Detektivbyrån – Hemvägen EP

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Jonaz Björk)

[ep, , betyg: 8]

Det var nog när jag första gången hörde Mikael Wiehes “Lindansaren” i början av 80-talet som jag upptäckte “cirkusmusik” som fungerande genre. Men samtidigt en ovanlig genre, ialla fall för mig som inte vetat var man skall leta efter dylik musik. När så Lars Demian fick sitt genombrott var det åter känslan av cirkusmusik som fängslade mig. Sedan dess tycker jag mig dåd och då stöta på något som förmedlar den där känslan av cirkus och av spänning men också av fantasier och av vemod.

Min senaste upptäckt är Detektivbyrån som fängslat mig fullständigt. Musiken beskrivs som “plingplongmästerverk”, och det är en beskrivning som jag utan att tveka skriver under på. Sällan har jag hört något så plingigt och plongit. Minns ni sådana där ljusstakar som består av fyra små ljus vars värme får ett gäng änglar att snurra runt och slå på små klockor? Precis så låter Detektivbyrån, fast ackompanjerat med dragspel, piano och andra effekter. Det är helt magiskt, samtidigt som man aldrig helt kan slappna av. För någonstans i musiken verkar det lura ett mörker som man endast kan komma undan genom att ge sig hän åt änglarnas plingande.

Jag kan inte låta bli att tänka på “Hemvägen EP” som ett soundtrack till en film som ännu inte gjorts. När man lyssnar leder tankarna till filmer av såväl Peter Greenaway som Jean-Pierre Jeunet och kanske även lite Tim Burton. Eller som bakgrundsmusik till läsning av Aarto Paasilinna eller kanske Mikael Niemi. Jag tror att ni fattar stämningen. Och om ni, liksom jag, fascineras av verkligheten och hur den kan vridas till genom lite fantasi eller oväntade vinklar, då är Detektivbyrån ett måste. Och gillar man inte cirkus så spelar det ingen roll. Det är ju trots allt inte fånerierna med djur eller akrobater man vill åt, utan musiken och stämningen. Den stämning som Detektivbyrån så fullständigt behärskar.