Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Tobias Pettersson)
[album, Heptown Records, betyg: 0]
Instrumental surfmusik är den musikgenre som är både enklast och svårast att recensera. Allt låter ju exakt likadant. Den late kan i princip skriva en recension som beskriver musiken och sen bara ändra bandnamnet varje gång en ny surfskiva dyker upp. Ska man däremot hitta de små, subtila skillnaderna, som trots allt finns, mellan surfbanden får man ett helsike.
Alla låter ju som Dick Dale, med dubbelslag på virveln, vildsint arbetande svajarm på gitarren, plektrum som skrapande drar upp och ner längs strängarna och toner hämtade från en spagettiwestern.
Sinnessjukdom, skräckfilm, pundarromantik och allmän skräpkultur är andra användbara referenser. För de okunniga brukar beskrivningen “soundtracket till Pulp Fiction” hjälpa.
Instrumental är alltid bra, men sällan strålande. Eftersom ramen är så fast är det få (typ bara Robert Johnson & Punchdrunks) som kan tänja på den.
Allt ovan stämmer även på El Ray. De är ett typiskt surfband – varken mer eller mindre. Helt okej lyssning, men bandet har inget som förklarar varför jag ska lyssna på dem istället för exempelvis Pipelines, Barbwires, Langhorns eller The Hollywoods.
