Thursday , December 1 2022

Nyfödd, gemytlig festival i Gävle: Atlas Rock

Sverige har blivit ett land med väldigt många hårdrocksfestivaler under senare år. Ett av de allra senaste är Atlas Rock i Gävle. Liksom Gefle Metal ligger denna oas för musikälskarna vid Gasklockorna på Brynäs i nämnda stad och första festivalen gick av stapeln den 4:e juni i år.

Då Gefle Metal satsar på ny, modern och stenhård metal (death, black, thrash etc.) för hela slanten har Atlas Rock en helt annan ingång. Här är det klassisk rock och hårdrock som gäller med stora namn som Alice Cooper, Scorpions, Uriah Heep och The Darkness bland kronjuvelerna. Och denna line-up har man fått till redan första gången tvådagarsfestivalen slår upp portarna. Verkligen inte illa.

Nestor - Atlas Rock, 2022
Foto: Georg Ryttman

Nestor
Först ut på scenen (Atlas har bara en scen, medan Gefle har tre) första dagen är svenska bandet Nestor från Falköping som med sin hit ”On the run” inleder konserten och därmed hela festivalen. De har även gjort sig kända med Samantha Fox-duetten ”Tomorrow” och debutalbumet Kids In A Ghost Town bland fansen av melodiös hårdrock. Personligen berörs jag inte nämnvärt av gruppens musik, då den är alldeles för 80-talsslick och AOR-flirtig för min smak. Jag hör inget som utmärker den nämnvärt från andra band i genren heller, men publiken som samlats framför scenen tycks älska vad de hör. Rent objektivt kan jag förstå dem. Bandet består av skickliga musiker, har en del allsångsvänliga refränger, snygga kläder, en trevlig frontman i sångaren Tobias Gustavsson – som fyllde år samma dag som de spelade – och de levererar självsäkert, snyggt och har mycket bra ljud. Så inget ont om kvaliteten på herrskapets framförande. Giget var dessutom deras första på sommarturnén.

Lucifer - Atlas Rock, 2022
Foto: Georg Ryttman

Lucifer
Efter Nestors uppvisning var det dags för Lucifer med Nicke Andersson Platow från Hellacopters på trummor och hans vackra hustru Johanna Platow Andersson (tidigare Sadonis) som startade bandet i Berlin 2014 på sång. Idag är hon den enda kvarvarande medlemmen från originalupplagan av gruppen. Gitarristerna nu för tiden heter Martin Nordin och Linus Björklund och basisten är Harald Göthblad. Lucifer hade tydligen inte Gud med sig den här dagen och deras utsatta speltid försenades med typ 45 minuter, en timme. När bandet sedan satte igång att lira lät trummorna rätt illa i början, men ljudet reglerades efter en stund och konserten blev riktigt njutbar. Jag såg Lucifer på Debaser i Stockholm i februari i år och det kändes som att det lilla rockklubbsformatet passade Johanna bättre än Atlas Rocks jättescen. På Debaser levde hon ut sina känslor mer fysiskt än på festivalen där hon sjöng tämligen stillastående eller backade till trumpodiet för att dricka under gitarristernas inte alls oävna solon. Ljudet på Debaser var också bättre och spelningen där kändes mer avslappnad och cool. Kanske beror stelheten på att de inledande tekniska problemen påverkade hennes och bandets humör, för stora scener är ju Lucifer vana vid sedan länge tillbaka. Jag tror ändå inte att något fan kände sig besvikna på giget. Jag gillade det i alla fall. Den musikaliska energin fanns där och Lucifer bjöd på en hel del riktigt grymma och tunga låtar, samt flera riktigt snygga gitarrsolon.

Ugly Kid Joe - Atlas Rock, 2022
Foto: Georg Ryttman

Ugly Kid Joe
Ärligt talat hade jag inga som helst förväntningar på 90-talsbandet Ugly Kid Joe. Jag trodde knappt att de existerade längre, men lite efterforskningar visade att de återförenades redan 2010 och att de dessutom lirade i Sverige 2017. Kalifornienbördiga Ugly Kid Joe är väl mest kända för sina megahits ”Cat’s In The Cradle” och ”Everything About You” som bägge framfördes på Atlas Rock till publikens jubel, samt förstås ett par skivaffärsvältare till album. Förutom nämnda hits uppskattade jag den vilda version de gjorde av ”Goddamn devil” snäppet ännu högre, och när bandet avslutade giget med en våldsam version av Motörheads paradnummer ”Ace of spades” hade de lyckats övervinna mitt hjärta. Med det inte sagt att varenda låt under giget var kanon. En stund kändes de nästan lite trista, men skam den som ger sig. Bandet var musikaliskt i högform och sångaren Whitfield Crane dansade omkring, domderade publiken och framstod som väldigt vältränad och i fin form iklädd sina shorts och bakvända keps. Så även utseendemässigt utstrålade Ugly Kid Joe 90-tal. Bandet hade dessutom rätt roliga tröjor på sig. Crane bar en med Lemmy på bröstet, någon hade en Onkel Kånkel-tröja och den vänsterhänte gitarristen Klaus Eichstadt hade ”Ozzy” skrivet baklänges på sin. Humor.

Uriah Heep - Atlas Rock, 2022
Foto: Georg Ryttman

Uriah Heep
Ursprungligen skulle Mammoth ha spelat på Atlas Rock, men av någon anledning utgick de och ersattes av Uriah Heep, ett byte som jag betvivlar att särskilt många legat sömnlösa ett gråtit blod över. Gubbarna i Uriah Heep – endast basisten och trummisen är yngre förmågor – har blivit helt vithåriga, och i vanlig ordning lever de högt på låtar som endast gitarristen Mick Box varit med och spelat in originalversionerna av på 70-talet. Då hette sångaren David Byron, sedan -86 har han hetat Bernie Shaw, förr hette keyboardisten Ken Hensley, sedan -86 har tangenterna bemästrats av Phil Lanzon, och trummisen Lee Kerslake ersattes av Russel Gilbrook 2007 medan Dave Rimmer lirat bas i bandet sedan 2013. Man kan tycka vad man vill om gamla band med endast en originalmedlem kvar i livet och som dessutom lever högt på sitt gamla material live (även om Heep aldrig slutat med att skriva nya låtar och gett ut plattor), men ingen kan betvivla den nuvarande sättningens inlevelse och extremt smittsamma spelglädje. Bandet inledde sitt gig med ”Grazed by heaven” och ”Too scared to run” som man både kan ha och mista, men efter dessa blev hela konserten till en enda lång, välspelad kavalkad av 70-talslåtar. Uriah Heep levererade i tur och ordning ”Stealin´”, ”Rainbow demon”, ”Gypsy”, ”July morning”, ”Sunrise” och avslutade hela giget med ”Easy livin´”. Nostalgikerna jublade och detta med all rätt, då dessa låtar utan tvekan är välkända klassiker för de flesta som vuxit upp med bandet, och detta oavsett om man var med från början eller kom in någonstans senare under Heeps 53 år långa existens. Att Mick Box fortfarande är en flyhänt gitarrist och attackerar wah wah-pedalen med både pondus och aggressivitet är dessutom ren glädje att såväl se som att höra.

Powerwolf - Atlas Rock, 2022
Foto: Georg Ryttman

Powerwolf
I motsats till Uriah Heep är tyska Powerwolf ett jämförelsevis ungt band, då de startade så sent som 2003. Bandet har besökt Sverige många gånger vid det här laget och för egen del blev spelningen på Atlas Rock fjärde gången jag såg dem. Bandet kommer ursprungligen från Saarbrücken och samtliga medlemmar uppträder under artistnamn, bär corpse paint och gotiska kläder, samt levererar ett gäng allsångsvänliga låtar med smått fåniga men också roliga texter om vampyrer, varulvar och erektioner. Attila Dorn (Karsten Brill egentligen) är en grym sångare när han sätter den sidan till, han och keyboardisten Falk Maria Schlegel (Christian Jost) får med lätthet med sig publiken i allsång, handklappning och vad de nu får för sig att göra, medan sologitarristen Matthew Greywolf (Benjamin Buss) och basisten/kompgitarristen Charles Greywolf  (David Vogt) håller flankerna som två ondskefulla, långhåriga tvillingvargar. Åtta album har gruppen gett ut hittills och det är lite förvånande att de fortfarande håller sig så strikt till samma material som när jag såg dem senast, men materialet fungerar uppenbarligen på publiken. Likaså gör Attilas humoristiska mellansnack som vare sig han vet om det eller inte, får många av oss att skratta, speciellt när han innan ”Resurrection by erection” pratar om att vakna upp med morgonstånd eller när han märkbart imponerad utbrister ”pondus” då kvinnornas ljusa röster i publiken tystnat och männens mörkare vokalinsatser tagit vid, alltihop påhejat av honom själv att ske från början. Under konserten frågar en kvinna i publiken mig om jag ska åka och se Rammstein också. Jag förstår att hon undrar, det finns någonting mer i musiken än bara bandens tyska ursprung som får dem att attrahera samma publik. Powerwolf avslutar med ”We drink your blood” och alla – både på och nedanför scenen – verkar riktigt nöjda och belåtna med vad de just upplevt.

Black Label Society - Atlas Rock, 2022
Foto: Georg Ryttman

Black Label Society
Jag missar Black Label Society inledningsvis då även er ödmjuke skribent måste käka middag vid något tillfälle, och då jag blev tämligen uttråkad av Zakk Wyldes långvariga gitarrorgier förra gången jag såg dem live valde jag att inmundiga viltkebaben under pausen och i början av just deras gig. Kanske lika bra det, då jag hörde av en vän att ”proppen hade gått” och allting blivit både mörkt och väldigt, väldigt tyst på scenen tills teknikerna åtgärdat problemet. När jag kom fram till scenkanten, mätt och belåten, var det i alla fall en groovig, tung och malande mörk musik jag hörde. Zakk stod iklädd kilt som alltid då jag sett honom med detta band, med ena benet uppe på ett podium intill mikrofonstativet som är klätt med dödskallar och kättingar. Den här gången levererade Black Label Society utan en massa tjafs, åtminstone under den tid jag hörde dem. De stack in en ballad där Zakk övergav gitarren för ett piano, han gav sig ut på scentungan tillsammans med den andre gitarristen och de solade unisont med instrumenten bakom sina huvuden, vilket var en sällsam syn där i Gävlenatten, och sedan östes det på igen tills giget var slut. Inte den bästa konserten på Atlas i år, men bra tyngd, spelglädje och emellanåt jävligt medryckande.

Alice Cooper live på Atlas Rock i Gävle, 2022
Foto: Georg Ryttman

Alice Cooper    
Vincent Damon Furnier, född den 4 februari 1948 i Detroit i Michigan albumdebuterade redan 1969 med sitt band Alice Cooper och karlen är verkligen still going strong. Med all rätt headlinade han Atlas Rock i år och en bättre huvudakt kunde inte festivalen ha fått. Den här gången sparades det inte på krutet, vare sig musikaliskt eller showmässigt. Vi fick en fullkomligt lysande uppvisning i chockrock med några nyare låtar så som ”Fallen in love” från Paranormal-plattan och ”Go man go” från Detroit Stories, samt ett tvåsiffrigt antal spår tagna från plattor som Killer, Billion Dollar Babies, Hey Stoopid, Trash, Welcome To My Nightmare, Go To Hell, Love It Do Death, School´s Out med fler. Cooper har extremt många höjdarspår att välja bland från sin långa karriär och den här kvällen startade och avslutades med ett Frankenstein-tema. Första låten bandet framförde var nämligen ”Feed my Frankenstein” och den sista var ”Teenage Frankenstein”, bortsett från det sedvanliga extranumret ”School´s out” förstås. Såväl Cooper som bandet kändes extremt taggat, som om monstren släppts ut i vildmarken efter två långa, trista pandemiår, och det är väl ungefär det som har skett. Scenbygget föreställde en stor borg med gigantiska ljuskronor i taket. Det skulle snart visa sig att där både fanns en groteskt stor mördardocka, en motorsågsmassakermördare, en galen kvinna med barnvagn, giljotineringen som alltid är lika effektfull och verklighetstrogen, konfettikanon, stora ballonger som kastades ut över publiken och som Alice ihärdigt högg sönder med sin värja, den stora Frankensteinfiguren som visade sig redan i första låten och en massa andra skräckfilmsliknande hyss och infall. Musikaliskt var alltihop fruktansvärt tajt och proffsigt framfört. Coola Nita Strauss körde sin gitarruppvisning mellan ”Billion dollar babies” och ”Roses on white lace”, Cooper själv lirade munspel en stund, under ”Black widow jam” kom ett lagom kort trumsolo, och ”Devil´s food” framfördes vokalt endast av bandmedlemmarna. Alltihop kändes grymt välrepeterat och samtliga på scen tycktes älska att få stå där igen inför en hängiven publik. I denna publik såg man flera Alice Cooper-sminkade ansikten och väldigt många som bar Alice Cooper-tröjor. Säga vad man vill, men vissa artister står sig helt enkelt bättre än andra, också i det långa loppet. Förutom nämnda Nita lirade Ryan Roxie (gitarr), Chuck Garric (bas), Tommy Henriksen (gitarr) och Glen Sobel (trummor och percussion) i bandet. Samtliga har troget spelat med Alice i många långa år nu och det kan man bara hoppas att de tänker fortsätta med framöver. Det är inte ofta man går hem i mörkret efter en festival så nöjd och belåten som jag gjorde denna junikväll i Gävle.

Förslag på förbättringar
Nästa år kommer Atlas Rock gå av stapeln fredagen den 2:a juni och sluta på natten den 3:e. Banden är av naturliga skäl inte klara än, men biljetter har redan börjat säljas. Jag kommer garanterat att besöka festivalen igen nästa år. Detta var nämligen en riktigt trevlig och välarrangerad tillställning, lagom stor och med en varm, glad och vänlig publik. Får jag önska mig något till nästa gång, förutom lika bra musik som i år, så är det att arrangörerna ställer ut många fler sittplatser. Är det något som varit till nackdel denna gång så är det brist på sådana och jag har hört väldigt många klaga över ont i ryggar, ben och fötter. Och outnyttjat utrymme finns det ju gott om. Man skulle kunna ha en mängd sittplatser mitt emot scenen bakom rullstolsrampen där det var fullkomligt tomt, likaså på ena sidan längs gången mellan insläppet och festivalområdet, samt givetvis i rökhörnan. Där stod det några bord med uppochnedvända blomkrukor att aska i, men inte en enda sittplats. Rökarna betalar samma inträde som alla andra och förtjänar också att få slå sig ner en stund, speciellt då de tvingas gå fram och tillbaka hela vägen mellan scenen och den avlägsna rökhörnan som ligger lätt dold vid sidan om toaletterna. Även det halvtomma s.k. VIP-utrymmet kan utnyttjas bättre, så som det görs på Gefle Metal, då vem som helst kan sitta där i solen, ta en öl och spana in banden på scenen. För övrigt vill jag bara tacka alla involverade som skapat och arbetat på denna härliga festival och gjort den till ett så varmt minne, både för oss på Zero Music Magazine och de övriga i publiken.

Av: Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman

Om Robert Ryttman

En simpel skribent som gillar allt från det enklaste enkla till det svåraste svåra, från det mjukaste mjuka till det hårdaste hårda!

Kolla även

Truk - En doft av år

Truck – En Doft Av År

Trion Truck lirar 70-talsrock av den tidiga, hårdare skolan och deras ep innehåller sex låtar. …