(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, Hungry Eye Records, betyg: 0]
Artist:
Titel:
CD
Skivbolag:
Betyg: 3
The Weegs är tillbaka med sin disharmoniska, bizarra och egensinniga rockmusik. Pere Ubu jublar, Residents kastar ett gillande öga, Frank Zappa ler ifrån graven och James Chance/White sliter snabbt upp saxofonen, inspirerad att delta, medan cd´n snurrar runt i sitt hypnotiska vansinne och hela no wave-maffian applåderar.
Du däremot, som lyssnar på kommersiell radio, ser på melodifestivalen och blir uteslutande blöt i byxan av rak popmusik med tydliga refränger och traditionella strukturer, kommer att krevera innan The Weegs har kommit halvvägs igenom plattan. Du kommer att få trassla ut nerverna i månader efter första lyssningen och du kommer att berätta för hela bekantskapskretsen att du har hört något av det mest vedevärdigt jobbiga sedan någon torterade dig med friformsjazz på det där partyt för tio år sedan. Men då har du glömt svänget i “Transmission futile” och då hör du inte de lekfulla inläggen i “Daphid”.
Däremot kan jag förstå dig om du ruttnar på den oinspirerade och tämligen trista, över fyrtiosex minuter långa “The million sounds”, för denna utdragna “konstnärliga” slutpunkt är mer än vad The Weegs klarar av att göra intressant. Och med tanke på låtens längd dras helhetsbetyget ner ett pinnhål. Synd på så lovande ärtor.