Audacity – Faceless

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Gustaf Molin)

[album, MoMT, betyg: 3]

Det är något speciellt med Big Beat.
Alla dessa samplingar och loopar och den ständigt kaxiga attityden som hela tiden ligger över varenda låt som den vakande högre makten. Det är också en stil som alltid kommer att förknippas med det sena 90-talet. Fatboy Slim släppte “You’ve Come A Long Way Baby”, The Chemical Brothers var namnet på allas läppar och The Prodigy var det hårdaste man kunde lyssna på. Efter denna storhetstid så intalade sig många recensenter att stilen var död och sågade allt som kom i dess väg som ens förknippades med Big Beat. Men det är att bara göra det bekvämt för sig, anser jag. Så länge en artist försöker göra något som låter bra så spelar inte grunddefinitionen någon som helst roll.

Graham Rayner är en man som varit med ett gäng år. Han medverkade i usla technorockbandet Cubanate på 90-talet, parallellt med att han gjorde hård och trevlig industriell techno med K-Nitrate.
Med sitt senaste projekt Audacity vill han nå utåt och prova på en mer dansgolvsanpassad linje. Med inspirationen från tidigare nämnda artister samt kungarna Orbital så kastar han in beats och loopar och lite nu-school breaks och försöker experimentera så gott han bara kan.

Hela poängen med “Faceless” är rätt svårgripbar. Om jag bara skulle plocka en låt ur skivan rakt av så känns det roligt och smått spännande ett tag, men att spela hela skivan i sin helhet ger inte samma mersmak.
Det som är värt att nämna är att skivan luktar både 80- som 90- och 2000-tal på samma gång. Men den tar aldrig riktigt fart. Och ändå låter det så lovande.
Den påminner mera om de svagare stunderna hos The Chemical Brothers än om bröderna Hartnolls storverk.

Detta är en skiva jag kanske kommer att återgå till senare framöver, men just nu känner jag bara hur suget drar mig åt “In Sides” eller “Music For The Jilted Generation” snarare än denna smått bleka kopia.