Saros – Five Pointed Tongue

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Hungry Eye Records, betyg: 4]

Det första som slår mig, efter att just ha lyssnat på Slayer – som för övrigt visat intresse för Saros av någon outgrundlig anledning – är att Jesse Cuevas och bandets produktion av Five Pointed Tongue är väldigt dov. Störande dov faktiskt, som om någon slängt ett täcke över högtalarna.
Bandet vars halva styrka har sitt ursprung i thrashens Bay Area framför här, såsom titeln antyder, fem låtar. Dessa låter ungefär som en massa andra gruppers kompositioner, men är bra mycket längre. De fem spåren klockar tillsammans in på över fyrtio minuter så ni förstår själva att en del verkligen är långa. Nu hjälper inte det så mycket. Leila Rauf growlväser enformigt, bandet riffar och harvar på, ibland petar man in ett snyggt gitarrsolo och spär på med några skönt klingande melodier, men för övrigt fäster ingenting. Av någon lustig anledning gör man i pressreleasen gällande att den här plattan skulle ha något att göra med krautrock, men glöm det. Långa låtar betyder inte per automatik att metal blir kraut. Det betyder bara att man gör långa, möjligtvis progressiva, metallåtar. Tyvärr räcker inte det heller. Med en annan sångare, bättre produktion och starkare låtar skulle Saros kunna bli någonting med tiden, men så länge de låter så här känns de mest som en tröttsam gäspning. Köp valfri cd med Opeth istället, de kan den här grejen!