When We Fall – A Cry In Despair

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[ep, The EMO Foundation, betyg: 0]

When We Fall faller och de faller hårt. Anledningen till magplasket är den avskyvärda, enerverande, enformiga ursäkten till hardcore-sång. Tanken är givetvis att brölandet ska låta ångestladdat, men det låter bara skit, som om någon av de minst önskvärda i (dyngprogrammet) Idol har lyckats ta sig in i en inspelningsstudio, där han passar på att gasta så mycket han hinner innan vaktmästaren kastar ut honom på gatan. Det är synd och sorgligt att en skrikhals ska förstöra fem rätt schyssta hårdrockslåtar på det här viset.
Musikaliskt har nämligen When We Fall riktigt fina melodier och tunga riff emellanåt, men i det här läget hjälper ingenting. Bandet kraschlandar på grund av sångaren och plattan mosas tillsammans med honom. Vad de övriga, uppenbarligen musikaliska musikanterna, tycker om saken vet jag inte, men eftersom de tillåter vrålapan att närvara så får väl skulden läggas på dem också. De borde vara mer rädda om sin musik än så. Annars är skivomslaget småläckert, om det nu kan vara till någon tröst.