Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Johan Arenbo)
[album, Geffen, betyg: 5]
Sonic Youth är ett imponerande band. Jag kommer aldrig att glömma första gången jag lyssnade på Dirty (1992). Den unika ljudbilden (en experimentell blandning av klockren pop och hård, distad rock) golvade mig mer eller mindre. Sällan har musik känts så egensinnig, kantig och skum och samtidigt lyckats vara så intelligent och medryckande.
Även Daydream Nation (1988), Goo (1990) och Washing Machine (1995) har gjort intryck. Den amerikanska gruppen har en egen stil och brukar våga vara kompromisslösa utan att bli alltför pretentiösa.
Hur fungerar då samlingen The Destroyed Room (B-sides and rarities)? Tja … sisådär. I mitt tycke har Sonic Youths storhet alltid varit kontrasten mellan det abstrakta och det (förhållandevis) lättsmälta. Den unika dynamiken har vuxit fram i mötet mellan de snygga popmelodierna och det ostrukturerade gitarrmanglet.
På The Destroyed Room bjuder bandet emellertid nästan uteslutande på flummiga och lätt kaotiska låtar. Majoriteten av spåren är instrumentala och leder tankarna till kantig krautrock (tänk er att Sigur Rós, Mogwai och My Bloody Valentine hade jammat tillsammans). En låt tickar in på 25 minuter och får mig att minnas Syd Barretts mest abstrakta stunder.
På två spår sjunger Kim Gordon, vilket känns som ganska välbehövliga avbrott. Som helhet betraktad blir The Destroyed Room likväl aningen svårsmält (vilket inte är helt ovanligt vad gäller b-sidesamlingar). Rekommenderas främst till personer som vill ha en utmaning.
