Friday , December 2 2022
Sweden rock Festival - Trumset

Sweden Rock Festival – Återuppståndelsen!

Efter två långa, sega och tröttsamma år av pandemi kändes det som att både publiken och många av årets band var osedvanligt taggade och redo att äntligen få ge allt igen. På campingen talade man om festivalen som man talar om hemkomst efter att ha bott på annan ort en längre tid, och alla verkade lyckliga, glada och redo att ge de kommande dygnen allt de hade av hjärta, själ, kropp och party.

ONSDAG

Efter sju timmars bilresa, parkering på campingplatsen och uppsättning av tältet, var det äntligen dags att slita ringen av första ölburken och känna sig som hemma. En massa gamla vänner och bekanta – varav många man bara träffar under den här veckan i Norje – kom förbi och hälsade, snackade en stund, och bjöd in till sina tält och bussar. Med andra ord: allting var som vanligt, som om den förbannade pandemin aldrig existerat, och solen sken, de första banden hade redan lirat, och när Zero kom in på området efter att ha fått våra armband kom vi rätt på Sweden Stage där Witchcraft mullrat igång sin doom metal.

Örebrobandet utmärker sig inte visuellt direkt. Frontmannen och bandstartaren Magnus Pelander (sång, gitarr) och den nya kvinnliga basisten är bägge klädda i svart och trummisen Ragnar Widerberg har en intetsägande skjorta på sig. Men trion låter bra och det är huvudsaken. Den distade basen är en sann njutning att höra medan Pelanders ibland något klagande stämma kan bli lite mycket i längden. Det uppväger han dock med känslofullt gitarrspel, inte minst i de lugnare partierna. Jag gillar också att Pelander framför någon låt på svenska. Bäst var dock cirka tio minuter långa, psykedeliska ”Her Sisters They Were Weak” som man kunde falla i trans till. Giget i sin helhet var inte sensationellt men definitivt bra nog för att stanna och se det till slutet.

Efter en timme i sällskap med Witchcraft blev det att bege sig till Rock Stage och Raubtier. Här märktes det tydligt och klart att Live Nation, som numer äger festivalen helt och hållet, har skippat det gamla taket på 33000 besökare. Redan 2019 sprack det med 41000 deltagare, viket många klagade på då. I efterhand hörde jag mig för med Sweden Rocks Marketing & Press Manager Sofia Lindqvist Lacinai om hur mycket folk som besökt årets festival och fick veta att det var över 25000 personer på onsdagen, vilket jag betvivlar att det någonsin varit tidigare. Under festivalen i sin helhet tog man in över 46000 unika besökare. Det ska dock poängteras att festivalutrymmet nu har utökats med 25 %. Tältscenen ligger t.ex. mycket längre bort nu än vad den gjort tidigare och man har flera barer och andra utrymmen, men något som framstod i all sin tydlighet var att det krävs oerhört många fler sittplatser framöver om publiken ska bli helt nöjd.

Raubtier - Sweden Rock Festival 2022
Foto: Georg Ryttman

Raubtier då? Jo då, de gjorde vad de skulle, men ljudet var inget vidare i början, åtminstone inte på vänstra flanken där jag stod. Trummorna – pimpade som kulsprutekanoner – dånade högt, men de övriga instrumenten lät veka och inte heller sången framträdde med önskvärd tydlighet. Bandet inledde med nationalsången och därefter ”Det finns bara krig”, ”Vittring”, ”Polarvargen” och ”Sveriges elit”. Någonstans under de låtarna tog sig ljudet och den svenska industrimetallens idag främsta företrädare avverkade inte mindre än 17 låtar allt som allt. Efter en redig version av ”Dobermann” går Raubtier av scenen, kommer in fortare än kvickt igen – deras spelning är bara lite över en timme lång – och så bjussar gänget från Haparanda på kannibalsången ”Lennart”, och än en gång slår det mig hur mycket Raubtier och Rammstein har gemensamt. Tyskarna gjorde ju ”Mein teil” 2004 som handlar om kannibalen Armin Meiwes, men även Pär Hulkoffs sång och bandets musik i sin helhet har gemensamma nämnare. Plötsligt gästar Snowy Shaw Raubtier på trumma (ja, bara en) och sång i ”Världsherravälde”. Shaw återkom sedan på fredagen som gäst till ett annat metalband. Norrlänningarna avslutade därefter sitt musikaliska segertåg med ”Kamphund”, Raubtiers debutsingel från 2008, och ”Låt napalmen regna”. Både publiken och bandet verkade väldigt nöjda med giget. Jonas Kjellgren såg lika lycklig ut under hela konserten och Hulkoff skrek att ”Den här dagen lever för alltid… här inne” och slog sig för bröstet, innan även han lämnade scenen.

Megadeth - Sweden Rock Festival 2022
Megadeth Foto: Georg Ryttman

Sist ut på onsdagen var Megadeth och jag var trött, frusen, hade ont i den festivalovana kroppen och var dessutom extremt tveksam till att se bandet ännu en gång. Minnet av konserten de gjorde på Sweden Rock 2005 satt nämligen kvar som ett besvärande skrubbsår i hjärnan och det var en av de tråkigaste konserter jag någonsin sett med ett så stort band. Således var jag mer än villig att skita i amerikanarna och gå upp till campingen istället, men jag övertalades till att stanna. Och det var en jävla tur. Den här kvällen var Megadeth nämligen taggade till tusen, Dave Mustaine i sin vita skjorta var på ett sprudlande humör, han pratade med publiken och levererade ett lysande gitarrspel. Ljudet var dessutom utmärkt och scenbygget snyggt med staplar av ömsom förstärkare och ömsom storbildsskärmar, samt med trummisen sittande högt upp bakom Mustaine. Man inledde giget med ”Hangar 18” för att sedan framföra ”The Threat is Real” och en riktigt skön version av ”Dread And The Fugitive Mind”. Därefter snackade Mustaine lite med publiken innan de drog igång ”Angry Again” och instrumentala ”Conquer or Die” då bandets maskot Vic Rattlehead smyger in med ficklampa i handen och spionerar. Jag ska inte recensera gruppmedlemmarnas utseende, men Mustaine borde kanske tänka på att även färga det vita skägget orange som han gör med håret, eller raka av det helt. Från håll ser det nämligen ut som att han har innehållet i mumsmums smetat runt munnen. En rätt rolig syn. Giget fortsatte sedan med låtar som ”Dystopia”, ”Wake Up Dead” och ”Symphony of Destruction”, innan de avslutar alltihop med ”Peace Sells” – då Vic Rattlehead hälsade på igen -, och ”Holy Wars”. Säga vad man vill om förutfattade meningar men mina fick jag äta upp ordentligt. Megadeths gig var ett av de bästa på festivalen detta år.

TORSDAG

Ten Years After - Sweden Rock Festival 2022
Ten Years After Foto: Georg Ryttman

Torsdagen startade redan kvart över tolv med Ten Years After och återigen blev man överraskad av hur otroligt mycket folk som var på plats. Det engelska bandet som idag består av originalmedlemmarna Chick Churchill på keyboards och Ric Lee på trummor, samt basisten Colin Hodgkinson och sångaren/gitarristen Marcus Bonfanti som bägge kom med så sent som 2014, lät överraskande bra och vitala även om Bonfanti aldrig kommer kunna ta Alvin Lees plats. Det är ingen roll någon kan axla egentligen, men då Lee avled 2013 dog också hans unika gitarrspel och sångröst. Bonfanti visar sig dock vara stabil i rollen som sig själv. Det är inte det sämsta det heller skulle det visa sig. Han sjunger tonsäkert och bra, lirar gitarr med den äran och agerar den frontman som de äldre herrarna inte längre skulle klara av, ens om de försökte. Dessutom är han bandets enda långhårige medlem. Vi får höra en mix av klassiska Ten Years After-låtar och kända covers som originalbandet framförde på sina skivor och live under 70-talet. Exempelvis ”I´m Going Home”, ”Choo Choo Mama”, ”Hear Me Calling”, ”Good Morning Little Schoolgirl”, ”I´d Love To Change The World” vars text känns lika angelägen idag som den gjorde då tyvärr, ”I Can’t Keep From Cryin’ Sometimes”, ”One of these Days” och ”Love Like A Man”. Förutom det materialet startade bandet giget med ”Land Of The Vandals” och smög in ”Silverspoon Lady”, bägge från den nuvarande sättningens album A Sting In The Tale från 2017. Ten Years After hade under storhetstiden också en faiblesse för att peta in några gamla rock n roll-låtar från 50-talets era i medleyform och även det gjorde de på Sweden Rock Festival, vilket uppskattas lite extra av undertecknad. Redan i begynnelsen när Sweden Rock kallades Karlshamnfestivalen 1997 lirade Ten Years After på festivalen, men då med Alvin Lee vid miken förstås. Fyra av låtarna som spelades nu spelades även då, samt några av de rock n roll-klassiker vi fick höra. Så kan en bro mellan då- och nutid byggas i all stillhet.

Kadavar - Sweden Rock Festival 2022
Kadavar Foto: Georg Ryttman

Vidare under torsdagen såg jag tyska Kadavar under en givande timme på Silja Stage och de levererade tungt, tajt och välspelat i vanlig ordning. Har sett dem vid ett flertal tillfällen och aldrig blivit besviken.

Lee Aaron - Sweden Rock Festival 2022
Lee Aaron Foto: Georg Ryttman

Lee Aaron från Kanada hade mindre kul då ljudet lade av vid flera tillfällen under hennes show, vilket gjorde att man aldrig riktigt kom in i konserten, och gitarristen verkade rätt lack och stressad då bandet inte kunde börja lira igen på ett tag. Rent musikaliskt var Aarons gig okay, men varken framförandet, hennes sång eller låtarna tillhör de mest minnesvärda jag har upplevt. Materialet är extremt ojämnt och av tolv låtar var tre stycken covers: Janet Jacksons ”Black Cat”, bluessångerskan Koko Taylors ”I´m A Woman” och Silver Condors ”Barely Holdin´ On”. Hon avslutade med ”Metal Queen” men i ärlighetens namn gjorde hon väl inte så mycket skäl för det epitetet egentligen.

Metal var det däremot – givetvis – när Accept körde sitt gig på Festival Stage. Även de verkade väldigt taggade och liksom Saxon är de ett pålitligt band. Men kanske inte alltid så jävla spännande, då man i stort sett vet vad man får. Den här gången blev det de ofrånkomliga hitsen ”Restless And Wild”, ”Princess Of The Dawn”, ”Fast As A Shark”, ”Metal Heart”, Balls To The Wall” och ”I´m A Rebel” som giget avslutades med. Men man gjorde även ett medley av ”Demon´s Night”, ”Starlight”, ”Losers And Winners” och ”Flash Rockin´ man” som tände min gnista lite extra. Bandet framförde också några spår från senaste plattan Too Mean To Die som utkom förra året. Inledningen med ”Zombie Apocalypse” och ”Symphony Of Pain” kommer från den, liksom ”Overnight Sensation” så helt förutsägbart var inte Accept-giget och det märks att man vinnlägger sig för att komma med en och annan överraskning i alla fall, vilket bör respekteras och uppskattas.

10 CC - Sweden Rock Festival 2022
10cc Foto: Georg Ryttman

Tre band till hann jag med under torsdagen: 10cc som lirade mitt på dagen, Volbeat och Nightwish som tillsammans fyllde tiden från 22.00 till 01.30. Men vi tar det från början. 10cc består av grymma musiker inklusive den ende kvarvarande originalmedlemmen Graham Gouldman, och 10cc är naturligtvis en udda fågel på en festival som huvudsakligen baserar sitt utbud på hårdrock och metal, men jag och många med mig uppskattar verkligen dessa udda bokningar, så jag hoppas intensivt att grupper som dessa även framöver får ta sin rättmätiga plats i musikutbudet. När det gäller 10cc så bestod materialet uteslutande av gamla klassiska låtar och det enda överraskande med giget är egentligen hur dessa låtar framförs. Arrangemangen är roliga, musikerna är fantastiska och när de som näst sista låt sjöng ”Donna” acapella skickades man direkt till sjunde himlen. Jävlar anamma vad grymt herrarna sjöng denna gamla pärla. Det var ståpäls från första till sista tonen. Annars startade giget med ”The Wall Street Shuffle” och avslutades med ”Rubber Bullets”, två låtar man kan nynna på i flera timmar efter konsertens slut. Däremellan bjöd man på saker som ”Art för Art´s sake”, ”The Dean And I”, ”The Things We Do For Love”, ”I´m Mandy Fly Me” och ”I´m Not In Love” bl.a. Jag har svårt att tänka mig att fans till gruppen kan ha blivit besvikna över materialet och de som endast känner till bandets hits fick de flesta serverade som på ett väldukat smörgåsbord, eller en Greatest hits-platta. Även 10cc drog en rejält stor publik, men trots det var det tämligen enkelt att ta sig långt fram till scenkanten. Detta var en av årets festivals allra bästa konserter om ni frågar mig.

Volbeat - Sweden Rock Festival 2022
Volbeat Foto: Georg Ryttman

Volbeat har blivit vansinnigt stora i Sverige och annorstädes, men jag har hört en del som tycker att deras konserter är enformiga. Det kan jag inte hålla med om. Däremot var speltiden – nästan två timmar – med gruppen lite väl lång för min smak. Sjutton låtar inklusive ett medley bestående av tre stycken och därpå fyra extranummer känns inte bara i ryggen och fötterna, det blir dessutom svårt att ta in allihop som rullar ut över nejden i mörkret. Det hela är dock proffsigt framfört trots en del strul med ljudet (som bandet inte kan rå för) och Michael Poulsen är en utmärkt och underhållande frontman, men jag upplevde giget som lite rörigt emellanåt, och materialet är ojämnt med höga toppar, inga djupa dalar men dock dalar, och några av låtarna kunde de gott ha skippat, tycker jag. Däremot är det ju jävligt kul att ett band på den nivån ändrar i spellistan för att publiken vill höra en viss låt, och ”For evigt” som alla skriker om, blir plötsligt näst sista låt. Avslutar giget gör man direkt därefter med ”Still counting”. Något annat jag uppskattar är att danskarna hyllar Entombeds avlidne frontman L-G Petrov med ”Becoming” och även coverversionerna av ”I only wanna be with you” som ingår i medleyt, samt ”Ring of fire” som Poulsen gör med Johnny Cash-röst. Roligt är också att en del av de nya låtarna håller samma höga standard som en del av bandets ”klassiker” om man nu får kalla ett så pass ungt bands material för klassiska?

Nightwish - Sweden Rock Festival 2022
Nightwish, Foto: Georg Ryttman

Jag är tämligen mör i såväl öron som kropp när det är dags för Nightwish att avsluta torsdagsnatten på Rock stage, men med en så snygg show, så fantastisk sång av Floor Jansen och så många bra låtar som bandet framförde denna natt var det värt all fysisk smärta. När Nightwish senast lirade på Sweden Rock var året 2004 och Tarja Turunen var sångerska. Nästa gång jag så dem var på Getaway 2012, då med Anette Olzon vid miken, och tredje gången blev alltså med gruppens tredje sångerska. Och Jansen som jag först hörde och föll för när hon sjöng i After Forever från slutet av 90-talet till 2009 har verkligen inte blivit sämre med tiden. Wow, vilken pipa den damen har. Oavsett om det är rockigare grejer, mer operettliknande stycken eller bara lugna partier så levererar hon med känsla, inlevelse, värme och inte minst förträfflig tonsäkerhet. Tuomas Holopainen gjorde verkligen ett strålande jobb när han tog in henne som Nightwishs nya sångerska och det gjorde han även rent musikaliskt där han stod upphöjd med sin arsenal av keyboards. Hela konserten var som att träda in i en romantisk saga eller fantasyfilm och man sov gott i tältet när magin var över.

FREDAG

Nashville Pussy - Sweden Rock Festival 2022
Nashville Pussy Foto: Robert Ryttman

Under festivalens fyra dagar spelade 91 band på fem olika scener. Ingen människa kan se samtliga. Jag lyckades att se 20 i sin helhet, samt delar av några gig. Bland de jag uppskattade mest var Nashville Pussy som dök upp vid midnatt på Silja Stage (vet inte hur många gånger den scenen ändrat namn genom åren) på fredagen. Jag har sett bandet live flera gånger förut och vet hur fett de kan leverera, och giget i mörkret på Sweden Rock var sannerligen inget undantag. Ruyter Suys – bandets sologitarrist – voltar in över scenen och fram till sin stärkare, slänger på sig gitarren och drar igång innan man ens hunnit blinka. Sedan är det rock n roll och fullt ställ hela vägen. En massa låtar om företrädesvis sex och droger exploderar en efter en, alltid med glimten i ögat, och Blaine Cartwright (sång, kompgitarr) gör sitt välkända ”hattrick” med öl, medan publiken sjunger med och alla har en festlig timme tillsammans med kvartetten från Atlanta, Georgia. Om ni undrar var de fått sitt bandnamn ifrån så är Nashville Pussy något Ted Nugent nämner när han introducerar sin klassiker “Wang Dang Sweet Poontang” på dubbelalbumet Double Live Gonzo. Och om ni undrar vad wang dang sweet poontang betyder så räcker det nog med att ni vet att det sistnämnda ordet är slang för det kvinnliga könsorganet. På tal om kvinnor så måste jag säga att jag alltid imponerats stort av Ruyter Suys förmåga att leverera gitarrsolon. Trots att hon härjar omkring som en vildsint amason på scenen är det ytterst sällan hon missar en ton och hon har ett jävla klös i gitarrliret. Däremot höll sig basisten Bonnie Buitrago tämligen lugn den här kvällen. Jag har sett henne gå fullkomligt bananas ibland på klubbspelningar, men den här kvällen hade hon en mer tillbakalutad roll. Giget var skitbra i alla fall, bandet utstrålade en enorm energi som gick rätt in i kroppen, och förhoppningsvis fick de tillbaka den energin när vi i publiken sjöng med i texterna och hade kul.

Nationalteaterns Rockorkester - Sweden Rock Festival 2022
Nationalteaterns Rockorkester Foto: Georg Ryttman

Också på fredagen men långt tidigare under dagtid, såg jag Nationalteaterns Rockorkester göra ett mycket trevligt gig. Bandet var ute på sin avskedsturné Sista Chansen, men det kommenterades inte från scenen vad jag kunde höra och ingen bröt ut i tårar och tandgnissel. Däremot lirades ett pärlband av ”hits” som nästan varenda kotte i den enormt stora publiken kunde sjunga med i såväl refränger som verser. Testa gärna dig själv i ”Bängen trålar”, ”Sent en lördag kväll”, ”Ingelas sång”, ”Barn av vår tid”, ”Jack The Ripper”, ”Vi fortsätter spela rock n roll, men vi håller på att dö”, ”Kolla kolla”, ”Ut i kylan”, ”Hanna från Arlöv”, ”Livet är en fest”, ”Lägg av”, ”Men bara om min älskade väntar” och ”Speedy Gonzales”. Kan du inte vråla med i de klassikerna var du nog inte med på 70-talet, eller så var du med för mycket och brände sönder alla hjärnceller. Bandet hade makat ihop sig och sina instrument på mitten av den stora Festivalscenen, vilket fick dem att framstå som ett litet hippiekollektiv på camping. Det såg i alla fall mysigt och nästan lite hemtrevligt ut. Matilda Sjöström sjöng de kvinnliga partierna och låtarna, Ulf Dageby var den enda originalmedlemmen från 1978 då rockorkestern bildades, men hela gänget gjorde en strålande insats och så här i efterhand kan man bara tacka dem för alla härliga minnen de åstadkommit genom åren.

 

Opeth - Sweden Rock Festival
Opeth Foto: Georg Ryttman

Under fredagen såg jag även Opeth som återigen gjorde en strålande spelning, Saxon som väl aldrig gör en hårdrockspublik besviken och som stöttade Ukraina från scenen, Belphegor som röjde loss på tältscenen och Ross The Boss som baserade sitt gig på energiska versioner av främst Manowar-låtar. Jag måste erkänna att jag hade hoppats på åtminstone några The Dictators-låtar också, men tji fick jag. Av de 13 spår som framfördes var endast ”Denied by the cross” en icke Manowarlåt – den återfinns på Born of Fire-plattan från 2020 och är riktigt bra – men det räckte med att se bandets logga för att fatta vilken grupps material som skulle stå i centrum för spelningen. Sångaren Marc Lopes var grym, Ross Friedman själv (som startade Manowar tillsammans med Joey DeMaio 1980) höll en avspänd och tillbakalutad attityd, medan Mike LePond på bas och Steve Bolognese på trummor utgjorde en jävla tajt rytmsektion som gav järnet från början till slut. Bra ljud, bra låtar och bra framförande gjorde giget ytterst se- och hörvärt. Det var detta band jag syftade på tidigare som vid två tillfällen även gästades av Snowy Shaw. Han dök upp i ”Blood Of My Enemies” och ”Battle Hymn”. Giget avslutades med ”Hail and kill” och jag tyckte mig endast se nöjda ansikten när metalattacken var över och publiken släntrade vidare mot nya äventyr och förhoppningsvis fler givande konserter.

Saxon, Sweden Rock Festival
Saxon Foto: Georg Ryttman

 

Belphegor, Sweden Rock Festival
Belphegor Foto: Georg Ryttman

 

Ross The Boss, Sweden Rock Festival
Foto: Georg Ryttman

LÖRDAG

Clawfinger Sweden Rock Festival 2022
Clawfinger Foto: Georg Ryttman

Lördagen startade jag med att se svenska rapmetalbandet Clawfinger, som märkligt nog aldrig lirade antirasistlåten ”Nigger” på Sweden Rock. Istället inledde de tungt med ”World domination” och avslutade giget med ”The truth” och ”Do what I say”. I den sistnämnda fick de med sig publiken i allsång, vilket var rätt mäktigt och i den förstnämnda kastade sig plötsligt basisten André Skaug handlöst ut i publiken från den höga Rock stage, ett fullkomligt vansinnigt språng som kunde ha kostat honom livet. Clawfingers sångare Zak Tell verkade också chockad av tilltaget, men basisten kom upp på scenen igen, lugn som en filbunke och fortsatte rusa omkring och lira som om han inte gjort något farligare än att skaka hand med en kompis. Clawfinger framförde också en ny singellåt, ”Environmental Patients”, vilken ingav hopp om att bandet kanske nu satsar på en större come back och inte bara nöjer sig med att lira gamla låtar live? En ny singel brukar ju utmynna i en ny fullängdare, så man får väl hålla tummarna för att killarna får ihop en sådan också vad det lider. Giget i sin helhet var trevligt och dansant med låtar som ”Out To Get Me”, ”Recipe For Hate”, ”Warfair” och ”The Price We Pay”, även om ljudet emellanåt kunde ha varit bättre och en kort stund föll några tårar från himlen också, helt i onödan, men de torkade upp snabbt.

Lördagen bjöd på ytterligare tre höjdpunkter, och nej Guns n´ Roses tillhörde verkligen inte dem, tvärtom, att höra Axl var som att lyssna till djurplågeri: horribelt. Höjdpunkterna jag syftar på var Satan Takes A Holiday, Walter Trout och Rosalie Cunningham som avlöste varandra på rad med en timmes uppehåll mellan varje akt.

Satan Takes A Holiday, Sweden Rock Festival
Satan Takes A Holiday Foto: Georg Ryttman

Trion Satan Takes A Holiday med sina silverfärgade ansikten lirar medryckande rock n roll av bästa sort och det gjorde de i tältet på Rockklassiker stage denna gång. Här tramsas det minsann inte, stockholmarna lirar finurlig och svängig rock n roll och jag har sett dem flera gånger och aldrig blivit besviken. Däremot har jag aldrig sett dem tidigare med en kvinnlig sångerska som inte bara bjöd på sång utan även en överraskande strip tease. Damen i fråga heter Pepper Potemkin och är tydligen burleskartist. Det var nog fler än jag som hoppade till då hon plötsligt tappade ena plagget efter det andra. Däremot kändes det väldigt sorgligt när sångaren och gitarristen Fred Burman berättade att det var hans far som lärt honom lira gitarr och att de tillsammans besökt Sweden Rock 1999. Tanken var att bandet skulle lira här tidigare, men pandemin kom emellan och giget sköts upp till nu. Dessvärre avled Burmans far bara några veckor före festivalen, så han fick aldrig se sin son lira på festivalen. Den berättelsen innebar tveköst festivalens mest känslosamma ögonblick. Hade hans far fått se bandet i Rockklassikertältet hade han definitivt blivit väldigt stolt.

Walter Trout, Sweden Rock Festival
Walter Trout Foto: Georg Ryttman

Amerikanske bluesgitarristen Walter Trout har också ett jobbigt bagage att berätta om, men i hans fall slutade allting lyckligt. Trout lyckades överleva sin skrumplever och tvingades lära sig tala, gå och spela gitarr på nytt, vilket är något av ett mirakel. Giget på Silja stage var utmärkt, svängigt och man kan inte för sitt liv tro att mannen på scenen varit så illa däran som han varit. Gitarrliret var skickligt, känsligt och medryckande. Trout inledde sin bana tillsammans med välkända band och artister såsom John Lee Hooker, Canned Heat och John Mayall´s Bluesbreakers. Solokarriären inleddes 1989 och året därefter gavs första albumet med The Walter Trout Band ut. Med den konstellationen gav han ut sju plattor, sedan blev det fyra med Walter Trout and the Free Radicals, fem med Walter Trout and the Radicals och tio, tolv stycken hittills som Walter Trout, varav Ordinary Madness är den senaste, så vitt jag vet. ”Say Goodbye To The Blues” som han lirade på festivalen var ursprungligen tillägnad Stevie Ray Vaughn, senare har den tillägnats BB King, men den här kvällen skickades tankarna till pandemins och Ukraina-krigets offer istället. Även ”Almost gone” från albumet Battle Scars blev en känslomässig upplevelse, då den handlar om den tunga tiden före Trouts levertransplantation.

Rosalie Cunningham, Sweden Rock Festival
Rosalie-Cunningham Foto: Georg Ryttman

Rosalie Cunningham är en brittisk sångerska och multiinstrumentalist som jag av en händelse upptäckte via YouTube för något år sedan och föll för direkt. Hon startade sin bana i ett band kallat Purson som nu mer är nedlagt. Man kan nästan se på hennes medmusikanter vad det är för musikstilar hon är inne på. De klär sig nämligen och ser ut som ett gäng hippies från det sena 60-talet med pannband, fransjackor och utsvängda brallor. Cunningham själv frontar bandet svartklädd med sin gitarr och mikrofon. Musikaliskt är hennes låtar något svåra att placera i fack då de särskiljer sig rätt mycket emellanåt, men tänk psykedelia, tänk sen Beatles-pop och tidig 70-talsrock så har ni en hygglig bild av hur det hela låter. Personligen håller jag även hennes gig som ett av festivalens mest givande och det skulle inte göra ont att få se det här gänget live igen snart. Cunninghams röst är rätt mörk, men hon går ibland upp i tonläge och lägger till ett skönt vibrato, vilket var vanligare förr att rocksångerskorna gjorde. Jag diggar det och jag diggar henne. Om ni minns och gillar amerikanska BigElf som gjorde sig ett namn under det tidiga 2000-talet bör ni definitivt kolla in Rosalie Cunningham också. De är barn av samma tidsanda, kan man säga. Cunningham gjorde som ni förstår ett underbart gig på Sweden Rock i år och på tal om udda fåglar på festivalen, som jag nämnde tidigare i texten, så är hon och bandet en av de som flyger högst.

Text: Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman

 

Om Robert Ryttman

En simpel skribent som gillar allt från det enklaste enkla till det svåraste svåra, från det mjukaste mjuka till det hårdaste hårda!

Kolla även

Truk - En doft av år

Truck – En Doft Av År

Trion Truck lirar 70-talsrock av den tidiga, hårdare skolan och deras ep innehåller sex låtar. …