag såg spela där inne, och bandet lyckades förflytta mig till en vackert vemodig värld av varma toner och melodier. Man framförde låtar från de tre första Kaipa-plattorna som kom ut mellan -75 och -78, med texterna på svenska så som de bör vara, och det enda jag möjligen skulle kunna klaga på är att giget var alldeles för kort. Bandet hade bara 45 minuters speltid, men det var så bra att det bara kändes som femton minuter, och jag hade kunnat stå där i minst en timme till. Detta trots en ögoninflammation som störde mig hela tiden.

Men Roine Stolts gitarrlir är något speciellt, det har en ton av lättsam skönhet som man snabbt förlorar sig i, och när dessutom låtarna är väl valda och framförandet ljuvligt, så är det svårt att få nog. Så inte helt mätt, men absolut lätt salig, lämnade jag Rockklassikertältet vid middagstid för att köpa ögondroppar och sedan uppleva något annat gott på det digra smörgåsbord av musik som serverades.

Exciter Sweden Rock Festival, 2015
Exciter – Foto: Georg Ryttman

Exciter är ett kanadensiskt band, en trio från Ottawa, som aldrig tidigare spelat i Sverige och som inte ens besökt Europa sedan 1985. Jag har alltid haft en svaghet för gruppens tidiga 80-talsplattor, betitlade Heavy Metal Maniac, Violence & Force, Long Live The Loud och Exciter. Anledningen till denna svaghet är främst gruppens osvikliga förmåga att piska upp en sjuhelvetes energi och intensitet.

Om de skulle lyckas leva upp till sina gamla plattor live, inte minst med tanke på att så otroligt många år gått sedan albumen kom ut, var jag givetvis tveksam till då jag inte hört någonting med dem sedan det nitförsedda 80-talet. Men det visade sig direkt att den peppade gruppen inte hade några tankar på att tagga ner.

John Ricci (gitarr), Allan Johnson (bas) och Dan Beehler (trummor och sång) som samtliga steg upp på 4 Sound Stage är själva originalupplagan av bandet, och herrarna sparade inte på krutet i stänkare som ”Stand up and fight”, ”Heavy metal maniac”, ”Pounding metal”, och ”Violence and force”. Någon gång under resans gång hände något som tystade gitarren, vilket gav upphov till en oväntad paus, men så fort tekniken fungerade igen räknade man in på nytt och brände av ”I am the beast”.

Hela giget var något av en flammande urladdning där under solens heta täcke, med knutna nävar, headbanging och bandets namn som kärleksfullt skanderades och fick vilddjuret Beehler att se äkta rörd ut. Faktum är att han flera gånger frågade sig – och oss – varför i helvete inte bandet kommit till Sverige för, redan på 80-talet, och jag förmodar att vi var många i publiken som ställde oss exakt samma fråga. Men hellre sent än aldrig, och detta var en revansch med all önskad överskottsenergi intakt.

Det enda som drog ner helhetsintrycket under Exciters gig, förutom teknikstrulet som ingen kunde rå för, var Riccis tradiga ensamsolo som lät mer som strängtortyr än faktisk musik, men som tur är höll han det kort, så jag kan inte påstå att det störde mig alltför mycket. Dessutom uppvägde Beehlers röstresurser och trummassaker det mesta. Snubben är inte född igår, men orken, kunnandet och viljan att piska skinn fortare, hårdare och brutalare än de flesta, lär inte många tjugoåringar göra om. Beehler är lite som trummisarnas motsvarighet till Ted Nugent: en ren naturkraft, alltså!

Hell Sweden Rock Festival, 2015
Hell – Foto: Georg Ryttman

Ett annat metalband, men med en mer gotisk och teatralisk approach, stod brittiska Hell för. Detta mycket underhållande band, också de med bakgrund i 80-talet, även om deras start blev en alltför snabb början till slutet då skivbolaget gick i konkurs och originalsångaren David Halliday begick självmord, kom inte ut med någon riktig platta förrän 2011. På den stod Martin Walkyier för sången. Två år därefter följdes debutalbumet upp med Curse And Chapter som sålde ännu bättre.

Bandets rykte hade lyckats överleva genom åren tack vare kassetter (detta påfund som knäppskallar inom skivbranschen på den tiden hävdade skulle ”döda musiken”) som byttes bland fansen, och så småningom intog David Bower, bror till gitarristen Kev Bower, platsen bakom mickstativet.

Hela bandet kör med en vampyrliknande image, uppbyggd med gott om smink och svarta kläder, och David Bower själv glider delvis omkring halvnaken på scenen iförd en törnekrona av metall och piskar sin egen rygg blodig, likt en bisarr Jesus-figur, medan han sjunger om mänsklighetens mörka sidor och ondskans kittlande krafter.

Rösten påminner emellanåt om King Diamonds, om än inte lika extrem, och sångaren byter kläder och skepnad vid ett flertal tillfällen, medan han välkomnar oss till helvetets kyrka. Inlevelsen är intensiv. Samtidigt finns där en humoristisk sida hos honom, och mixen mellan ockult mörker och humor fungerar alldeles utmärkt, vilket till stor del säkert beror på Bowers tidigare karriär som TV- och teaterskådis.

Bandet har lirat en gång tidigare på Sweden Rock men av någon anledning missade jag dem vid det tillfället. När jag nu äntligen ser dem live kan jag ångra den första missen, men hellre sent än aldrig.

Bortsett från den visuellt ockulta upplevelsen inser jag tämligen fort att bandet även har det musikaliska material som krävs för att bli mer än en underhållande freak show. Många av låtarna har definitivt medryckande kvaliteter, och jag gillar såväl sound som framförande, och inte minst bandets förmåga att variera tempo och melodier inom själva låtarna. Dessa herrar är tveklöst välkomna tillbaka till festivalen, vad mig anbelangar.

Rock Goddess Sweden Rock Festival, 2015
Rock Goddess – Foto Georg Ryttman

På 80-talet var kvinnliga hårdrocks- och metalgrupper än färre än vad de är idag, men de brittiska systrarna Jody och Julie Turner, samt Tracey Lamb som tillsammans bildade Rock Goddess, var ett band jag gillade rätt skarpt då det begav sig. Idag, när jag hör låtarna igen efter över 20 år, fattar jag inte riktigt vad det var jag gick igång så hårt på då. Inte för att det hela är dåligt, men materialet som framförs är inte heller så skitbra som jag minns det… och faktum är att jag över huvud taget inte minns flera av låtarna, vilket jag borde göra om de hade haft riktigt bestående kvaliteter.

Sju av de metalalster som lirades på Sweden Rock kommer från debutalbumet, två från uppföljaren Hell Hath No Fury och en från Young And Free, samt ”Unfinished business” som kommer att finnas på nya plattan som är under inspelning. Skivan ska dessutom heta som låten, enligt vad som sagts då detta skrivs. De övriga fem sångerna som London-trion lirade på Sweden Rock är förmodligen också nyskrivna, alternativt väldigt obskyra.

Hur som helst gjorde tjejerna ett bra jobb, där på 4 Sound Stage i det bländande solskenet på fredagseftermiddagen. Framförallt imponerade Jody Turner med sin råa stämma då hon sjöng texterna, och Lamb med basen levde ut bra, medan Julie Turner förde en mer avspänd och tillbakadragen tillvaro bakom sitt trumset.

Jody borde dock investera i linser eller ett par brillor, eller helt enkelt lära sig upplägget utantill, för efter varje spelad låt var hon tvungen att gå fram och titta riktigt nära på låtlistan för att se vilken titel de skulle bjuda på härnäst. Och varje gång hon gjorde det kändes det som att hon förlorade publikkontakten, då hon koncentrerade sig på att läsa innantill istället. Lite synd och lätt irriterande, eftersom giget förlorade tempo, men det var i vilket fall som helst kul att få se Rock Goddess till slut, och i det stora hela var giget bra, om än inte världsomvälvande.

Förhoppningsvis utmynnar den här återföreningen i en ny bra platta, ett band som med tiden lirar ihop sig än bättre, och därmed en hel del råriven, rakt-på-sak, rökig och rockig, new wave of british heavy metal från den tid då genren verkligen var ”new”.

Pat Travers Band Sweden Rock Festival, 2015
Pat Travers Band – Foto: Georg Ryttman

Bluesrockgitarristen Pat Travers, också han från Kanada liksom Exciter, har lirat tidigare på Sweden Rock, men det var flera år sedan sist. Då uppträdde han på en större scen, men den här gången fick han hålla till godo med lilla Sweden Stage, som det å andra sidan är trevligare och mer intimt att hänga vid än framför jättescenerna.

Själv stod jag längst fram vid staketet under merparten av giget, och Travers levererade naturligtvis som alltid. Dock förvånades jag av den rätt fantasilösa låtlistan. Bara ett par månader tidigare gav han ut nya albumet Retro Rocker, men inte en låt framfördes från den skivan. Istället blev det mest en massa skåpmat och covers. Låtar från standardhyllan, helt enkelt. Undantaget var lugna ”Diamond girl” som gavs ut på Can Do-plattan 2013, och som därmed var nyast för kvällen.

När Travers inledde med ”Rock n roll Suzie” kom direkt förhoppningen om att detta kunde bli ett guldgig, baserat på låtarna från Makin´ Magic, men istället följde han upp med ”Life in London” från Putting it straight och ”Crash and burn” från plattan med samma namn. Därefter kom covers som Ray Charles ”I´ve got news for you”, ”Lead Bellys ”Black Betty” i RamJam-version, och något senare, Hendrixs ”Red house”. Samt Little Walters ”Boom boom (out go the lights)” och Albert Kings ”Born under a bad sign”, som extranummer. Från Makin´ Magic blev det bara ”Stevie” och ”Statesboro blues” (som även den är en cover), och så ”Heat in the street” från plattan med samma namn. Även ”Snortin´ whiskey” som han alltid lirar och som publiken mer eller mindre kräver, spelades förstås.

Jag säger definitivt inte att detta var något dåligt gig. Pat Travers tycks inte göra sådana, och liksom sina musiker är han proffs ut i fingerspetsarna. Jag påstår inte heller att låtarna de lirade var kattpiss, för det är absolut fina grejer, men nog kunde han väl ha bjudit på några överraskningar i alla fall? Killen har en guldgruva av coola låtar och plattor att ösa ur, han har trots allt gett ut skivor sedan 1976 och de börjar bli rätt många nu, så varför inte lägga manken till och repa in lite annat också? Gör det Pat, så är du välkommen tillbaka vilket år som helst!

Lucifers Friend Sweden Rock Festival, 2015
Lucifers Friend – Foto: Georg Ryttman

Inget annat band på Sweden Rock Festival 2015, hade jag sett fram så sanslös mycket mot att få se, som just Lucifers Friend. Gruppen albumdebuterade 1970 med sitt självbetitlade mästerverk, tillika sin absolut hårdaste, tyngsta och mörkaste platta. Därefter ändrade de stil och sound till den mer progressiva och psykedeliska uppföljaren Where The Groupies Killed The Blues, och sedan ändrade de sig igen och började lira rätt rak rockmusik med blås på I´m Just A Rock N Roll Singer, för att ta in mer jazziga tongångar på Banquet. Så där höll det sedan på, mer eller mindre, skiva för skiva, fram till 1981 då Sneak Me In blev deras sista album… för ett tag.

1994 återbildades man nämligen bandet igen, då under namnet Lucifers Friend II och gav ut plattan Sumo Grip, som även den bjöd på en ny stil. Men på den medverkade också många medlemmar som aldrig varit med i originalupplagan av bandet över huvud taget, och kort därefter var gruppen återigen upplöst.

På Sweden Rock var dock samtliga överlevare från originalsättningen av det tyska bandet med, inklusive den brittiska sångaren John Lawton, även känd från Uriah Heep, vilka han så olyckligt gick över till när han lämnade Lucifers Friend i mitten av 70-talet.
Lucifers Friend, som startade som Asterix (dessa gav ut en tung självbetitlad hårdrocksplatta 1969 som absolut är värd att ha!), och som anses vara ett av prototypbanden till doom metal, och vars skivutgivning är så schizofren när det gäller att byta stil, stod alltså slutligen på 4 Sound Stage i mörkret. Jag som gått omkring i månader i tron att de helt enkelt måste lägga krutet på sin ursprungliga, tunga hårdrock, och att detta skulle bli fullkomligt magiskt blev istället… lätt besviken.

Inte på framförandet egentligen. Lawton sjöng skitbra och gubbarna spelade finfint, även om gitarristen sackade en aning emellanåt, men det störde mig inte direkt. Nej, det var soundet som saknade tyngd, som saknade hårdrockskänsla, som saknade mörkret och mullret från 1970. Bandet lät helt enkelt alldeles för snällt och trevligt.

Och så har vi låtvalet, som ju borde haft tyngdpunkt på första Lucifer-plattan och eventuellt även på Asterix-skivan, om man fått drömma, men där gruppen istället blandade hej vilt från skivutgivningen som skett under hela karriären. I slutänden var det dock de riktigt tidiga, klassiska låtarna så som ”Ride the sky” och ”Toxic shadows” som stod ut mest och framstod som mest lyckade.

Så ja, jag blev lätt besviken, men det var inte Lucifers Friends fel egentligen, utan mer tack vare mina egna extremt högt ställda förväntningar på att ett gäng gamla gubbar som jag hoppades, fortfarande efter 45 bast, skulle kunna låta ondskefulla, farliga och magiska. Det gjorde de inte. Men de lät bra. Emellanåt riktigt bra, till och med.

Annat som sågs av undertecknad denna härliga festival var:
Abramis Brama, som i vanlig ordning gjorde ett proffsigt och äkta intryck med spelglädjen i fokus. Även Abramis borde dock byta ut stora delar av repertoaren snart, för det börjar bli lite tradigt att höra samma låtar jämt.

Slash Sweden Rock Festival, 2015
Slash – Foto: Georg Ryttman

Spike´s Free House kallade Quireboys-sångaren Spike sin hyllningskonsert till Frankie Miller, vars låtar han spelat in på en platta förra året. Dessa skulle framföras tillsammans med basisten och trummisen från Free var det tänkt, men tyvärr avled basisten Andy Fraser i mars. Simon Kirke från Free och Bad Company, samt Mark Stanway från Magnum och Luke Morley från Thunder joinade dock Spike, och hyllningsgiget blev rätt hyggligt, även om låtmaterialet innehöll allt från några riktigt såsiga grejer till kanonbra material.

The Quireboys själva genomförde ett eget gig dagen före på Sweden Stage, som jag dock bara såg från håll, och som pågick medan jag hade ett intensivt samtal med en vän. Men det jag hörde med The Quireboys lät riktigt bra.

Likaså gjorde Slash, men honom och Myles Kennedy & The Conspirators hade jag dessutom sett bara ett par dagar före, på Gröna Lund. Giget på Sweden Rock skiljde sig inte mycket, mer än att Slash lirade färre låtar på festivalen av någon anledning. På Grönan bjöd han t.ex. på ”Mr Brownstone” och ”Welcome to the jungle”, vilka aldrig framfördes i Norje.

Battle Beast är en energisk fläkt från vårt grannland Finland. Dessa humorister lyckades trycka in strofer från såväl ABBA som Tomas Ledins ”Sommaren är kort” och dessutom klämma till med en snapsvisa, mellan sina egna, definitivt hårdare alster. Kul band att se, även om vissa låtar blir lite för mycket schlagermetal för min del. Men i det stora hela funkar de.

The Darkness Sweden Rock Festival
The Darkness – Foto: Georg Ryttman

Michael Monroe, om vi ska hålla oss till Finland, gjorde ett sent gig på Sweden Stage, och ingenting, inte ens dygnsrytmen, får den mannen att tagga ner. Monroe flög som en skottspole över scenen, gick ner i spagat, klättrade högt upp i ställningarna, var ute hos publiken flera gånger om, och han bjöd på en rejäl mix av sololåtar, Hanoi Rocks-godingar och covers. Kanon och kalas, för oss alla som gillar punkig rock n roll i glamrockkostym.

En annan märklig tok är Justin Hawkins i The Darkness, som lirade på Rock Stage direkt efter att Judas Priest gjort ett storstilat, underhållande och skitbra gig på Festival Stage, som ligger mitt emot. Justin har allehanda knäppa idéer för sig, vilket alltid är lika roande att se, och ibland härjar han så mycket att musiken kommer i andra hand. Bandet har dock ett gäng bra låtar, och de gamla hitsen från 2000-talets begynnelse framfördes givetvis till välkomnande applåder, liksom en del mindre kända saker och en handfull låtar från vårens nya album, Last Of Our Kind. När inte Justin red omkring på axlarna till en vakt nere bland publiken, gjorde torn av högtalare på scenen eller snackade en massa skön, flummig skit, gick han upp i falsett som tidigare om åren, och även om inte detta var den bästa konsert jag sett med The Darkness, så värmde giget fint där i kylan och nattmörkret.

The Sirens gjorde ett mer seriöst intryck på lördagsmorgonen vid 12.00. De tre sångerskorna Anneke van Giersbergen (ex- The Gathering), Liv Kristine (Leave´s Eyes och ex- Theatre Of Tragedy) och Kari Rueslåtten (The 3rd And The Mortal) från Norge och Nederländerna lät som tre himmelska änglar över nejderna. Vackrare inledning på en dag i Blekinge har jag nog aldrig upplevt, och damerna mixade sina stämmor så att alla sjöng duetter med alla, samt att de sjöng en och en, och alla tre tillsammans förstås. Både låtar från respektive band, samt The Sirens egna alster fick plats på repertoaren, och mer än en gång imponerades jag storligen av vad dessa kvinnor lyckades åstadkomma med röstresurserna.

Ace Frehley Sweden Rock Festival, 2015
Ace Frehley – Foto: Georg Ryttman

Ace Frehley har kanske inte den vackraste av röster, men hans trummis sjunger fantastiskt, och mixen av Frehleys sololåtar, den gamla Hello-covern ”New York groove” och ett gäng Kiss-låtar från 70-talet räcker långt när de framförs väl. Ett par veckor senare ser jag Ace på Gröna Lund och det giget är mycket bättre, om än med sämre ljud än på Sweden Rock, och jag kan bara konstatera att jag är glad över att ha fått se den gamle ”rymdfararen” i bra skick två gånger samma sommar.

Mother´s Finest ger ifrån sig ett dansant funkgung och danssväng den här gången också, precis som senast när de besökte festivalen, och Extreme som lirar lite senare samma dag har verkligen inte tappat funkskorna sedan storhetstiden heller. Utmärkt sång, underbara gitarrkonster och en massa bra gamla låtar, såväl de funkiga, de rockiga, och balladerna. Jag kan inte tänka mig att ett enda gammalt fans kände sig missbelåten med giget efteråt. Detta var en galant uppvisning av Extreme!

Extreme Sweden Rock Festival, 2015
Extreme – Foto: Georg Ryttman

Så galanta var väl inte herrarna i Molly Hatchet kanske, men musikaliskt kan jag inte klaga, även om ljudet lämnade en del kvar att önska, där jag satt i gräset i solskenet. Likaså gjorde scenshowen. Phil McCormack rör sig tungt och makligt över scenen, iklädd cowboyhatt och med en kista där halva Jacksonvilles förenade pizzerior och hamburgerbarer måste ha begravt sina menyer under många, långa år. Karlen ser ut att kunna få en hjärtinfarkt i viken minut som helst, men det är allt ”Hell yeah!” mellan var och varannan låt som tråkar ut mig. Har man inget ordförråd och ska stå på en scen: håll hellre käft än att tjata om samma saker gång på gång på gång. Både en, två och tre gånger kan det vara kul, men den fjärde gången garvar ingen längre.

Årets andra sydstatsband var Blackberry Smoke, och i mitt tycke skåpade de ut sina äldre kollegor i Hatchet. Men visst, jag medger att den åsikten främst är en smaksak. Dock hade de bättre ljud, var inte lika enformiga, och ja, jag tyckte faktiskt att de var roligare – och framförallt – mer varierade att lyssna till.

På tal om varierade så är det något Opeth brukar vara också. Och inget undantag var det denna fredag heller förstås, då bandet hade nöjet att stå på den något för stora Festival stage-scenen. För inte kändes det riktigt som att Opeth kunde fylla ut den? Detta är ju inget band med någon Jagger-lik frontfigur som rusar omkring, härjar, sjunger refränger med publiken eller dränker scenen i såpbubblor och paljetter. Men musikaliskt gjorde stockholmsbandet ännu en av sina kanonspelningar, och då Miael Åkerfeldt sade att ”vi bjuder bara på musik, men efter oss kommer det ett band som bjuder på allting annat… utom musik” så kom han med festivalens allra mest klockrena kommentar. Givetvis var det Mötley Crüe som lirade efter Opeth på samma scen den dagen.

Opeth Sweden Rock Festival, 2015
Opeth – Foto: Georg Ryttman

Scott H. Biram såg jag lite på i Rockklassikertältet, och det var en småtrevlig mix av country, blues, boogie och… dynga. När han var bra var han bra, när han inte var bra, var han trälig. Lillasyster hörde inte heller till festivalens toppband. Jag gillade Lok när det begav sig, och jag gillade Lillasyster på Sweden Rock fram till dess att det åkte fram en akustisk gitarr och allting plötsligt bara lät jävligt illa. Efter det raset lyssnade jag på Lillasyster ett litet tag till, men giget tog sig inte igen, så jag övergav gruppen och drog därifrån.

Inte heller D.A.D. gjorde sitt bästa gig i mannaminne. Har alltid gillat danskarna, såg dem första gången de lirade i Stockholm på 80-talet, och har därefter haft ett flertal trevliga liveupplevelser tillsammans med dem, men den här gången ville det sig inte riktigt. Upplevde giget som tämligen segt, med alltför många halvdana låtar, för få toppar, och för lite rock n roll-röj. Men när de tände eld på trumsetet och det stank lång väg om det brinnande instrumentet, kände jag dock tillräckligt stort hopp för att se dem igen, någonstans, någon gång, och förhoppningsvis i något mer energisk form.

Om Robert Ryttman

En simpel skribent som gillar allt från det enklaste enkla till det svåraste svåra, från det mjukaste mjuka till det hårdaste hårda!

Kolla även

Sweden Rock Festival 2018

Medan nationaldagen firas med Astral Doors på Sweden Rock Festival sitter jag och mina hårdrockssugna …